19 år senare [Privat roll]

Han såg på henne och gav henne en vänskaplig kram, eftersom han direkt kände att han hade behov av det.
"Jag behöver duellera av mig. Känner du för en runda?" flinade han när han släppt taget.

Cara blev förvånad när James kramade om henne men hon sa inget och misstänkte att han behövde det.
"Jag vet inte, jag har inte gjort det på flera år och jag vet verkligen inte" sa Cara lågt "Jag vet inte om jag kan kontrollera all ilska och sorg som jag har inom mig" sa hon lågt

"Ok... Aja, får hitta något annat sätt att bli av med det." sade han med ett litet leende och såg på godisskålen igen. "Vad kallas samlingen av olika sorters godis då?"

"Jag är ledsen James men jag har ingen lust att råka döda dig" sa Cara och la huvudet på sned "Öh ja du jag vet inte, jag har fått godiset på så många platser runt i världen" sa hon leende och tog en ros i choklad och log
"Tänk det var länge sedan jag faktiskt lät mig själv minnas allt som hänt" sa hon leende "Tack James" sa hon

"Varsågod. Vill egentligen själv inte minnas. Den där Potter verkar klara sig fint utan att bry sig om alla de mord han står i skuld till för att inte ha lämnat in sig till Voldemort tidigare..." sade han äcklat.

"Nej jag förstår det och det var inte min avsikt att dra fram alla minnen igen" sa hon sorgset och såg sedan allvarligt på James "Hade du överlämnat dig själv?" frågade hon och skakade sedan på huvudet "Som jag sa så skyll på mig i stället för Harry i så fall. Jag kunde dödat min far när som helst, jag kunde sett till att ingen hade behövt dö James. Harry visste inget, inte fören på slutet" sa hon sorgset, det var så hon känt i flera år

"Jo, men..." han försökte att hitta argument, men han visste att hon hade rätt. "Han borde lida mer. Jag såg honom på stationen, han var lika glad som om det aldrig hade hänt. Jag har fortfarande mardrömmar." sade han, han ville uttrycka allt sitt hat mot Potter, men han hittade inte rätt ord.

Cara sa inget, hon visste att James inte hade kunnat säga emot.
"Han har antagligen mardrömmar han med, men han vill inte att hans barn skall veta." sa hon lågt och mötte James blick och tog hans hand igen
"Är de hemska?" frågade hon sorgset "nej förlåt det är inte meningen att snoka" sa hon och släppte hans hand

"Det är... Ansikten. Och skrik. Ofta ser jag honom. Eller så hör jag Bellatrix skratt. Ibland drömmer jag om branden." sade han och kunde inte prata mer om det, hans hals tog emot.

Cara bara stirrade på honom och omfamnade honom sedan
"Jag är så ledsen James, jag menade inte att dra fram minnena" sa hon sorgset "Jag är så ledsen att du behöver minnas allt och har upplevt allt" hon visste inte vad hon skulle säga. Allt hon ville göra var att trösta honom och se till att allt blev bra