Eragon [Privat rollspel]

"Tack" säger hon. Murtagh ler. Alex reser sig.
"Vart ska du?" frågar Aily. Han svarar inte.
"Alex, kom tillbaka" ropar Aily efter honom. Murtagh skyndar efter honom.

Nu när både Murtagh och Alex har gått någonannan stans vågar jag Gå till Aily. Med hopp om att hon inte ska bli arg igen ger jag henne lite av maten.
"Det förvånar mig att den där dvärgen kunde skada dig. Du är riktigt duktig på att slåss", flinar jag och sätter mig till henne.

"Tack" säger Aily och tar emot maten. Sen ler hon mot honom.
"Tack för att du hjälpte mig" säger hon glatt.

"Det var inte jag utan Aureus som räddade dig. Jag hörde bara ditt rop, svarar jag lite besviken. Jag ville egentligen prata med henne om vår strid.
Efter en stunds tystnad frågar jag henne om hon kunde se något tecken på vilken klan dvärgen som hade angripit henne tillhör. Det var en fråga som hade brunnit i mitt hjärta sedan jag såg att det var en dvärg. Jag ber i tysthet om att det inte ska vara någon från Az sveldn rak Anhuin, och det borde det inte vara, för dvärgen bar ingen slöja.

Aily skakar på huvudet.
"Jag såg inget speciellt. Fast... Vilken klang har den starkaste magikern?" frågar hon.

"Jag förstår inte, vad menar du", frågar jag förvirrat. Dvärgar kan väl inte lära sig magi, eller?, jag inser mer och mer hur lite jag vet om resten av världen. Innan jag lade min hand på Órs ägg så hade jag bara hört sagor om magi, och det var inget annat än just sagor för mig. Jag brydde mig mer om att utplåna alla tecken på vilken klan jag var född i.

"Skämtar du med mig? Alla kan lära sig använda magi. Är man född med gåvan eller är en drakryttare är man starkare än om man har lärt sig det av någon annan.... Förlåt för att jag hoppade på dig förut" säger Aily. Aureus höjer huvudet.
"Vad du än gör, lämna inte lägret" säger han.
"Vad menar du?" frågar Aily. Draken svarar inte. Då hörs det ett skrik. Alex. Aily far upp på fötter. Hon skyndar mot rätt håll. Men då sveper Aureus med svansen och hon faller.
"Stanna här" säger Törne och lyfter. Aily sätter sig upp.

Jag står fortfarande och försöker smälta att jag kan magi. Nu förstår jag äntligen varför jag ibland får saker att hända utan att minnas hur.
När jag hörde Alex skrik ville jag också springa dit och hjälpa till, men Ór kastade sig över mig så hon stod stadigt på min bröstkorg. Någonstans långt borta börjar törne ryta och om man lyssnar noga hör man hur svärd slår mot varandra. Troligen Murtagh och någon mer som slåss.

Aily hoppar upp på fötter. Sen springer hon mot ljuden av strid medan hon drar svärdet.
"Aily" skriker Aureus.

(sammanfattning av vad som hänt: Tungdil kände mig utanför och gick iväg, Aily och Murtagh hade missstankr om att jag har med angreppen att göra, Aily, Murtagh, drakarna och Alex går ut och letar efter Tungdil. Ór blir skadad av en kvinnlig dvärg, och Murtagh och hans följeslagare hittar Tungdil och Ór, läker Órs skadade vinge och Aily pratar med mig. Hon frågade varför jag försvann och jag svarade. Aily säger att det inte var meningen att jag skulle känna så)

"Det är inte ditt fel, det är som Ór säger, jag måste hitta mig själv innan jag kan höra hemma någonstans", svarar jag.

Vi sitter tysta och tänker. Efter en stund föreslår Törne att vi ska slå läger här och fortsätta med vårt uppdrag i morgon.