In a world far far away from real - Privat Rollspel - AlexZz, Måntass

((Haha xD Ja, att sno från en kyrka är nog inte särskilt snyggt i Guds ögon ))

Theia hade inget svar på det. Vad fanns det att svara på. Hon drog handen över de gamla kyrkbänkarna. Ett tunt lager dam skyddade träet, som annars glänste i den svaga soluppgången.
Hon slog sig ned på en av bänkarna och satt tyst.
Hon hade aldrig någonsin bett inför gud, eller någon annan. Faktum var att hon inte alls trodde på detta besynnerliga väsen som såg ned på världen. Men om han eller hon fanns, ville hon gärna göra sig väl till lags med denna all mäktiga varelse.

Xavier slår sig ned på sin föregående plats och stirrar framåt. På några ställen skiner solen faktiskt igenom, det är ingen överraskning. En del av fönstren är i stort behov av renovering. Andra är fortfarande felfria. Han blundar och försöker minnas hur det varit förut igen. Men nu dyker bara vaga minnesbilder upp och ekon av gamla röster. Men det gör honom inget. Han vet hur det är att väckas upp ur tankarna sedan innan. Förbannelsen att ha småsyskon, man fick aldrig vara ifred.

((Förlåt för att jag inte har svarat xD))

Theia tänkte tillbaka på sin lillebror. Lilla Jacob, på bara sex vårar gammal skulle han få lida mot ett hemskt öde. Ett öde som flera män och kvinnor i vuxen ålder aldrig skulle få genom lida, och aldrig skulle få göra.
Hon drog fram en liten silvermedaljong med ett lejon på, den hade han kastat till henne sista gången han såg henne. Två dagar efter fick hon beskedet, hon hade ofta undrat om hennes bror var synsk.
Det hade tydligen varit så.

((It's cool.))

Xavier reser sig plötsligt upp och lämnar kyrkan, dörren stänger han efter sig efter att ha lämnat själva byggnaden så tyst han kunnat. Han har aldrig varit mycket för att störa, varken in eller utgång. Han lägger händerna i fickorna efter att ha dragit upp huvan och går igenom staden, på väg mot hans hem.

Theia tänker på sin bror.
"Theia!" ropade han och sprang fram till henne. Theia såg frågande på honom. "Vad är det Jacob, jag har lite brottom." sade hon kort och såg bort mot butiksägerne.
"Men det går fort." lovade han och tog av sig skn medaljong.
"Här. Du borde ha den, jag vill att du har ett minne av mig när jag går bort." sade han och kastade den till henne. Theia såg förvånat på honom.
"Men jag hittade den ju åt dig." sade hon med eftertyck.
"Och du ska inte gå bort. Du trivs oh är frisk. Inget kommer hända dig." tillade hon mjukt.
"Nänä, men jag vill att du har den." sade han med eftertryck, så Theia nickade och tod hand om den efter det.
Men han hade inte flytt, han hade välkomnat sitt öde, för han visste att det var det ända rätta.
Han hade räddat så många liv, hade hon hört. Men inte sitt eget. Tänkte hon dyster och satt kvar.

Xavier vandrar genom staden och några råttor kilar över vägen framför hans fötter. Xavier suckar och svänger, hans hus ligger om hörnet och det är snart vid den dörren han står och öppnar. Han plockar upp en gammal trasa som ligger i köket och väter den innan han igen börjar städa, huset får inte gå ned i skick. Inte än.

Theia satt kvar en liten stund till innan hon upptäckte att hon var ensam. Hon lekte med medaljongen i händerna och satte den i olika vinklar för att se dess glas i solskenet.
Solskenet, det höll på att bli morgon! Gick det upp för henne. Hon reste sig tvärt upp och förbarmade sig över sig själv medan hon raskt gick mot Azura.
Azura hatade när saker försvann, framför allt när Theia gjorde det. Hon skällde ofta i timmar efter att hon kommit hem genomblöt eller med ett litet obetydligt sår någonstans.
Hon muttrade buttert för sig själv och undrade om hon vaknat.
Theia! röt Azura åt henne.
Hejsan vännen. svarade hon bitskt.
Kom hem nu. Jag ska visa dig någonting.

Xavier torkar av sin mors spegel för tillfället, innan både hand och trasa faller till hans knä. Spegeln är i bra skick, och han vet inte vad som fick det att börja med hans ögon är helt tårfyllda. Han torkar bort dem med den fria handen och innan han vet ordet av dyker hans mor upp i spegeln med sitt vanliga snälla leende och han står i bakgrunden med surmulen min, säkert något bråk med syskonen. Xavier snörvlar till, försöker få stopp på det. Han kan inte ge upp än.

Theia klev in i grottan och satte sig bredvid elden ör att värma sig.
Titta, sade Azura lågt och visade en inre bild av vart hon skulle titta.
Theia rynkade ögonbrynen och försökte kisa genom dimman som lade sig runt berget.
Jag ser inte.. sa hon och Azura föste upp henne på sin rygg.
Hon lyfte från bergsgrottan och andades ut värm rök.
Theia hostade och försökte vifta bort röken ur ansiktet, och lyckades någolunda okej.
När röken skingrade sig såg hon ett fält av män i svarta rustningar. De var drygt två meter höga och bar vassa spjut och svärd.
Hon spärrade upp ögonen.
De är på väg mot kriget Theia. Jag tror de inte är på vår sida. sade hon dyster och gömde sig i en bergsklyfta.
Theia ryste vid tanken och kände en krypande känsla av nederlag. De såg nästan oövervinnliga där de gick, i takt med varan och höjde sina spjut var tredje steg.

"Xavier!" Störs han plötsligt och han flyger upp, Cressida.
"Vad?" Svarar han, omedveten om att han sa det rakt ut.
"Fiendesoldater."
"Här, nu?" Undrar Xaver, paniken kommer krypande.
"Nej, längre bort. Kom." Svarar Cressida och Xavier springer ut och drar på sig huvan, drar med sig svärdet och förbereder sig för att tvingas stoppa tiden. Igen. Under tiden som han springer mot ladan, fast Cressida är redan längre bort. Det tar ingen längre stund för honom att klättra upp och för Cressida att flyga uppåt.