PRS Lupple och Emma07

Zacharias vilade blicken på honom lite medans han lyssnade, på det där vackra ansiktet som han älskade så.
"Jag läste det på gymnasiet, men jag kommer knappt ihåg någonting." skrattade han, han skulle nog kunna säga några få saker men inte mycket. Han log stort och såg sig omkring, försökte få med sig allting härifrån och hinna se allt dem gick förbi - vilket förstås var ett omöjligt uppdrag.
Då de kom fram log han stort emot Benjamin för att snart smita in, såg mycket fram emot att få smaka på maten här - den var ju världskänd trots allt.
"Jag vet inte ens vad man beställer på ett sånt här ställe." log han, han hade sällan ens gått på restuarang under sin barndom - han hade väl egentligen mest varit iväg på sånt när han och Benjamin varit på någon dejt och varit ute och ätit eller något i den stilen.

" Du kommer nog komma ihåg det efter ett tag här." Log han ärligt och smekte hans rygg sakta och gick in med honom genom dörrarna.
Skrattade lågt åt hans ord och lutade sig mot hans öra.
"Sån tur att jag har så koll då. Beställ det du vill äta." Viskade han och pussade honom mjukt på kinden och snart kom en servitris fram för att placera dem vid ett bord.
Det var en fönsterplats, och utanför var en vacker utsikt.
Benjamin avskydde att de satt mittemot varandra, han hade velat sitta närmare.
Han sträckte ut sina ben för att snudda vid hans och höll ut ena handen över bordet för att kunna ta sin älsklings hand.

Zacharias rös lätt till av hans hand mot sin rygg, kunde inte vara nära nog även om han tvingade sig att nöja sig med att bara flytta sig lite närmare. Trots allt var de ibland folk och allting.
"Vi får hoppas det." skrattade han lätt, lade sin arm mer omkring honom och rös ännu mer av att han var så nära. Det var så att han för en stund ångrade sig ännu mer att han inte hängt efter in i duschen.
"Eller så låter jag dig överraska mig?" viskade han leendes, vred på huvudet för att kunna se mer på honom. Då de slog sig ner såg han nyfiket ut genom fönstret, än en gång förundrad över hur vackert det var här jämfört med hemma. Han klarade dock inte länge att hålla uppmärksamheten ifrån Benjamin, utan drog dit blicken och tog glatt hans hand.
"Du vet, det här är så mycket bättre än något jag ens förväntat mig. Den absolut bästa bröllopspresenten man kan få. Men det är väl bara bevis på vilken tur jag har som fått gifta mig med världens mest fantastiske man." log han lyckligt.

Benjamin skrattade lågt och bet sig nyfiket i läppen.
" Överraska dig? hmm spännande. " Flinade han och studerade honom som studerade utsikten och han älskade det.
Han älskade att Zach verkade gilla det.
Han kände hans hand och kramade den snabbt och på nått sätt även om han väldigt mycket hellre var nära så fick denna kontakten vara nog för tillfället.
Han hörde hans ord och smälte, log bredare, log lyckligare och han såg på sin älskade man.
"Du förtjänar inget annat än perfektion." Viskade han ärligt och såg på honom. Lyfte hans hand mot sin mun och pussade lätt på hans handrygg.
"Jag älskar dig. Så mycket att jag nästan spricker." Log han och såg på honom.
Och som så många gånger förr så visste han att så länge han kunde se sin älskling så skulle allting vara bra.

Zacharias skrattade glatt till, han var då inte alltid så säker på den saken. Han skulle inte påstå sig vara felfri alltid, långt ifrån. Hans så gulliga gest fick honom att le ännu bredare, kände sig bara så otroligt lycklig - och så kär i honom. Trots den tid de varit tillsammans föll han som mer och mer för varje dag.
"Jag älskar dig med, och i såna fall är vi nog två som spricker." sade han med ett lyckligt skratt, lät blicken bara få vila på honom en stund och ta in alla de där dragen han älskade. Han avbröts för en kort stund då servitören dök upp, vilket han dock överlämnade helt åt Benjamin, för att då han gått vända blicken till honom igen. Han var på strålande humör, men samtidigt på något vis tankfull.
"Älskling. Bekymrar det dig nånsin att vi inte kan få barn - eller ja, inte biologiskt?" frågade han, egentligen bara av ren nyfikenhet då han inte kunde komma ihåg att dem pratat om det förut. Han själv bekom det inte - visst, hade de haft den möjligheten hade det varit kul kanske. Men det fanns också otroligt många barn som hade det svårt, som hade en jobbigare uppväxt än han själv haft och som behövde kärlek, och kunde dem då adoptera och hjälpa iallafall något av dem var det ett mycket bättre alternativ om man frågade honom. Det blev på något vis en koppling till sin egen bakgrund, han själv hade knappt varit älskad som liten och nu kunde han istället hjälpa någon i liknande sits kanske.

