De Utvalda [ROLLSPEL]

ok

((Yay. Då börjar jag direkt.))

Dontorian vaknade upp sent på dagen. Han insåg att han var sen till jobbet och struntade i frukosten. Han var så stressad att han slog i huvudet i dörren på vägen ut. Efter att smärtan lagt sig så öppnade han dörren duckade och gick ut medans han mumlade några svordomar. När han kom till jobbet var det 3 meter lång kö. Han började med att ta emot den första.
''En smed ska vara här tidigt! Jaja, Min son behöver ett svärd.'' Sa den första kunden.
''Ett svärd kommer upp. Vad ska han ha det till föresten?'' Svarade Dontorian.
''Det har du inte med och göra!'' sa kunden argt.
Den dagen skulle bli lång kände Dontorian på sig.

(För min del kan du vara med)

Till slut bryter Esei ihop. Febern gör att hon knappt vet vem hon är och överlevnadsinstinkten är helt borta.

Efter ett tag så går Dontorian. Inte hem, och dessutom är hans jobb dag inte slut! men han går ändå. Han smygger till källaren på smedjan och säger till sig själv.
''Det är banne mig nog nu, jag saknar luften, lukten, allt med att äventyra.''
Han packar ner varma kläder och mat tillsamans med lite vatten och sen så tar han sin lykta och tänker.
''Adjö smedjan. Jag har aldrig gillat dig.''
När han går ut ur smedjan och börjar gå på stigen som leder ut ur Elcarion så ropar de 4 sista kunderna.
''Vad i?! Stanna! Du har glömt oss!!''
''Nej det har jag inte. Ni får göra egna vapen. ADJÖ!'' svarar Dontorian med bestämd röst.
Och så var äventyret igång för hans del.

"Vi kanske ska gå ut, och träna någonstans?" frågar Arrielle Olivia.

((Viktigt att veta. Jag är typ vid den tiden när Esei precis har dragit. Men medans jag går så går klockan ganska fort så när jag har gått tillräckligt långt är det typ samma tid som ni är i.))

Ok ^^

((Fråga. Kan jag gå mot Monsea kungadömet som nästan alla andra var i?))

Dontorian gick och gick och gick. Allt medans den kalla snön föll kallt mot hans skägg beklädda kinder. Det var också knepigt att pulsa igenom den kalla snön, mycket av det åkte in i skorna och han blev bara ännu kalare. Men som tur var hade han vart med om värre. När han tänkte på sina äventyr från yngre dagar tänkte han på när han klätrade upp för det höga berget utanför Hans kungarike. Då hade det kommit ett ras och han satt fast i en liten grotta i 2 dagar. med inget att äta utom sina egna bergs-klätrings stavar. Efter ett litet tags gående till så kände Dontorian... Det var inte snö som landade i hans skägg. Det var vatten. Dontorian sa till sig själv.
''Men vatten kommer inte från himlen. Det kommer ju från marken i sjöar.''
Dontorian hade ju aldrig sett regn så han blev riktigt förvirad. Han satte sig under en (vad han trodde hette gran) Ek och tänkte. När han hade tänkt klart fortsatte han gå. Tills han såg någonting i en distans. Han ropade.
''Hallå?! Är det någon där?!''

Esei yrade. Febern gjorde att hennes korttidsminne inte fungerade och hon visste inte varför hon gick runt här. Hon hade märkliga syner och tyckte att någon sa något. Hon svarade, men sekunden efter visste hon inte om hon hade svarat. Hon snubblade och reste sig inte igen. Hon var så trött. Hon ville bara vila lite. Vila ett ögonblick. Vila...

Dontorian väntade en stund. Han tyckte att han hörde någonting eller någon säga något. Och eftersom att han bara såg den tillsynes våta figuren gick han fram sakta tills han såg det var en flicka runt 18-20 års åldern. Han såg sig om efter ett träd. Han såg en ganska tjock ek som han lade flickan vid. Sedan sprang han iväg igen och hämtade... Ja allt han kunde hitta som var av användning. Sedan sprang han tillbaka och täkte igen grenarna med lite extra barr och löv och tog några kvistar och under det svaga men fungerande vindskydd han gjort. Sedan tog han fram lite bröd från ryggsäcken, delade den och lade en bit nära flickan.