Det sista året på Hogwarts =D

Jag backade förskräckt undan från Goyle jag gillade inte hanns blick.
Han morrade dovt, och jag kände staven flög ur min hand.
- Inte så modig nu va?, sa han ilsket och jag kände ett blödande sår på kinden och jag skrek till av smärtan.
- Trodde du inte att jag kunde det?, sa han och jag backade och försökte hitta min stav.
Men jag såg att Crab hade tagit den.
- Crusio, skrek Goyle och jag föll skrikande ner på golvet.
Smärtan skar mellan märg och ben och jag önskade att det bara kunde sluta.
Få det att sluta, jag ville bara dö, jag kunde inte tänka på något annat än smärtan.
Alecto gick fram till mig och jag slutade att skrika och jag bet ihop, jag tänkte inte låta honom få tillfredställelsen att höra mig skrika.
- Man kan hålla på ungefär 20 minuter innan hjärnan tar stryk, efter 10 minuter kan det hända att vissa kroppsfunktioner sätts ur spel ett tag.
Det bästa är ca 5 minuter, du har man hållt på så länge att personen i fråga inte orkar göra något på ett tag personen i fråga blir helt enkelt svag.
Men den kan ta igen sig efter ett par timmar.
Bra gjort Goyle, 20 poäng till Slytherin, och släpp förtrållningen nu, du har hållt på i ca 5 minuter, sa Alecto likgiltit medans han föreläste för klassen.
Goyle släppte motvilligt förbannelsen och sparkade till mig på magen.
- Inte så spydig nu va?, sa han ilsket och pakade ihop sina grejer när klockan ringde.
Jag låg flämtande kvar på golvet där han hade lämnat mig, jag orkade inte göra något.

Jag, Susan och Hannah hade försökt rusa fram och få Goyle till att sluta tortera Alex, men de andra eleverna hade kastat olika besvärjelser för att stoppa oss. Vi kunde bara stå och titta på hjälplöst när vår vän vred sig i plågor mitt framför oss.
Hennes skrik skar igenom mig som glödande knivar och tårar rann nerför mina kinder. Jag var förtvivlad för att jag inte kunde göra någonting, men jag var också förbannad för att de andra verkligen lät det här hända. Även om de var Slytherinelever så kunde de väl ändå vara lite mänskliga.
Efter vad som kändes en evighet sa Alecto till Goyle att sluta och Alex slutade att vrida sig. Hon låg alldeles stilla på golven, men hon andades i alla fall för det såg jag på hennes flämtande bröstkorg.
Skolklockan ringde och genast när jag kände förtrollningen släppa från mig rusade jag fram till Alex och lade mig på knä bredvid henne. Susan och Hannah gjorde samma sak medans Alecto och Slytherineleverna lämnade klasstummet utan att se sig om.
- Alex! Alex! ropade jag och skakade henne lätt med tårar fortfarande rinnandes.

Jag stönade av smärta när jag kände någon skaka på mig, jag hörde Gemmas förtvivlade röst ropa på mig och jag försökte svara men orkade inte.
Jag låg där med slutna ögon och försökte få andningnen normal.
Jag kännde sakta, sakta, smärtan avta och jag andades lugnare.
Jag öppnade ögonen och såg tre oroliga ansikten se ner på mig.
- Det är okej, sa jag svagt och försökte le och resa mig upp.
- Vänta, sa Hanna medans hon helade mitt sår på kinden.
- Ni får nog hjälpa mig upp, så får vi ta oss till mugglarstudier, innan vi får straffkommendering, sa jag och suckade inombords, jag hade fått en otrolig huvudvärk.
Det verkade vara det som crusio lämnade efter sig, jag kunde knappt tänka utav värken.

Jag pustade ut när Alex till slut orkade öppna ögonen och se på oss. Hon verkade vara rejält mörbultad men oskadd fysiskt sett annars.
- Orkar du verkligen till Mugglarstudierna då? frågade jag oroligt. - Du borde kanske tas till sjukhusflygeln i stället?
Hanna läkte Alex's sår innan vi hjälptes åt att stötta henne för att ställa sig upp. Och även när hon var upprätt så höll jag ett stadigt tag om hennes midja för hon var alldeles blek och såg ut till att kunna svimma när som helst.
- Alltså ska det se ut såhär resten av terminen? frågade jag förargat. - Det kan väl aldrig tillåtas i längden. Jag tycker vi åtminstone borde berätta för Professor Sprout. Detta var liksom bara första lektionen! Tänk sen då...
Jag tystnade och såg med mörk blick på Susan och Hannah. De nickade medgivande och såg också förbannade ut. Stackars Alex kändes nästintill som en trasdocka i min famn.

Jag såg på dem och skakade på huvudet.
- Sprout kan inte göra något, det är Snape som styr och han tillåter allt detta, sa jag trött men bestämt och lutade mig mot Gemmas axel.
- Ja, jag tänker gå på Mugglarstudier, kan slå vad om att vi får nått straff annars för att vi inte gick dit, sa jag och slöt ögonen för ett kort ögonblick.
Jag hade sprängande huvudvärk och ville helst bara sova.
Men jag tänkte inte låta dem få tillfredställelsen att sr mig svag.
Jag skulle minnsan visa dem, att jag inte gav upp i första tagen.
Jag stödde mig på Gemma, Susan bar min väska och Hanna gav mig min stav som jag stoppade i fickan.
- Okej, nu går vi, nickade jag till de andra.

