Familjeträffen (Roll för 3-4st)

Joseph ser szin morfar(?) komma fram till honom där han står vid bilen och han vinkar till honom med ett snett leende.
"Välkomna!" säger morfaroch klappar honom lite på axeln. Joseph nickar som tack och går sedan med sakta steg fram mot huset med sin lilla packning.

((Kommer inte på vad jag ska skriva ))

Lucy försöker förlora sig i böckernas värld men det går inget vidare. Hon börjar bara tänka för mycket. Småkusiner, inget internet och det i två veckor!

Hon rycker till när någon visar sig i dörröppningen.

((saganda: Du kan ju skriva att du går efter din bror? ))

Hennes killkusin drar sin förvånansvärt lilla packning efter sig. Han går sakta mot henne. Alltså mot ingången.
Olivia märker att hon står framför dörren till huset i sista sekund. Hon går åt sidan när han når fram till henne. Olivia märker också att Conrad gått ner för att hälsa på sin syster. Hon är ensam vid dörren.
"Hej", säger hon utan att titta på honom. Istället söker sig blicken mot alla glada hälsningar vid bilen. Han får väl tro att hon är otrevlig. Hon bryr sig inte för tillfället.

Joseph hade under tiden som han hade gått fram till huset glömt bort att det stod någon vid ingången och hoppade till då någon sade hej på nära håll. "Åh, hej." hälsar han och ser på sin mörkhåriga kusin som såg ut att vara ungefär lika gammal som han själv.
"Joseph"

((Visst!))
Joseph har redan börjat släpa sin väska mot ingången. Sapphire tvekar fortfarande vid bilen. Efter att Michael avslappnat hälsat på sina svärföräldrar, sin svåger och sin svägerska tittar han sig omkring och fäster ögonen på Sapphire. Han går mot henne och vinkar lite. När han kommit fram säger han "Sapphire, ska du inte hälsa på dina kusiner?" med ett lätt anklagande tonfall.
Hon tittar upp på honom. Vad ska hon säga? "Nej, jag vill inte hälsa på mina kusiner, de kommer tycka att jag är en småunge". Men han verkar förstå hennes tystnad, för han säger vänligt "Håll bara huvudet högt, det kommer gå jättebra".
Sapphire nickar kort. Det finns väl ingen anledning att dra ut på det. Så hon börjar gå mot husets port med sin röda väska rullande efter sig. Hon följer Michaels råd och lyfter på hakan. När hon är nästan framme känner hon sina fötter haka i varandra. Hon snubblar till och lyckas undvika att falla platt på marken genom att ta några snabba steg.
Jaha. Vilket fantastiskt intryck hon måste göra. Hålla huvudet högt, ja, tack så mycket för det, tänker hon irriterat. Det är nog säkrast att hålla blicken på fötterna.

Olivia har inte förväntat sig att hennes kusin skulle stanna. "Öh... jag är Olivia", säger hon tveksamt och vänder åter igen bort blicken. Hennes minsta kusin håller just på att snubbla över sina egna fötter.
Klantskalle, tänker Olivia elakt.
"Jo... jag ska nog gå ner... och... ja, hälsa..." Olivia går fort förbi honom. Hon hälsar på sin faster med ett falskt leende på läpparna. Med ryggen mot entrén.