War beatween God and man (rollspel)

(Njae, jag tyckte det var för långt. ._.)

Dea dyker upp vid platsen och ser Kurogane, Mirtha och Haltor som redan infunnit sig.
"Var hälsade." Hälsar hon med ett varmt leende och avbryter Kurogane som antagligen skulle ha hälsat på henne, eller liknande. Dea är inte så brydd om hans hälsningar längre eftersom hon ogillar mötena en del. I själva verket ogillar hon dem skarpt. Med hennes moderliga sinnelag vet hon bara att förstörelsen gång på gång skadat jorden. Men det är förstås bara Dea som verkar bry sig om det. Men sedan har hon ju förstås haft generationer, sekel, decennier och år på att bygga upp den igen. Hon behöver nog chansen igen, för att den inte ska kollapsa under de eländiga arternas fötter igen. Men djuren är bra, ganska iallafall.

------------
Tänk hur rätt den galna mannen har. XD

(naj jag tkt det var bra ja nu måste vi vänta på vår tredje gudinna innan vi gör något )

Det är SabinaPotter, right?

((Japp.))

( det är jag)

Onde skrider in i salen om sätter mig på sin plats. Hon hälsar på dem andra och tänker på hur tråkiga och menlösa mötena brukar vara. Det enda hon kräver av människorna är att dem ger hennes döttrar mat och det har dem alltid gjort. Tills nu, nu tvingas hennes döttrar att hitta mat själv eftersom människorna bara vill mätta sig själv. Och det vill Onde sätta stopp på.

"Vi har alla samlats här idag." började Kurogane och reste sig upp "vi ser hur människorna vänder oss ryggen. vi ser hur de förstör vår jord. vi ser hur den förfaller och nu måste vi göra något åt det" sa han och såg på dem allihop.
"Lösningen är enklare än ni tror. ni söker ett svar som inte finns, jag säger att vi utrotar dem allihop" sa Mirtha
"Käraste om vi låter alla jordens människor dö kan inte livet fortsätta och en jord utan liv går inte" sa Haltor och Mirtha såg kallt på honom
"Om jag tömmer jorden kan du enkelt bringa liv i den igen" sa hon och mötte Kurgones blick. Storguden vände sig mot de andra

Leslie hjälpte den gamla mannen upp. Hon rev av en remsa av sin jacka och band den runt hans huvud. Såret blödde fortfarande, men det blev lite bättre. Mannen tittade jämt upp mot himlen och mumlade oroligt för sig själv.
''Det är för sent, det är ute med oss.'' mumlade han. Leslie sa inget, utan gav honom bara ett äpple och begav sig hem.

"Dea, låt mig höra din åsikt." Säger Kurogane uppmanande när Dea inte säger något, hon brukar nämligen vara den som alltid har något att säga i dessa frågor. En jord utan liv.
"Jag måste ju hålla med både Haltor och Mirtha." Säger Dea myndigt och en besviken glimt blinkar till i Kuroganes ögon innan den snabbt byts ut till nyfikenhet, Dea är inte förvånad över någon av känslorna ifråga. "Men människorna är nog det mest produktiva släktet jag någonsin sett sätta sin fot på jorden, att utrota varenda en skulle vara vårdslöst som att sprida ut frön i dålig jord. Människan har egentligen inte bidragit någonting till jorden utom sina byggnader och evinnerliga utveckling som aldrig får ett slut." Säger Dea med samma ton som när hon talat första gången. "Det finns dock knoppar bland mänskligheten som behöver slå i blom. Det skulle vara slöseri att rycka upp dem med rötterna och slänga dem i brasan utan att först undersöka dess potential. Min åsikt är att se vilka som fortfarande har rätt inställning i hjärtat som getts dem och fortfarande bryr sig om gudarna som gett dem allt. Det enda vi behöver göra, är att rensa ut ogräset." Fortsätter Dea i samma ton, som jordens gudinna har hon tendenser till att använda mycket växtlighet i sina ord. Precis som nu.

(( How the hell lyckas jag med så långa inlägg? Det här kommer inte hålla i sig, det är jag säker på. XD ))

(men jag gillar de långa inläggen ♥)

Mirthas svarta blick vändes mot Dea
"Alla är de då ogräs. Människorna har förlorat all respekt och därför är jag av åsikten att vi skall utrota dem allihop. Det finns så underbara sätt att bli av med dem allihop och om vi inte gör det för fort kommer de som blir lämnade till slutet hinna skriva ner vad som händer och de nya människor som föds kommer läsa skrifterna och förstå att gudarna menar allvar" sa Mirtha kallt. hon hade verkligen inget övers för människorna, hon gillade dock att klippa av deras trådar och se dem dö

Leslie öppnade dörren hem och sparkade av sig stövlarna. Hon tuggade sakta i sig äpplet medans hon tänkte på det mannen hade sagt. Om gudarna verkligen var arga var det inget bra tecken, hennes far hade berättat flera historier om gudarnas hämnd. Hon tittade skrämt på fågeln och hennes äpplen.