Voldemorts dotter och den flammande bägaren [sv]

Ja jag hoppas bara det blir bra de blir nog inte så långt men jag skall göra mitt bästa :p

Det gör inget ifall det blir kort... Men du... Var är Simon?

hahaha du får vänta och se xD

Jag är fortfarande orolig

Ja här är nästa kapitel och jag är nöjd med det även om det inte är så långt ^^

”Ja då är vi åter samlade kära församling. Ja något är jag väl tvungen att säga och det duger lika bra som något annat. Men tryck på knappen nu”

Jag stängde långsamt dörren fortfarande förvånad över att han var där, men chocken släppte snart och jag sprang fram till honom.
”Simon” sa jag och slog armarna runt honom och han stelnade till men besvarade sedan kramen. ”Vet du hur orolig jag varit för dig” sa jag i en aning irriterad ton och Simon sänkte blicken.
”Jag vet det, jag har fått dina brev det är därför jag är här” sa han och satte sig ner och jag gav honom en förundrar blick, det var något som var mer än lovligt fel och jag visste inte vad. ”Det var inte min avsikt att oroa dig”
”Klart jag oroar mig, du är inte här när vi börjar skolan och ingen vet vart du är. Du svarar inte på mina brev och nu dyker du upp på mitt rum mitt i natten. Vad är det som händer Simon?” sa jag och försökte möta hans blick men han undvek den.
”Jag kan inte förklara allt för dig, jag kan bara förklara vissa delar och hoppas det lugnar dig” sa Simon och jag visste inte vad jag skulle tro. Jag ville veta allt men jag ville inte pressa honom, alla hade vi rätt till våra hemligheter. Jag lutade mig tillbaka och väntade på att han skulle fortsätta. ”Jag har en sak jag måste göra något jag tyvärr inte kan berätta för dig för du lär antingen bli arg på mig, försöka hindra mig eller sluta vara min vän, men det är något jag måste göra och jag hoppas du bara skall förstå och låta mig göra det.” Simons röst var lugn men bestämd och jag förstod inte hur han kunde säga så, det gjorde mig ju bara mer orolig och jag visste inte vad jag skulle göra. Klart jag inte skulle hindra honom det var hans liv och jag hade inte rätt att styra över det men jag ville veta att mina vänner är okej. Jag tänkte säga något men Simon avbröt mig för att fortsätta och jag förblev tyst. ”Jag har sagt till dem andra att det rör min mor och du är den enda som vet att hon är död och jag ber dig att inte avslöja något, jag vill inte att de skall behöva oroa sig. Jag skall försöka svara på dina brev om jag hinner och jag lovar att försöka hålla kontakten med dig så du inte behöver oroa dig. Men det kan ta ett tag mellan breven och om det gör det oroa dig inte jag klarar mig och berätta inte för någon, då finns det en risk att allt går förlorat. Och det är därför jag är här nu i ditt rum och pratar med dig.” avslutade Simon och jag såg sorgset på honom.
”Simon du ber mig med andra ord låtsas som om du inte finns, att jag skall vänta på om du skall dö eller leva” sa jag oroat ”Vad är det som är så fel att du inte kan berätta för mig?” sa jag oroat.
”Jag ber dig som en vän Cara att inte ställa dem frågorna då jag inte kan svara på dem. Jag vill bara att du skall veta att jag lever och att jag klarar mig så länge jag får göra det här. Jag lovar dig att jag kommer komma tillbaka så fort jag kan och har vi tur ser vi varandra fortare än vad du tror” sa Simon och jag såg ner på mina händer, jag försökte att sitta stilla och inte bli arg eller ledsen över att Simon inte litade på mig. ”Cara det är inte du som är problemet, och hade jag kunnat hade jag mer än gladeligen berättat för dig men jag kan tyvärr inte det”
”Varför inte? litar du så lite på mig?” sa jag sorgset och mötte Simons blick och han måste sätt sorgen i dem för han drog upp mig på fötter och gav mig en kram.
”Jag litar på dig mer än någon annan, men jag vill inte att du skall hamna i knipa för min skull eller göra något dumt” sa han och jag lutade mig mot honom.
”Simon du är min vän och du oroar mig när du är sån här” sa jag lågt och han suckade.
”Jag borde kanske inte kommit” sa han och jag tittade upp.
”Jo jag är glad att du gjorde och jag ber om ursäkt för att jag ställer till problem för dig, det är inte min avsikt.” sa jag sorgset och Simon log.
”Du ställer aldrig till problem, du är bara lite väl hjälpsam, ibland för ditt eget bästa” skrattade han och jag log svagt ”Men jag måste ge mig av nu Cara” sa han
”Måste du?” frågade jag och egentligen ville jag inte alls låta honom gå rädd för att han skulle få sig själv dödad.
”Ja jag har varit borta länge nog” sa han och strök mig över kinden ”Lova att inte leta efter mig prinsessan” sa han och jag såg sorgset på honom.
”Jag lovar” sa jag tillslut och Simon nickade och tog sedan två steg bakåt och försvann. Jag blev uppriktigt förvånad när han bara försvann, han hade ändrats så mycket över sommaren och jag skakade på huvudet, skulle jag någonsin få se honom igen? Jag förfärade nästan att jag skulle få begrava honom. Jag struntade i att byta om utan slängde mig bara på sängen och drog en filt över mig.
”Jag hoppas du överlever Simon” sa jag lågt ut i mörkret och somnade.

”Ja nu tänker jag inte låta er veta mer och ja om ni säger att jag är elak så tackar jag och tar emot”

*kash*

Men nu gör du ju mig mer orolig över Simon!! Dumma dig

SUPERMEGADUNDERBRA!!!!

Nu vet jag att Simon lever... Har Caras far gett honom ett uppdrag? Det skulle inte förvåna mig.

tackar ja ni får se vad som händer ^^

Hm det känns så ologiskt att Voldy skulle ha nån användning av en 15 åring :s

Jag tycker faktiskt inte det