Rollspel: värdarnas krig

Jag lyssnade roat på deras samtal och njöt av Ambers rädsla.
"Jag följer med dig, Simon. Jag umgås nämligen inte med mesar", sa jag och gick efter honom i natten. Nu skulle vi ha det kul.
Jag låter dig leva, så länge.
Jag skickade tanken till Amber och log ett hotfullt leende.

Simon längtar efter att få leka lite. Med någon för en gångs skull och inte med de äckliga djuren som placerats i deras värld för att hålla dem från svält. Han hör att någon följer efter och eftersom han tvivlar på att det är Amber. Gissar han på Ayla.

Jaha det var ju upmuntrande. Tänkte jag. Mina skogs krafter jorde ingen nytta på en London gata, ja förutom att jag kunde känna vibrationerna i marken. Fast det gjorde ju knappas så mycket att jag visst vad dom skulle. Vad skulle jag göra jag kunnde inte lämna alla i sticket. Men vad skulle jag gör jag suckade uppgivet.

Jag sprang upp bredvid Simon. Jag njöt av att inte vara i min värld, och istället göra som jag ville.
Jag försökte ta mig in i Simons sinne, för skojs skull. Jag hade aldrig träffat en vampyr och undrade om han hade ett liknande sinne som levande varelser. Alltså inte levande döda som inte var av min sort.
Jag gjorde det försiktigt, så att han inte märkte vad jag exprimenterade med.
Jag märkte direkt att det var svårare att ta sig in i hans sinne. Jag slutade försöka och förblev tyst.

Skulle jag följa efter dom? Nej vad skulle det känna till. Jag kan vel inte göra något.

"Försöker du ta dig in i mitt huvud eller?" Frågar Simon lugnt. Han förstår nästan att det inte går. Vampyrer och döda är ju trots allt nästan på samma plan så de borde inte fungera. Sedan är ju just hans sort av vampyr lite speciellt utformad också.

"Ja", medgav jag. "Jag har aldrig träffat en vampyr förut. Jag var tvungen att testa. Men du har ett förvånansvärt starkt sinne. Starkare än mitt folk."
Det förundrade mig. Var alla vampyrer så starka?

Jag skulle ju veta var dom var någonstans, alltså om dom var i närheten så skännde jag det i marken. Kanske skulle jag ha en möjlighet att förhindra att någon skadades. Jag sprang efter dom jag visste ju var dom befan sej.

"Ja, fast vi har mer fysisk styrka som hjälper mot diverse attacker." Svarar Simon med samma lugn. "Alven kommer efter oss, jag kan känna doften av blodet." Konstaterar han och förväntar sig nästan att Amber ska dyka upp närsomhelst.

Och där var dom. Jaha hur ska jag hindra dom från att göra vad dom vill det gick inte så bra senaste gången.