Jag, en vanlig Hogwarts elev

Fantastiskt bra skrivet!♥

Lite längre till er. FÖR NI ÄR BÄST!♥

Kap 22 - Som på moln

Ellen

Jag landade bland molnen. Jag var i himlen! Jag kunde känna
mina vingar. Men hur använde jag dem? Var skulle jag? Jag
såg mig om omkring. En lång kvinna med svart hår som var
på gränsen till brun. Nästan som jag, fast jag var brunhårig.
"Vem är du?" frågade jag.
"Jag är din farfars farmors mor" sa kvinnan. "Jag är så stolt
över dig."
"Jag vill inte vara död!" skrek jag i hennes ansikte. Hon smekte
mig som en mamma. "Jag vill tillbaka!"
"Om du vill kan vi kanske fixa det" sa han. "Jag ska prata med
härskaren som är den starkaste trollkarlen här. Han och jag
är goda vänner så vi kan fixa något." Hon gick och jag blev
kvar själv. Sen slog det mig att jag kan använda kroppen bara
som jag vill. Då kan jag väll göra samma sak med vingarna?
Jag försökte rör mig där vingarna satt och jag flög. Det var
inte så svårt. Jag kände hur en pirrande känsla spred sig i
magen. Jag landade och min farfars mormors mor kom tillbaka.
"Följ med mig" sa hon bestämt och vi flög iväg. Jag och hon
flög till ett fantastiskt slott. Vi klev in och vi fick ett varmt
mottagande av...
"GORDRIC GRYFFINDOR!?" utbrast jag. Jag hade sett
bilder av honom i skolan. Dem var verkligen lika orginalet.
"Ja" sa Gordric. "Vi är släkt så jag borde ge dig en möjlighet
att få komma till livet. Men du måste gå med på några saker."
"Vad för saker?" frågade jag misstänksamt.
"1. Du måste gå med på att du glömmer allt som hänt efter
du kom från 'allt du önskar dig' rummet. 2. Du kommer
bara minnas att du använde dina krafter för att komma därifrån.
Och 3. Du måste lova att ta det försiktigt. Går du med på allt
det?"
"Ja!" jag var helt säker.
"Bra" sa Gordric. "Ta den här." Han gav mig ett halsband som
det hängde en fjäder på. "Den hjälper dig att komma hem tryckt."
"Vad är den gjord av" jag var verkligen nyfiken på det.
"Tråd av enhörnings hår och en fenix fjäder." Jag satte halspandet
runt halsen och jag vaknad i sjukhusflygen. Runt mig satt en massa
människor och såg ledsna ut, bland dem mamma och pappa. Jag såg
Alexander och la min hand på hans. Han hoppade till och kollade
upp. Jag log mot honom.
"HON LEVER!" skrek han och alla kollade upp och madam Boots sprang
fram och bäddade ner mig ordentligt. Hon är snäll och gör mycket för att
vi ska må bra på sjukhusflygen.
"Jag vet inte hur det gick till men nu får faktiskt bara föräldrarna stanna kvar"
sa hon och sjasade ut alla utom mamma och pappa.

När jag kom ut ur sjukhusflygen två veckor senare bombarderades jag med
frågor. Men Alexander och Amanda fick veta först att jag
använde mina krafter för att ta mig ut ur "allt du önskar dig"
rummet. Alla blev imponerade av det jag berättade. Jag
älskade livet, jag njöt av alla jobbiga läxor vi fick. För nu
vet jag hur mycket jag skulle sakna dem.

Hoppas ni gillade det.

Det var jättebra!

Âzum!

Supermegaawesomebra!

Kap 23 - Jävla René

Ellen

Skolan flöt på som vanligt, men det var viktigt att Leiono inte visste om att jag
levde. För då skulle jag dö på riktigt. Sen måste jag lära mig att styra mina känslor
om jag inte vill använda mina krafter på fel sätt. Jag brukade försöka använda nya
krafter i uppehållsrummet när jag är ensam med Alexander och Amanda sent på
kvällen. Tiden gick, jag var enormt bra på alla ämnen man skulle använda trollstaven,
alltså lära sig trolla och försvara sig med hjälp av trollkraft. Så flöt det på. Kylan
hade börjat komma på riktigt och jag hade börjat använda Gryffindohalsduken.
Professor Padma Patil, Gryffindors föreståndare, gick runt bland Gryffindoreleverna
för att ta reda på vilka som skulle stanna över lovet. Jag, Amanda och Alexander
skulle hem till Alexander över julen. Jag plockade upp skridskorna och gick mot
sjön där vattnet att frusit ordentligt. Alexander och Amanda följde med mig.
Jag gillar inte att åka skridskor, jag är så dålig på det. Men Alexander är typ, bäst
i världen. Jag började åka lita försiktigt. När jag tog upp farten ramlade jag. Alexander
började åka mot mig, jag trodde faktiskt att han tänkte köra över mig. Jag kurade
ihop mig för att undvika det men han stannade perfekt framför mig och hjälpte mig
skrattande upp.
"Jag hjälper dig" sa han och tog min hand. Det kändes hundra gånger lättare att åka
hand i hand med Alexander. Jag kände hur härligt det var att få ett normalt liv en
liten stund.
"Ska du prova själv?" frågade Alexander efter en kvart.
"Ja" sa jag och vi släppte varandra. Jag kände att det var svårare men han hjälpte mig.
Alexander var världens bästa lärare på skridskoåkning. Han tyckte bara jag var söt när
jag ramlade och hjälpte mig alltid upp igen.

