Någon som vill rolla Hungerspelen?

(Snart dör min mobil D: )

Vicinia följande efter honom och började klättra ner efter honom och snart hör hon bruset av forsen. Nästan av glädje hör hon det, något som äntligen låter i denna kompakta tystnad. "Hur hade du tänkt att ta dig dit?" säger Vicinia och hoppar ner på marken och ser på Mars om han har nått förslag. Men hon fortsätter att gå närmare för om detta troligtvis är det enda stället man får vatten på finns det säkerligen fler personer där.

[Öu nöuu :o]

Mars klättrade bland stenblocken och försökte hitta ett hål ner under dem. Forsen brusade i mörkret, och när Mars äntligen hittade en skreva kunde man inte urskilja vattenytan. Skrevan var just så stor att en liten person skulle rymmas ner igenom den, men Mars var inte alls säker hur långt ner det var till bottnet.
"Kom här", sade han åt Vicinia, för säkerhets skull med låg röst. Det kunde ju finnas någon annan där. Mars tog en liten sten och fällde den ner. Det hördes snabbt ett plopp, och Mars antog att det var litet över en meter till vattenytan,
"Du skulle rymmas igenom där", sade han och granskade Vicinias kropp. En idé formades i hans huvud på samma och han lade ner väskan för att gräva fram repet. "Bind fast den här om din midja så kan jag dra upp dig när du fyllt på flaskorna"; sade han och kastade en snabb blick mot skogsbrynet. Ingen där.

Vicinia nickade men gav Mars en blick som sa Lämnar du mig där nere, slår jag ihjäl dig. dock visste hon inte hur just detta skulle fungera i praktiken. Hon tar av sig kogret, bågen och ryggsäcken innan hon knyter repet stadigt om midjan. Hon tar vattenflaskorna och går fram till kanten och ser ner men hon ser inget. Hon lyssnar ännu en gång efter ljud från skogen men hör inget. Vicinia sätter sig på kanten och svingar sig ner så hon bara har armarna över kanten. "Jag drar i repet när jag vill upp." säger hon allvarligt och hoppar ner i det svarta där msn inte vet vad kan dölja sig.

Mars skrattade lätt åt den varnande blicken. Var det inte det som var pointen med Spelen? Trots det tog han ett stadigt grepp om repet och följde Vicinia med blicken då hon försvann ner i hålet.
Mars höll sedan vakt. Han kunde ses från långt håll där han stod, och på grund av den lugna förmiddagen måste spelledarna och åskådarna vara otåliga. Skulle detta inte vara ett perfekt ögonblick att köra fram en grupp karriärister mot Mars?
Men ingen kom. Detta var i sig mer skrämmande än något annat. Vid minsta ljud var Mars alert på att höja sitt vapen, men det var som om alla andra deltagarna hade dött.

Vicinia hoppade ner i det svarta hålet och landar med ett plask rakt i forsen. Härligt, nu är jag blöt med. tänker Vicinia men strömmen är åtminstone inte så stark och den räcker henne till knäna. Hon håller sig stilla för att låta ögonen vänja Sif vid mörkret. Långsamt vänjer sig ögonen men hon ser inget i skuggorna. Hon böjer sig långsamt ner och fyller på flaskorna med öronen på helspänn man vet aldrig vad de kan ha gömt för satyg här. När hon fyllt på den ena sätter hon den vid bältet och dricker sig otörstig, innan hon åter fyller på den och sätter den vid bältet. Då ser hon den, två glimmande ögon i mörkret, hon drar snabbt i repet. Men innan hon ens kommit upp känner hon en skarp smärta på vänster sida och skriker till av smärtan. Hon vacklar till rädd för vad det nu ärs vassa klor.

Mars försökte se ner i mörkret, men han kunde inte urskilja Vicinia. Då han kände repet rycka började han dra upp flciakn, men hennes skrik fick honom att dra allt snabbare. Var det en annan deltagare? Eller något djur? Var hon vid liv ännu?
Då Vicinia kom ut i solljust kastade Mars bort repet och lyfte upp henne under armarna. Hans fingrar blev röda av blod, och med en svordom märkte han såret i hennes sida.
Det var åter tyst där nere och djuret som attackerat Vicinia kunde vara på väg upp.
"Kan du gå?" Frågade Mars med lätt oro i rösten och gjorde sig redo att bära upp henne till deras gömställe.

Vicinia nickade kritvit i ansiktet och försöker resa sig upp men vacklar till och tar tag i Mars för att inte fara omkull och skakar sedan på huvudet som svar på hanns fråga. Hon svor tyst en skada i spelen var lika med attdö. Om hon nu inte skulle få sponsorer vilket verkar otroligt för vad hade hon gjort mer än att hålla på att bryta ihop och sen hoppa ner i ett svart hål med nått ilsket djur i. Nog för att just det var kul för dem att se, ett djur attackerar henne i totalt mörker.

Mars fångade fast Vicinia och lyfte sedan lätt upp henne. Om de nu skulle bli anfallna av karriärister skulle de vara i stora problem, så Mars skyndade på sina steg. Vicinia kändes otroligt lätt, men klättrandet och den extra tyngden fick Mars att andas tyngre.
Då de kom till sitt skydd lade Mars henne försiktigt ner på marken.
"Vi måste göra något åt det där", mumlade han och hällde ut innehållet ur sin väska på marken. Den lilla rullen bandage föll ut, och Mars väcklade snabbt ut den. Han var inte bra på såna här saker, men trots det skulle han göra sitt bästa.
"Vi måste få bort det hä", sade han och skar upp Vicinias skjorta mer, så att såret kunde enkelt ses. Det var inte dödsfarligt i sig själv, men blodsförlusten kunde vara livsfarlig. Varsamt hällde Mars vatten över såret och började sedan binda om det.

Vicinia bet sig i läppen för att inte skrika när Mars rengjorde såret, med vattnet. Vattnet som hon hade hämtat och nu slösade han det på hennes sår när han själv kunde använt det. Men det var hanns beslut, och han ville visst att hon skulle överleva. Hon ser tacksamt på Mars som binder om hennes sår. "Tack" säger hon tacksamt och fortsätter "Hur illa är det?" utan att titta ner, hon är rädd för vad hon ska få se.
Hon sluter ögonen, hon är så förbannad på sig själv så det finns inte. Hon borde ju fattat att det var något där nere, och hon borde ha fattat att det skulle vara hemskt att döda någon annan för första gången. Hon var bara ivägen, hon fattade inte ens varför Mars var kvar, han skulle klara sig bättre om han anslöt sig med karriäristerna, då slapp han släpa på henne.

Mars ignorerade hennes tack och band fast bandaget, inte med en av de fina knutar de lärt sig under träningarna, utan med den enklaste möjliga som skulle hålla. Sedan vnde han blicken mot henne och log snett.
"Du kommer att överleva", sade han och satte sig ner bredvid henne. Han torkade sina blodiga händer i gräset som växt över ett stenblock och suckade djupt.
Det här vore ett perfekt ögonblick för spelledarna att köra någon annan grupp på dem, så varför hade de inte gjort det ännu? Mars trodde inte de skulle tvingas möta karriäristerna i ett så här tidigt skede, det var antagligen en kamp spelledarna ville spara till senare.