Sagan om ringen roll

Nerwen ler åt henne och hälsar på alviska. "Det glädjer mig att du kan vårat språk" säger hon vänligt med sitt vanliga tonfall på människospråk. "Så vart är han nu, Elrond?" undrar hon leende och hennes ögon glittrar mystikt.

Spoiler för sagan om ringen boken.

Daeron gick fram till kanten av terassen. Från sitt ställe hade han utsikt över borggården och trädgårdarna. De två människorna stod och talade där nere, men Daeron kunde inte höra vad de sade. Han log roat och förvånade sig själv. Det var antagligen solen och friheten.
Med en van rörelse lade han staven över ryggen in under manteln i en lädermundering han själv lagat. Daeron kände ingen annan som skulle behöva bära en magisk stav med sig.

"Jag älskar erat tungomål och språk, men kan inte det fulländat. Några fraser och meningar kan jag utala men jag förstår desto mer." ler hon och nickar upp mot terassen över dem. "Antar att han väntar på oss där uppe, tills vi blivit fulltaliga." log hon och såg en man stå där och se ner på dem.

"Å, det räcker väl" ler Nerwen. "Om jag känner honom rätt så gör han antagligen det" tilläger hon och ler upp till ögonen, de gnistrar så där mystiskt och gåtfullt som hennes mors. Nerwen, ja hennes namn hade hon fått för sin längd och atletiska kropp som hon ärvt av sin mor. Hon var nästan som en återspegling av hennes mor, men utan ringen Nenya. Den skulle de nu behöva förstöra, Nerwen var glad för det. Om Sauron fick makten igen skulle han röja allt i sin väg och Midgårds skogar skulle försvinna och aldrig mer ses.

Fairna stod i sitt rum som Elrond hade givit henne när hon anlänt för två dagar sedan. de var sedan länge bekanta med varandra, han hade känt hennes föräldrar och de hade ofta besökt dem. och när hennes föräldrar dog vakade han över henne ett kort tag innan hon gick sin egna väg. En väg som lett in henne på en väg hon aldrig hade kunnat drömma om innan, en väg som hon vandrade ensam i mörkret, en väg som många hade avstått från, men en väg som hon älskade! en väg längs Saurons sida. Hon studerade nog de som anlände och hon var inte säker på vilken roll Elrond ville att hon skulle ha, men om hon kom dem andra nära betydde det att hon kunde spionera åt Sauron och det gjorde hon gladeligen.

Belarith red genom dalarna på sitt vita sto Nomoco och tänkte att hon antagligen var den som skulle komma sist som vanligt.
Om man gav sig av tidigt så gick färden fort och man kom fram mycket tidigare än alla andra, om man gav sig av sent så kom man försent och det med råge.
Aldrig något mellanting. Hon svor tyst några svordomar hennes mor skulle sett förskräckt ut för, som hennes far skulle sett stolt ut för och som hennes syster skulle ha flinat för.
Belarith tänkte på allt hon lämnat bakom sig, alla kompisar (inte så många), sin familj och alla hon känner. Platser hon besökt som barn och platser som hon hade sörjt sin far på.
Om en människa förlorade en familjemedlem eller en vän så dämpades deras sorg med åren men alver dem glömmer aldrig tänkte hon bittert.
När hennes mor hade kommit till hennes trädhus och meddelat att Galadriel ville tala med henne så trodde Belarith henne inte (hon borde ha vetat bättre ty hennes mor skojade inte, aldrig helt enkelt).
Hon galopperade över bron och böjde sig ner för att klappa Nocomo på halsen eftersom att hästen inte var väldigt förtjust i vatten.

(Ugh shit vad mycket som hänt här ._.)

(så kände jag också när jag loggade in)

(Jag orkar inte. ;_; )