Nästa dag satt vi på tåget till London.
"Skönt med jullov" sa Alexander.
"Ja" sa jag. "Fast det är ju roligt att trolla. Och glöm inte att vi inte får trolla när vi
stigit av. Jag tänker passa på."
"Hon har faktiskt rätt" sa en röst. Det var René.
"Och vad vill du" sa Amanda surt.
"Hur är det med vår lilla 'speciella' elev?" sa René som hon inte hört Amandas fråga. "Akta
dig noga under julen. Tänk att du vågar åka ifrån Hogwarts."
"Jag skulle akta mig om jag vore du" sa jag. Jag var fullt beredd att använda mina krafter.
"Vad gör du då da?" sa René lossas rädd men jag kände att hon var lite rädd. "Spränger mig
i luften?"
"Kanske" sa jag. "Fast det vore roligare att förvandla dig till ett djur som liknar dig. En
snigel kanske?"
"René!" ropade en flicka med rött lockigt hår. "Kommer du?" René sprang dit.
"Räddad i sista sekunden va?" ropade Amanda efter henne.
"Något från vagnen?" sa samma man som delat ut godis förra gången också.
"Tre pumpasaft, två chokladgrodor, fem pumpapastejer och en Berti Boot's" sa ja.
"Detsama, men ingen pumpasaft" sa Alexander.
"Samma som honom" sa Amanda och pekade på Alexander. Vi fick vad vi ville
och jag delade ut pumpasaften. När mannen gick tyckte jag att hans hår blev lite
ljusare. Kunde det vara Leiono? Nej! Det var omöjligt.

Bra!!

Bra!

Kap 24 - SLUTA! och NEJ!

Ellen

Hela bilresan undrade jag om det var Leiono som gick runt
med vagnen. Var det ett jobb han hade för att tjäna pengar eller
ville han bara hålla koll på mig? Nu skulle jag ju inte tänka
mer på honom! Jag har ju lov! LOV! Något så härligt kan
bara inte finnas. Inte för någon som mig. Om Leiono...
JAG SKA INTE TÄNKA MER PÅ DET! Men om
han vet om att jag är vid liv? NU SKA JAG FAKTISKT
FÅ ETT VANLIGT LOV! VA LITE TACKSAM! Ja!
Jag ska vara tacksam och ha det lov jag förtjänar. Amanda
och Alexander pratade. Undrar om dem skulle prata om
vad vi skulle göra om dem visste vem jag såg på tåget...
NEJ! NU ÄR DET SLUT MED DET! FATTA ELLEN!
Om jag går med i diskussionen så kanske det blir bättre?

"ÖVERRASKNING!" I köket var det fanns det julpynt
och min och Amandas familjer.
"Visste du om det?" frågade jag Alexander. Han skakade
på huvudet.
"Vill ni inte ha någon lunch?" sa mamma. Mamma var världens
bästa kock så vi fick en god och nyttig lunch.
"Men nu vill vi gärna veta hur ni haft det på Hogwarts" sa Alexanders
pappa.
"Vi har gott i Gryffindor allihop" sa Amanda.
"Jag har fattat att jag är en bre hjärna" sa Alexander.
"Och jag att jag har speciella krafter" sa jag. Och så fick jag berätta en
uppsats om mina krafter. Alla blev förvånade och ställde en massa
frågor. Klockan var ca 19.00 när dem vuxna kom på att dem
måste fixa mat. Middagen var okej. Jag och Amanda delade rum
med Amandas storasyster och min storasyster. Min storasyster
var lika gammal som Amandas. Min storasyster tyckte det var
häftigt med all magi och faktumet att hon skulle ha börjat på Hogwarts
om det inte vore för förbannelsen. Amandas storasyster spelat
systrarna spöks låtar för oss. Alla tyckte dem var bra. Bandet levde
inte längre för dem var alla för gamla. Men deras låtar är fortfarande
populära. Lite som Elvis. Vi lät den vara på hela natten. Vi somnade
faktiskt till den riktigt bra.

bra!