Mugglare upptäcker magi

Genast fylldes stora fat med alla olika maträtter men kunde tänka sig. Lacerta sträckte sig fram och tog en bit bröd som hon började knapra på medans hon funderade över hur hon skulle göra. Isac och Sam var redan uppe i en livlig diskussion om hur de skulle göra. Båda killarna ville ge sig iväg men när Lacerta såg Kates blick förstod Lacerta att Kate ville stanna kvar. Lacerta vände sig om mot Lydia för att fråga vad hon skulle göra, men det var någonting med Lydia som fick Lacerta att vara tyst. Istället tittade hon sig omkring för att titta vad de andra skulle göra. Vissa av dem såg ivriga ut och hade redan bestämt sig för att åka iväg. Medans andra skakade ogillande på huvudet. Nästan alla de som verkade ha bestämt sig för att stanna på Hogwarts satt vid Slytherin bordet. Det förvånade inte Lacerta alls. Nästan alla som tillhörde Slytherin var ju renblodiga och skulle nog inte vilja komma närheten av några mugglare. När alla hade ätit klart bad professor Delamater alla som inte ville stanna att gå. Av de personer som fick stanna så var det bara 23 stycken som gjorde det. Det var åtta elever från Gryffindor, sju från Ravenclaw och sju från Hufflepuff. Till Lacertas förvåning var det en från Slytherin som hade stannat kvar. Phoenix Ventaci stod och tittade sig självsäkert omkring en liten bit bort från de andra. Lydia puffade till Lacerta på armen och tittade med en menande blick Phoenix samtidigt som hon viskade i Lacertas öra.
”Han är visst inte lika dum i huvudet som de andra idioterna i Slytherin.” Mer han hon inte säga för professor Delamater harklade sig ljudligt och alla tystnade.
”Trevligt att så många av er vill gå med på det här. Jag trodde faktiskt inte att det skulle vara så många som tyckte att det här lät som en bra idé.” sa hon och hennes blick flackade åt Phoenix håll. Han verkade märka det för han stelnade till och sträckte på sig. Det var som om han ville bevisa att bara för att man tillhörde familjen Ventaci så behövde man inte se ned på mugglare.

Mer MER MER

^This.

Professor Delamater log mot eleverna innan hon gick tillbaka och satte sig på sin stol. Lacerta och de andra skruvade besvärat på sig samtidigt som de sneglade på varandra.
”Jag ska nu berätta hur det här kommer att gå till.” sa professor Delamater. ”Ni kommer att delas in två och två.” Lacerta och Lydia tittade snabbt på varandra och log.” Ni kommer att resa runt i hela landet för att försöka få alla mugglare att lita på oss. Ni ska bara svara på frågor från nyfikna mugglare så det kommer nog inte bli så svårt. Ni förstår ju att ni inte kan avslöja allt om oss. Ge dem bara en översikt, och vid Merlins skägg. Se till att få tyst på alla fåniga rykten de har startat.” sa professor Delamater trött och masserade sina tinningar.
”Lorcas och Jones. Ni får arbeta tillsammans.” sa professorn. Kate och Sam log glädjestrålande mot varandra över att få vara tillsammans. Professor Delamater fortsatte att ropa upp namn. Till slut var det bara Lacerta, Lydia, Isac och Phoenix kvar. Det var två självklara par. Lacerta och Lydia. Isac och Phoenix.
”Bonnah och Rown.” sa hon. Lacerta och Lydia tittade förvånat på varandra.
”Vad menar du professorn?” sa Lydia försiktigt och artigt. Hennes respekt för rektorn var stor. Lacerta tyckte att artigheten var onödig. Professor Delamater visste att Lacerta och Lydia var bästa vänner, hon visste också att Lacerta hatade Phoenix.
”Vid alla brutna trollstavar! Är du fullkomligt från vettet?” skrek Lacerta och blängde med en mördande blick på rektorn. Lydia stirrade på Lacerta, chockad över hennes ordval.
”Jag förstår att du och miss Bonnah gärna hade arbetat tillsammans, men jag tror att det blir bättre såhär.” svarade professor Delamater oberört, trots att en elev just hade skrikit åt henne.
”Jag tänker aldrig arbeta med honom.” skrek Lacerta och pekade på Phoenix. Phoenix verkade inte upprörd. Han verkade inte ens besviken. Han såg snarare road ut. Vilket fick Lacerta att bli ännu mer rasande. ”Tycker du att det här är roligt?” skrek hon. Phoenix log bara mot henne och ryckte på axlarna. Lacerta tog några hotfulla steg fram mot Phoenix men stoppades av Lydia som grep tag henne i armen. Lacerta vände sig om mot Lydia som skakade lätt på huvudet. Lacerta hörde nästan Lydias röst i tankarna. Det är inte värt det. Hon skakade av sig Lydias arm och fortsatte gå mot Phoenix som stod avslappnat med armarna korsade framför bröstet. Lacerta struntade fullständigt i alla andra som var i rummet, inklusive rektorn. Hon gick mot honom och för andra gången på samma dag, slog hon till honom. Hon tog i med all sin kraft i slaget och det hördes en kraftig smäll när hennes knytnäve träffade hans kind. Lacerta blängde på honom med knutna nävar. Men Phoenix reagerade inte som han borde ha gjort. Han tryckte bara fingertopparna mot sin kind och skrattade. Inte hånfullt, han skrattade inte med glädje. Snarare som om han nyss hade vunnit ett vad. Han tittade upp och betraktade henne med sina gröna ögon.
”Intressant.” sa han och vände sig mot rektorn. ”Jag tror att det kommer att gå bra att jobba med White.” sa han bara och professor Delamater log lätt mot honom. Lacerta suckade när hon insåg att hon inte hade något val. Hon skulle få tillbringa minst fyra månader i Phoenix Ventacis sällskap. Lydia gav henne en sorgsen blick innan hon vände sig mot Isac och log trevande mot honom. Isac log tillbaka mot henne. Lacerta förstod att hennes bästa vän skulle få en trevligare höst en hon själv. Lacerta suckande ännu en gång.

Mer

åh, du skriver hur bra som helst! jättebra förklarart och allting

håller med

Tack så mycket
Kommer mer senare ikväll

MER