Voldemort är tillbaka (Privat roll)

"Folk letar efter dig." sa han och såg på henne.
"Nämen så trevligt då, just därför jag bor här. Ingen förutom du och Cara vet om det." svarade Laura bara.
"Voldemort ville inte att du skulle avslöja honom." svarade Yaxely.
"Nej, det fattar jag väll. Och jag har inte för avsikt att göra det heller. Rent utsagt struntar jag i, vem eller vilka som vinner eller som kommer till makten. Ni kan få döda vilka ni vill, jag bryr mig inte. Ta och utrota alla mugglare, gör det." svarade Laura och skakade på huvudet, hon orkade inte bry sig om något, olikt henne visst. Men det struntade hon i.
"Du behövs i herrgården." sa Yaxely bestämt och tog tag i hennes handled och transfererade dem iväg dit.

"Han tror fortfarande du är liten" sa Severus roat och höll om Cara "Om det är någon tröst så är både Klaus och Damon trevliga" sa han
"Vad är haken? det finns inte en chans att min far vill att jag gifter mig med två helt vanliga magiker" sa Cara bara
"Damon är vampyr" började Severus "Och Klaus är både vampyr och varulv" sa han och Cara suckade och reste sig upp
"Ja jag visste att det var en hake. och vad vill han att jag skall göra? bara gifta mig och sedan hålla ordning på dem?"
"Något sådant" skrattade Sev
"Lite svårt med tanke på att jag inte ser något" sa Cara bara
"Han planerar att fixa det med!" sa Severus
"Inte en chans! jag har valt att leva så här och tänker inte ändra på det" sa hon

"Tack, men jag kan både gå och transferera mig själv." sa hon till Yaxely men han bara ryckte på axlarna.
"Ja, jag vet herrens order, blablabla." sa Laura och himlade med ögonen.
"Jag hörde." sa Voldemort, men verkade inte arg snarare road.
"Så bra, då slipper jag upprepa mig." svarade hon bara och de nyvärvade dödsätarna drog efter andan av hennes fräckhet.
"Försvinn" fräser han illsket åt dem och de försvinner.
"Du ska övertala Cara att gifta sig." sa han och hon höjer på ögonbrynen.
"Jasså?" sa hon. "Ja" sa han och lämnade dem.
"Tråkigt för honom att jag inte tar order från han." sa hon till Yaxely men gick upp till Caras rum där Yaxely sagt att hon var och knackade på och öppnade.
"Hej, Cara din far vill att jag ska övertala dig att gifta dig. Men det tänker jag inte göra." sa hon och ryckte på axlarna och såg upp.
"Men hej Sev, så trevligt att se dig."

"Hej Laura jag har fått samma uppdrag" sa Severus roat och Cara bara suckade
"Han kan ju glömma att jag tänker göra som han vill." sa hon och fortsatte gå fram och tillbaka över golvet och hon blev irriterad när det knackade igen
"Nej jag vill inte ha fler besök!" skrek hon och öppnade dörren och gick förbi den som var där och blev förvånad när personen stod framför henne igen och hon förstod att det var antingen Damon eller Klaus eftersom de var vampyrer
"Nej! jag tänker inte prata med vem av er det nu är! jag tänker lämna huset och gå på promenad och ingen har rätt att stoppa mig!" sa Cara bara irriterat och gick ut ur huset och mot skogen

"Vampyr?" sa Laura frågande och såg på mannen och hanns snabba förflyttning. Mannen hade mörkt hår och mörka ögon.
"Så observant av dig Laura." sa Sev roat och de såg efter Cara. "Ja, men...äh glöm det." sa hon bara och Sev nickade.
"Det här är Damon en av Caras kandidater och ja som sagt vampyr." sa han och fortsatte "Den andre." han hann inte säga mer försen ytterligare en man dök upp.
"Ni får sluta med det där." fräste Snape irriterat och nickade åt mannen med det ljusa håret och blåa ögonen.
"Detta är Klaus, vampyr och varulv." sa Snape och Laura nickade åt dem båda.
"Så hon får välja? mellan en vampyr och en hybrid? Och antar för att få vampyrer till hans sida." sa Laura.

Cara mindes vägen som om hon gått där igår, men hon flydde som så ofta ut till skogen, den var en skyddande plats för henne. Hon gick över den lilla bäcken och kom fram till gläntan och satte sig ner. Hon funderade på vart hon skulle ta vägen? hon hade ingen lust att gifta sig med nån hon inte kände. och hon hade verkligen ingen lust att fly från sin far hela livet. Hon suckade och la sig på marken och drog in den friska luften. hon saknade verkligen att vara här och hon saknade sina djur, men de var sedan länge döda

"Duktig liten flicka." sa Damon roat och klappade henne på axeln.
"Jag är ingen liten flicka, men jag har hjärna." fräste hon till och slog bort hans hand.
"Jag går och söker upp henne." sa hon bara och paserade raskt genom det välbekanta huset, som hon på sätt och vis hade saknat.
Hon följde efter Caras spår so hade trampat en stig i det våta gräset och hittade henne snart liggandes på marken.
"Stör jag? Hur är det?" sa Laura oroligt osäker på om Cara ville ha henne här eller inte.

Cara hade hört någon komma och hon fick snart reda på att det var Laura
"Nej du stör inte" sa hon bara "Jag är bara arg över att min far fortfarande tror att han kan använda mig som en handelsvara" sa hon bara irriterat
"Jag är nästan mer irriterad på de där Klaus och Damon som bara tror att jag skall välja en av dem och ja jag vet inte" sa hon trött "Hur är det själv?" frågade hon

"Det enda jag kan glädja dig med är att båda är snygga." sa Laura och satte sig ner vid henne. "Ja, jag förstår och han borde inte göra det. Absolut inte, du är en dri människa och ska inte lyda honom." sa Laura och flinade roat då hon gick tvärt emot av vad Voldemort hade sagt.
Hon såg på Cara och ryckte på axlarna. "Det är väll okej antar jag." sa hon tonlöst men sa inget mer, inget hon ville berätta.

"Det hjälper mig inte, jag vill ändå inte vara en vara" sa hon bestämt och suckade "Nej men han kommer aldrig förstå det, min far är lite speciell" sa hon och skrattade sedan, det var århundradets underdrift. hon vände huvudet åt hållet som Laura satt
"Det lät inte så säkert men om du inte vill prata om det så tänker jag inte fråga" sa hon bara och hörde steg och hon drog en kniv
"Du kommer inte kunna skada mig" sa rösten
"Klaus" muttrade hon "vad i jag vill inte ha erat sällskap som du inte fattade?" frågade hon
"Jag kom för att be om ursäkt" sa han och hon blev faktiskt förvånad
"Ursäkten godkänns, gå nu innan jag tar tillbaka den" sa hon bara