Hungerspelen-roll

Smaken av grytan sprider sig i munnen och jag ler lätt.
''Jag vet inte, men det var en för stor portion för mig. Jag äter inte så mycket.'' Säger jag och skrockar. ''Den var nog till oss båda.'' Kommer jag fram till slut. Jag fortsätter tugga i mig maten och jag skalar ägget omsorgsfullt. ''Vi borde köras ihop snart...'' Säger jag och ler snett.

Kalira Ox

"Hoppas inte. Men detta var nog säkert för att ge kraft till provet- om de kör ihop oss, då", sade Kalira. "Så det löns att vi inte njuter alltför länge!"

Efter lite småsnabbt njutfullt tuggande var de redo att ge sig av. De städade omsorgsfullt undan sina spår och började följa vattnet längre upp. Men redan efter kanske en timme hände något konstigt. En flock fåglar flög lågt och panikslaget över deras huvuden bort ifrån hållet de kom från.
"Vi måste snabba upp, säger jag", sade Kalira.

De småsprang nästan då det dova ljudet nådde deras öron. Det lät som vatten och vågor bakifrån.
"Skit!" ropade Frida då de såg hur vattnet steg nerifrån och i floden.
"Spring!"

Jag sätter fart och börjar springa åt Norr.
''Skynda dig!'' Ropar jag till Kalira och manar på henne att springa ännu snabbare. Mitt svärd som hänger i bältet tynger ner mig, men jag försöker glömma det. Hela jag blir tyngre på grund av alla mina vapen. Vattnet börjar komma ifatt oss och mina skor börjar bli blöta.

Kalira Ox

De två unga kvinnorna sprang så hårt de bara kunde uppåt mot norr. Men Kalira liksom Frida märkte att deras vapen tyngde ner dem.
Men de kunde behöva dem!

Först hade de faktiskt fått mellanrum mellan sig och vattnet och det hade vuxit ca 5 meter, men nu blev det mindre igen. Hela tiden slickade vattnet deras helar och Kalira fattade ett beslut.
"Släng i vapnen", befallde hon, och kastade i sitt svärd och lite annat, som t.ex. mat.
Men kniven behöll hon.

Kalira hade beordrat mig att släppa vapnen, men jag struntade i det och fortsatte att springa det snabbaste jag kan. Vi närmar oss ymningshornet och jag ser att det är som en ö där, vi skyndar oss dit. Jag dyker ner i vattnet och simmar till den lilla ön.

Kalira Ox

Vad har Frida för problem? tänkte Kalira. Offrar livet för några vapen...
Men då de simmande närmade sig ön ångrade Kalira själv att hon slängt vapnen. Hon kunde ju ha orkat med dem!
Båda pustade av utmattning då de klättrade upp på land med sina tunga, dyblöta kläder. Men de var lättade över att det var över.
"Vattnet har slutat stiga", konstaterade Kalira. "Antagligen är nio tiondelar av planen dränkta, alltså hoppas jag att vi kan räkna med några döda."

Jag skrattar halvhjärtat.
''Ja, någon lär ju ha dött.'' Säger jag och rycker på axlarna. ''Det känns inte så troligt att alla spelare är simkunniga.'' Jag tittar på Kalira och ser att hon inte har på sig några vapen längre. Hon var seriös med att släppa alla vapen! Jag drar ut svärdet och cirklar med det ovanför mina fötter.
''De har bra vapen.'' Konstaterar jag.

Kalira Ox

Kalira hade verkligen fått panik då Frida dragit fram svärdet. Hon hade trott att Frida beslutit sig för att inte behöva någon mera. Smart att kasta bort svärdet, sitt bästa vapen, alltså!
"Ja, men vi kan överlista dem. Och de måste ju finnas var som helst, nu. Eller inte var som helst. Här nära".

''Det är klart att vi kan.'' Säger jag. ''Vi är de bästa bundsförvanterna. Vi är smartast, starkast och har bäst vapen.'' Säger jag samtidigt som jag öppnar min jacka och tar ut en kniv ur min uppsättning. ''Här.'' Jag räcker den till dig och ger dig en allvarlig blick.

Kalira Ox

Det drar i Kaliras smilband. Hon har lust att berätta om den hemliga kniven till Frida, men låter bli. Nu har hon ju en bättre. Mycket bättre.
"Tack", svarar Kalira, och snurrar kniven i sin hand lite. Det borde inte vara så svårt att kontrollera över den.