Hush, hush PRS Emma07 och wolfy

Då han frågade om hennes hårfärg så blev hon genast lite på sin vakt. Tyckte han att det passade henne? Eller såg hon, i hans ögon, oattraktiv ut i mörkt hår?
"Jag ville." Grace ryckte på axlarna. Hon hade ansett det vara en god idé att färga håret och ändra på sig lite. Hon sneglade mot påsen från Victoria's secret och kände sig plötsligt lite osäker. I provrummet hade det känts bra att ha på sig den men nu visste hon inte hur hon skulle klara av att visa upp den för Ederel.
"Till ett senare tillfälle," log hon mot Ederel och gick iväg för att slänga in påsen i garderoben. Där kunde den ligga bortglömd ända tills hon tagit sig själv i kragen.

"Det är fint." berömde Ederel med ett litet leende, tyckte verkligen det - fast å andra sidan skulle han också tycka hon var snygg om hon så färgat det grönt. Men det fanns ju saker man var olika snygg i, och hon passade faktiskt i det här. Men hennes reaktion, hur hon nu var igen och inte minst hennes ord om det hon köpt fick honom än en gång orolig. Orolig, och nästan besviken på att han äntligen trott saker var bra emellan dem. Men nej, tydligen fanns där ännu mer problem som han inte hade en aning om vilka de var. Men det plågade honom att det var såhär emellan dem - han hatade varje sekund av det, hatade att inte riktigt veta vart han hade henne. Samtidigt som han också var rädd för de misstankar som börjat komma upp, misstankar om varför hon verkade agera såhär. Han suckade, gick efter in mot sovrummet för att stanna till i dörren.
"Grace. Vad är felet? Du verkar nästan undvika mig. Gillar du mig inte längre?" frågade han, hade dragit slutsatserna att det måste vara där felet låg, att hon inte längre fann honom intressant eller gillade honom på samma mer passionerade vis som tidigare. Vilket han inte egentligen beskyllde henne för - snarare borde det väl vara något han gjort fel i sådana fall? Men han klarade inte av att bara vara tyst och inte veta längre i vilket fall som helst.

För en kort stund stod det alldeles stilla i hennes medvetande tack vare Ederels fråga. Va? Hade hon hört rätt? Då tankeverksamheten satte igång igen så blev hon nästan helt slut av kaoset som uppstod, tusen tankar snurrade runt i huvudet samtidigt. Grace tog ett djupt andetag innan hon vände sig om mot honom. Hon slöt avståndet mellan dem och placerade sina händer på hans axlar.
"Vad är det för en fånig fråga?" undrade hon mjukt, "jag älskar dig." Hon förstod inte vart det hela kom ifrån nu. Hon hade tydligen varit så upptagen med sina egna osäkerheter att hon inte lagt märke till att Ederel verkade ha någon mindre kris på gång han också. Om man nu kunde kalla det för en kris. Eller så gick hennes osäkerheter ut över honom - det var ju självklart.

Ederel fick åtminstone upp lite hopp av att hon kom fram och sade sådär, men ändå var han osäker. Hela den här dagens händelser hade väl fått honom att bli det. Han lade försiktigt en hand mot hennes kind, strök lätt undan håret bakom hennes öra.
"Ändå verkar du inte vara dig själv. Du verkar inte det minsta intresserad av mig längre - och ifall du för en stund gör det, så verkar du tappa det lika snabbt igen. Som igår", sade han, självklart sårade det och oroade honom att hon verkade ha tappat intresset - han älskade henne och var fortfarande lika dragen till henne som tidigare.

Grace såg på honom en lång stund med en liten rynka mellan ögonbrynen. Då pusselbitarna tillslut föll på plats så visste hon inte om hon skulle skratta eller gråta.
"Så du känner dig lite.. förvirrad för att vi inte låg med varandra igår?" Hon var inte helt säker på om förvirrad var rätt ord att beskriva hans humör med, men hon hade gått efter första bästa ord som dykt upp i huvudet.
"Ett förhållande revolverar inte runt sex," tillade hon sedan, nästan som om hon inte kunde tro sina egna öron. Hon kanske hade missuppfattat det hela men det var den uppfattningen hon fick av honom för tillfället.

Ederel suckade genast, hade inte ens tänkt på att hon kanske skulle uppfatta det så - han hade åtminstone då verkligen inte menat det så.
"Nej, det är inte det. Och självklart gör det inte det, jag älskar dig för den du är", sade han, försökte finna orden för hur han skulle beskriva det här på bästa sätt.
"Det gör mig inte det minsta att det inte blev några såna aktiviteter igår. Men det som bekymrar mig är att du är som distansierad, och jag vet inte varför - och frågar jag varför verkar jag inte få några svar. Som igår, jag vet fortfarande inte varför du bara gick så - mer än att det måste vara att du inte är intresserad längre. Du gör inget att du promenerar iväg så, men det är att du inte sade varför. Att vi inte verkar kunna prata med varandra ordentligt längre", sade han, hoppades att han lyckades förklara nog så att hon skulle förstå.

Hon nickade långsamt då han menade att det inte alls var som hon trodde. Det var åtminstone något.
"Inte intresserad?" upprepade hon sedan långsamt. Han var så fel ute som man möjligtvis kunde vara, men hon förstod varför han kände som han gjorde. Signalerna hon gav ut var komplicerade och svårtydda. Hon förstod sig inte alltid på sig själv heller.
"Jag vet inte hur jag ska säga det. Det känns så löjligt." Grace kliade sig i nacken och blåste upp kinderna innan hon andades ut igen. Skulle hon vara hundra procent ärlig så visste hon inte riktigt själv varför hon kände som hon gjorde.
"Jag upplever inte att jag är tillräckligt fin för dig," hasplade hon tillslut ur sig så snabbt att det inte skulle förvåna henne om han inte uppfattat vad hon sagt.

Ederel såg på henne, började misstänka att han kanske missuppfattat - han hoppades innerligt att han gjort det. Men han fick bara vänta och höra vad hon gav för anledning. Han såg spänt på henne och suckade, hörde lite halvt men kunde ju lägga ihop vad hon sagt.
"Älskling. Varför i hela friden skulle du inte vara fin nog för mig? Skulle jag ha friat ifall jag inte älskade dig och tyckte du är den finaste kvinnan i hela världen, och vad skulle ha ändrats sen dess?" frågade han mjukt.

"Mycket." Grace ryckte på axlarna. En del växte ifrån varandra och det var helt naturligt. Andra höll ihop livet ut och trots att hon innerligt önskade att så också var fallet för henne och Ederel, så visste hon bättre än att ta saker för givet. Det hade hon gjort under ett tag och det var ett av de största misstagen man kunde göra. Man kunde inte ta någonting för givet, speciellt inte en person.
"Jag vet inte," tillade hon sedan. Det kändes som om det var hennes svar på allt men hon visste uppriktigt inte vad som var felet eller vad hon skulle göra åt saken. Hon hade inte blivit medveten om sina problem förrän hon sett honom med Hailey.

Ederel hade väl åtminstone fått svar på vart felet låg nu, och det i sig var en lättnad. Men han var fortfarande bekymrad - det var ju ett misslyckande att han inte ens fått sin fru till att tro han fortfarande gillade henne.
"Prata då med mig nu då. Vad kan jag göra för att övertyga dig om hur fel det är?" frågade han, fortfarande med handen dröjande kvar vid hennes kind.