Benjamin log brett och tänkte svara, tänkte fortsätta att ge komplimanger till sin älskling eftersom det alltid fanns något han inte riktigt sagt tillräckligt mycket eller något som var helt nytt.
Men servitören kom fram och han beställde en förrätt till dem båda och vin till det.
Huvudrätten kunde de ta om en stund.
Servitören kom ut med vinet och lät Benjamin provsmaka det och han godkände det och det hälldes upp.
Han vände sedan blicken mot sin älskling och såg att det var något annorlunda.
Vad det var fick han väldigt snart reda på.
Barn? Det var en jätterimlig fråga men ändå så slog det honom väldigt hårt och nästan chockande.
Barn? Han hade inte ens tänkt tanken på barn efter att ha vänt ryggen åt allt han uppfostrats som.
Men med tanke på hans uppfostran så var det på ett sätt väldigt fel att de skulle ha ett.
Han svalde hårt och såg på sin älskling. "Ehm, barn?" Sa han och skrattade till.
Men försökte se återgå till ett mer allvar.
"Jag vet inte. Jag menar, på ett sätt är det väl jobbigt. Du vet efter äktenskap så kommer barn. Men samtidigt så nej jag vet inte." Sa han tyst.
"För dig då? Är det viktigt för dig?" Sa han och tog några klunkar av vinet.

Hans reaktion oroade honom nästan först, fick honom att tro att det var helt fel sak att säga eller ta upp här och nu. Men så farlig skada verkade det ändå inte ha gjort, även om han var rädd att ha förstört stämningen lite.
Men han förstod också hur han tänkte och resonerade, och han kunde ju tänka sig att det kunde vara mycket mer problematiskt för honom än för Zach med hans bakgrund.
"Jag vet inte helt jag heller. Jag skulle nog vilja ha barn någon dag, men att adoptera känns ändå som ett bra alternativ. Jag fick ju inte direkt den mest kärleksfulla uppväxten, och ifall jag kan hjälpa ett barn som behöver det och har det sämre än jag hade det och ge den en kärleksfull uppväxt istället, känns det som ett rätt bra alternativ." sade han uppriktigt.

Benjamin lyssnade på Zacharias och log svagt. Han var verkligen en fin människa.
Adoption var absolut ett rimligt alternativ, utan tvekan.
Trots att det egentligen skulle gå till ett annat kärleksfullt par, en man och en kvinna. Som inte kunde på egen hand och inte två män som med största sannolikhet skulle kunna skapa barn på naturlig väg.
Han vek undan blicken och bet sig lite i läppen.
" Du är en väldigt fin och omtänksam människa. " Sa han och tittade upp på Zach och log svagt.
" Adoption är en väldigt bra sak." Sa han och försökte med all sin kraft jaga bort alla negativa tankar.
Det är klart att adoption var en möjlighet för dem- längre fram.

Zacharias log genast lite generat av hans beröm, som verkligen värmde ordentligt.
"Tack. Jag tror dock jag klassas ut helt utav dig." log han stort, men var lite bekymrad över hans reaktion. Av hur han vek undan med blicken sådär. Han försökte söka upp den och kramade hans hand lite igen.
"Är det något? Det var bara en tanke, vill du inte det gör det mig inte det minsta. Och jag vill det inte än på några år - vi är unga och jag vill njuta av att bara vara gift med dig först." log han.

Benjamin skrattade lågt och skakade på huvudet.
"Tro mig, det gör du inte." Log han, kände hans hand och hur han kramade om hans- Benjamins hand.
Det värmde och hjälpte på många vis hans tankar att försvinna i alla fall en bit.
" Det är inte så mycket att jag inte vill, eller liksom skulle kunna tänka mig- längre fram. Det handlar mer om att det går emot mina principer. "Viskade han lågt.
"Eller mina och mina." La han till bittert.
" Jag bara måste processa detta. " Sa han ärligt och såg upp mot Zach.
Lät sin fria hand flyga upp till korset och krama om det.