Rolla privat någon?

Sabina räcker över en blöt pappersbit och ett tag senare är Pen omplåstrad. När hon vaknar och känner på halsen pustar hon ut.
"Tack" säger hon och jag ler. "Jag vet inte vad Jag fått det ifrån, eller hur det kunde hända..." jag fortsätter prova nycklar.
"Jag tror jag vet varför. När man svimmar stängs närvcellerna av. Du kan inte känna eller höra något" säger jag och kastar en till nyckel åt sidan.
"Deet visste jag inte... Tack igen... Altså jag kommer att" börjar hon men jag avbryter.
"Pen..." säger jag och hon fortsätter babbla; "jag själv har ingen son men ja..." säger hon.
"Pen! Pen!"
"Ja? Vad är det?" jag vrider om nycklen och handbojorna faller av. Hon smider sina händer och kramar om mig. Sabina dyker upp och ler. "Hittade ni den?" frågar hon och jag nickar innan jag hjälper pen upp ur hålet.

Juliana håller hårt i sin bok och försvinner bort igen, hon måste ut ur staden. Ju längre bort hon kommer desto bättre! Hon undrar om Sabina lever. Juliana antar det då hon inte sett hennes döda kropp. Juliana vet 3 vägar ut ur staden, ingen av dem är obevakad egentligen. Men med tanke på den stora olyckan kanske hon har tur. Vilken soldat skulle inte gå och undersöka en olycka? Juliana inser att ett par inte skulle göra det. Fast om hon kan spränga en maskin och med det orsaka en hel del skada, klarar hon troligtvis av att ta sig förbi några soldater.

Eftersom tre soldater står utanför dörren finns det självklart problem. Det finns ingen annan väg ut. Det kunde Sabina konstatera. Sabina tvättar Penelople's alla sår medan jag letar efter ett kryphål.
"Det finns inget" säger jag efter en halv timmes letande. Båda tittar ner i marken. Pen börjar gråta. Jag sätter mig bredvid henne.
"Hur är det?" frågar jag. Dum fråga igentligen. Jag menar, sitta instängd i ett hål och vänta på att dö. Vem skulle må bra av det?
"Det är bara... Det är bara att... Jag har en dotter." Jag stelnar till av svaret. Någonstans finns ett litet barn utan mamma.
"Din man?" säger jag. Hon skakar på huvudet.
"Hon är 4 år. Hon heter Angel.. Hon är bara fyra!" Penelople gråter ännu mer.
"Vi måste komma ut.." säger jag och ser mot Sabina.

Juliana fortsätter bort. Hon bestämde sig för att försöka sig på den västra utgången. När hon kom närmare såg hon vakter och kom på att hon är helt blodig i ansiktet. Lyckat, helt klart! Hon försöker diskret få bort det från ansiktet och hennes svarta är blir en aning mörkare och det lilla av handen hon använt blev rött. Det kan inte båda gott. Juliana letar genast med blicken och finner en ,förhoppningsvis, vattenpöl på marken och tar några steg fram och studerar sin spegelbild. Hon är röd i det bleka ansiktet som är kantat av korpsvart hår och ljusblå allvarliga ögon granskar henne från pölen. Juliana försöker få bort det värsta, hon vill ju trots allt bara lura bort vakterna inte bli ditdragen och ihjälskjuten eller liknande för att hon sprängt maskinen.

Jag rubbar på allt och alla. Öppnar lucka efter lucka. All rök är nu borta.
"Sabina, fanns det någonstans vapen?" frågar jag.
"Javisst! Jätte mycket" säger hon och pekar på ett skåp. Uniformer i alla storlekar och vapen av alla sorter.
"Penelople, kom hit" säger jag och hon dyker nervöst upp. Hon tittar på alla vapen.
"Här" säger jag och räcker henne en uniform som ser ut att vara i hennes storlek.
"Nej! Jag kommer inte ha på mig den där!" säger hon.
"Du måste! Vi kommer inte ut annars!".
Motvilligt efter några minuter av argument fram och tillbaka sätter hon på sig den. Jag ger henne en kniv och en elpistol.
"Jag kan inte!" säger hon gång på gång. Jag är tyst. När vi är redo att gå kommer det svåra. Vi mpåste se skadade ut. Jag drar upp revor med min kniv i våra uniformer. På mig själv gör jag ett litet hack på kinden.
Sabina sätter handen på dörren och öppnar.

Juliana ser på sitt smått skadade ansikte när en tanke slår henne och flinar en smula elakt. Man kan ju säga att hennes utseende nästan matchar hennes handlingar, då hon ser ganska ond ut med sina becksvarta kläder och samma färg på håret. Svart - färgen för sorg, ondska och hat, enligt Joanna. Juliana gör en äcklad grimas, hon är inte ond, eller? Jo, det är hon nog. Hon suckar djupt och fortsätter mot porten.
"Halt, vem där?" Säger en av soldaterna när de får syn på henne. En aning gammeldags egentligen.
"Jag är en invånare. Det har skett en olycka i centrum!" Säger Juliana och lyckas på något sätt låta sorgsen och skrämd över det faktumet. De två soldaterna rycker genast upp sig.
"En olycka?" Ekar den ena och Juliana får god lust till att säga något i stil med: "Ja, en olycka, självklart din idiot, jag sa ju just det!" Men istället nickar hon bara ödmjukt och väntar på deras reaktion. Som förhoppningsvis gör så att de rusar iväg mot centrum.

Utanför dörren finns fler soldater än väntat. Minst 10 stycken. Jag slår 3 medvetslösa med mitt metall rör. Sabina nockar yttligare 3 med sin elpistol. Penelople står bara och gråter och jag måste skjuta en soldat som försöker sig på henne i benet, även om jag inte alls tycker om det. En soldat kastar en kniv mot Sabina och jag måste kasta mig över henne för att den inte ska träffa. En soldat dödar jag med svärdet och Sabina sticker kniven i en. Hon blundar när hon gör det och jag är säker på att hon gillar det lika lite som jag. En soldat får ett så hårt slag av mig på tinningen så jag är säker på att han dör. När alla är nere står vi bara och tittar med avsmak på de alla.
När vi springer genom staden stannar plötsligt Penelople. Tydligen var det hennes hus hon sprang in i. Hon kommer ut och skakar på huvudet.
"Hon är inte där..." snyftar hon.

"Jacob, du går och ser efter." Säger den äldre av dem menande och den som tydligen är Jacob springer i riktning mot centrum. Juliana granskar den äldre, även under den oknäppta hjälmen kan man se hans åldrade ansikte som är prytt med djupa fåror som för tillfället bildar ett bekymrat uttryck. Han verkar ha glömt att Juliana är där och hon försöker komma på ett sätt att få bort den äldre också, utan att mörda honom. Hon finner det dock roande att soldaten troligen är dubbelt så gammal som hon och lever fortfarande. Vad är det för orättvisa?
"Det ska finnas en häxa också!" Utbrister Juliana och låter faktiskt rädd. Hon blir överasskad över sina nyfunna förmågor att kunna förmedla negativa känslor så här enkelt. Men det förstås, när man lever i skräck, plågor och sorg är det nog inte ett problem.
"Häxa!?" Utropar den äldre förvånad, skrämd och samtidigt arg. "Varför sa du inget!?" Fortsätter han och sätter efter Jacob i mycket långsammare takt.
"Det var oväntat enkelt." Säger Juliana för sig själv när han försvunnit och flinar.

((Hp Luna??))