Hush, hush PRS Emma07 och wolfy

"Planera själva är precis det vi borde ha gjort från början! Du planerade vår resa tillsammans med.. henne." Grace bet sig i tungan och såg upp i taket, precis som om det skulle ge henne råd om hur hon bäst skulle gå till väga för att lösa det här.
"Förlåt, den saken har vi talat om redan och nu blåser vi den ur världen." Hon hade inte planerat att ta upp den saken igen men orden hade bara hoppat ur hennes mun.
"Jag känner mig inte.. tillräckligt fin," muttrade hon sedan motvilligt fram. Det var inte en lätt sak att erkänna högt inför honom och hon ville helst sjunka genom jorden. Hon hade trott att hon skulle ha lyckats hålla känslorna för sig själv, men hon hade haft väldigt, väldigt fel.

Hennes ord gjorde ont, det skulle han inte ljuga om. Kanske att han förtjänat det, men han hade faktiskt gjort det oskyldigt med goda tankar. Han kvävde en lätt suck.
"Jag vet det. Och jag vet att jag inte borde ha gjort det, men gjort är gjort och vi kan inte ändra något på det nu." sade han, började nästan tappa lite tålamod nu - det var väl inte heller något han brukade ha gott om i vanliga fall heller. Uppenbarligen hade det inte varit så överstökat som han trott.
"Bra." höll han med, lyssnade och blev genast förvånad av vad hon sade - inte tillräckligt fint? Varifrån hade hon fått det? Han suckade, reste sig upp för att istället upp och satte sig intill henne för att dra in henne i en kram.
"Älskling då. Varifrån har du fått såna dumheter? Du är så perfekt någon kan bli." sade han mjukt.

Naturligtvis var det hans plikt som hennes man att tycka att hon var fin, perfekt och så vidare bortåt men hon var övertygad om att hon inte var värd så höga tankar och lovord. Vad hade hon gjort för att förtjäna såna komplimanger? Ingenting. Inte under den senaste tiden i alla fall. Det var otroligt dumt av henne att låta någon som Hailey krypa under hennes skinn, att bli så osäker på sig själv.
"Klart du ska tycka så om din fru," suckade hon, inte helt säker på om hon faktiskt tvivlade på hans uppriktighet eller bara på hennes egna hjärnspöken.

Ederel såg på henne och suckade, kände sig för stunden helt maktlös i princip - vad han än sade så verkade hon tvivla på det och anse att han bara sade det för att han behövde, och det sårade att hon verkade tro så lite om honom. Och litade så lite på honom. Det syntes säkert i blicken han gav henne med, hans vanliga förrädare när han kände sig sårad.
"Tror du inte mer om mig än så? Du skulle väl inte vara min fru ifall jag inte tyckte så om dig. Om jag inte älskade dig som jag gör. Sanningen att säga känner jag mig helt hjälplös här - som om det inte spelar den minsta roll vad jag säger, då du ändå inte verkar tro på att jag menar vad jag säger. Varför?" frågade han.

"Så du menar att allt ska kännas som sol och regnbågar bara för att du säger så?" Grace såg på honom och skakade långsamt på huvudet. Det här handlade inte ens om honom och vad han tyckte, det var hennes egna monster och demoner som bråkade. Med en suck kröp hon ner under täcket istället och drog upp det till näsan. Att sova på saken var nog precis vad hon behövde.

Ederel suckade än en gång, det kändes lite hopplöst att försöka få henne på bättre humör för tillfället men han tänkte åtminstone ändå envisas och göra sitt bästa.
"Nej, det var inte vad jag sade. Men jag vill hjälpa dig inse att det inte stämmer, och jag önskar att jag åtminstone visste hur," sade han envist, han visste inte riktigt ifall det ens var något han gjort eller kunde göra - men borde det inte ligga lite på mannens ansvar att hans fru visste om hur perfekt hon var? Han gillade inte att de skulle sova när de väl inte var helt och hållet på samma plan, för han förstod åtminstone inte helt och hållet var skon klämde, men hon verkade inte tycka det skulle vara så stora problem. Han lade sig tyst ner han också istället, prövade att lägga en arm om henne.

Grace snörpte på munnen samtidigt som hon studerade Ederel över täckets kant. Han förtjänade en guldmedalj för att han stod ut med henne och hennes konstiga funderingar, oavsett hur mycket tid hon la på att försöka lista ut hur han orkade så blev hon aldrig klokare. Då han la sig ner jämte henne och la sin arm om henne, flyttade hon sig närmare honom för att njuta av hans värme. Att han inte låtit sig avskräckas trots att hon inte var på det bästa möjliga humöret var fantastiskt: han var en otrolig person.

Ederel andades ut lite då hon flyttade sig närmare honom, lade även andra armen mer omkring henne. Det kändes åtminstone lite bättre att gå till sängs så, även om han var bekymrad över det humör hon var på. Vad som egentligen var problemet. Självklart blev man också genast rädd att hennes kärlek skulle ha svalnat eller något sådant när hon betedde sig så, men han försökte trycka undan de tankarna - annars hade hon väl inte ens lagt sig närmare nu.
"Jag älskar dig." viskade han mjukt.

"Jag älskar dig också." Det gjorde hon verkligen, av hela sitt hjärta. Han betydde otroligt mycket för henne. Det var svårt att med ord förklara hur starka hennes känslor var för honom, för det fanns inte tillräckligt med ord hon kunde använda. Hon ville inte att världen skulle snurra utan honom. Solen kunde inte lysa om hon inte hade honom hos sig. Han var hennes allt. Grace sträckte lätt på sig för att mjukt pussa honom på läpparna, lutade därefter sitt huvud mot hans axel innan hon gäspade.

Ederel log lite utav de orden, som han aldrig tycktes tröttna på att höra. De var bara för härliga att höra för det. Hon var hans allt, och bara ett litet uns av tvivel på vad hon kände för honom skrämde - samtidigt som han förstås blev oroad över att hon nästan verkade skämmas för sin kropp inför honom. De var gifta, och det var ju långt ifrån första gången han såg henne naken - varför skulle det nu ha ändrats till att hon kände att hon behövde skämmas? Han visste ändå att det nog inte vore bäst att ta upp det nu när de båda var trötta, även om han ville reda ut det mer. Istället besvarade han lätt pussen, placerade även en lätt emot hennes huvud.
"Godnatt." sade han tyst, hoppades att hans oro inte sken igenom.