Motvilligt så stödde jag Alex i riktning till klassrummet där Mugglarstudier lärdes ut, och nu då av den nya läraren Amycus Carrow. Med tanke på hur trevlig hennes bror var så hade jag inga ljusa förhoppningar om denna lektionen heller.
Det märktes att Alex hade varit med om en hård omgång för jag fick hålla uppe nästan all hennes tyngd så hon inte skulle falla. Susan och Hanna gick strax bakom oss som ett extrastöd ifall Alex skulle glida ur mitt grepp. På detta viset stapplade vi oss fram i de kalla korridorerna.
Vädret utanför var grått även idag vilket gjorde att slottet kändes dunkelt och fuktigt. Facklorna var tända i sina socklar och slängde långa skuggor efter oss när vi gick. Efter kanske dubbla tiden mot normala fall kom vi fram till rätt korridor. De andra eleverna stod redan klara utanför dörren. Det var med nöd och näppe som vi hade hunnit.

( Hon heter Alecto, och hennes bror heter Amygus )

Vi kom fram utanför klassrummet och jag såg den övriga klassen och Gryffindorklassen stå där.
- Alex, skrek Neville oroligt och kom fram till mig.
Han blekande när han såg mig, tydligen var det värre än vad jag trodde.
- Hur är det?, sa han och tog tag i mig så Gemma kunde vila.
- Huvudvärk, ont, sa jag trött och lutade mig mot hanns axel.
- Vad hände?, sa han oroligt och nu såg alla på oss.
- Vi skulle träna crusio, Goyle gjorde det på mig, sa jag och försökte ställa mig upp själv.
Det känndes som om jag skulle svimma vilken minut som helst, men det tänkte jag inte göra.
Så kul skulle minnsan inte Goyle och syskonen få.
Dörren öppnades och Alecto stod i dörröppningen och släppte in oss.

(Åh, jag blandar ihop dem hela tiden >.< Förlåt!... Och du skrev samma namn två gånger ; ))

Lättad släppte jag taget om Alex och Neville tog över. När hon berättade vad som hänt nickade jag ursinnigt i bekräftelse.
- Vi försökte hjälpa henne, men de andra kastade låsningsförtrollningar på oss, sa jag ledsamt till Neville. - Och hon ville promt inte till Sjukhusflygeln.
Det tystnade tvärt i korridoren. Dörren in till klassrummet hade öppnats och Alecto stod där med ett hånflin. Hon gick åt sidan så vi kunde gå in på led.
Ingen sa ett ljud när vi satte oss och Alecto ställde sig längst fram i rummet.
- Välkommna! sa hon med sliskigt väsande röst. - Den här terminen ska ni få lära er något utav det viktigaste ni bör veta utav mig.
En del tittade frågande på varandra.
- Nämligen Mugglares svagheter och hur vi snabbast och enklast utplånar dem för att upprätthålla ett enat trollkarlssamhälle!
Hon hade höjt rösten till en skarpt hotande ton och det var inte bara jag som hade ryckt till när hon smällde en pekpinne i katedern.

( Jasså,sorry men de är svåra att hålla isär )

Vi gick in och Neville drog mig ner på platsen vid honom.
Jag fick konsentrera all min kraft på att sitta upprätt och lyssna på vad Alecto sa.
Det känndes bättre nu men den sprängande huvudvärken var kvar.
Jag rynkade på ögonbrynen åt det Alecto sa, visserligen hade jag inte haft så mycket kontakt med mugglare i mitt liv.
Men det var verkligen inget fel på dem, eller mugglarfödda.
Till exempel ta Dean Thomas, han var inte ens här nu eftersom han inte visste om hans far var trollkarl eller mugglare.
Hermione skulle på förhör, och många mugglarfödda med henne, det hade jag läst i tidningen.
Även om jag tror att inte hon skulle dit, hon hjälper väll Harry med vad han nu skulle göra.
Men hur som helst jag gillade verkligen inte vad de sa eller gjorde mot dem, mugglare hade väll lika stor rätt att leva som vi.
- Det enklaste sättet att döda en mugglare är genom avada kedavra, hur många kan utföra den?, sa Alecto kallt och såg ut över klassen.
Ingen räckte upp handen, jag såg på Neville och han på mig vi tänkte inte berätta för henne att vi kunde den.

(Förlåt att jag inte skrivit. Jag har knappt varit vid en dator på senare tid. Bara på Facebook lite grand, men jag ska försöka bättra mig.)

Jag tror aldrig jag hade varit med om att det varit så tyst i ett klassrum förut under alla mina år på Hogwarts. Alla satt och stirrade rakt fram, men ingen mötte Alectos sökande blick efter kunskap. Till slut suckade hon överdramatiskt och skakade på huvudet.
- Av Hufflepuff hade jag inte förväntat mig något, men av populääääära Gryffindoooor trodde jag ändå att det fanns några talanger, sa hon retsamt.
Jag blev sur, men rörde ingen min. Alltid dessa fördomar mot oss i Hufflepuff! Jag var så trött på det. Jag tyckte att jag var en medelmåttig häxa och inte mindre kunnig bara för att jag var i Hufflepuff.
- Jaja, det är ju därför jag är här, fortsatte Alecto. - För att lära! Seså! utropade hon och plötsligt poppade det fram en liten minikanin framför varenda elev. - Öva nu på Avada Kedavra, så ska vi se om det kan bli något utav er.
Alecto satte sig bakom katedern med ett belåtet flin. Jag tittade ner på min kanin som var snövit med bruna kinder. Den tittade tillbaka på mig med guldgula ögon. Med en bestämd gest lade jag ner min trollstav på bänken med en smäll. Likaså gjorde några till i klassrummet.