In a search of humans. [Rollspel för erfarna.]

Angelique stormar genom den lilla byns gator. Och rusar snart genom folkmassan på torget.
Folk aktar sig när hon kommer. Hennes ögon avslöjar henne alltid och hon orkar aldrig ta på sig någon kappa. Vissa är tydligen rädda för henne. Att hon kan göra det hon kan och är den hon är. Det är i alla fall så i Suido, där det inte är vanligt att vara magiker av något slag.
Hon slår snart upp dörren till rådhuset. Pi hinner äntligen ifatt och slår sig ner på hennes axel.
”Miss Arnauld, jag är rädd att du inte kan gå in där” säger en kvinna som precis kliver ut ur ett rum.
”Ser det ut som om jag bryr mig” hon stormar in genom dörrarna till den stora rådsalen.
”Angelique, vi trodde inte att du skulle komma” säger en av rådsmännen, vars namn är Kutsuko.
Hon fnyser. ”Säg mig varför jag är här annars kanske jag börjar överväga mitt beslut” Hon är upprörd denna dag. Deras ’inbjudan’ var inte speciellt trevlig. Liksom, att skicka en kidnappare på en besvärjare i sitt eget hem. Ganska idiotisk om hon själv får säga det.
”Du skall på uppdrag” säger Kutsuko.
”Skall? Vem säger att jag ’skall’?”
”Vi säger det och den regerande regionen säger det också. Du är den enda här omkring som klarar uppdraget”
Den enda? Hm, det tyckte hon om. Men ändå, varför skall hon gå med på det här? Och vad är det för uppdrag egentligen?
”Vad är det för uppdrag?”
”Det kan vi inte säga” talar en av rådsmännen som inte sagt något ännu (Yukon) om.
”När?” frågar Angelique efter en stunds betänketid.
”Nu, följ med” svarar Kutsuko och alla fem rådsmän börjar resa sig upp.
”Va? Nej, jag har inte ens gått med på det ännu!” Pi kvittrar oroligt och när hon tittar upp ser hon ett nät falla från taket. När det träffar hennes hud bränner det till något förskräckligt och hon skriker till. Vad hon än gör så bränner det och hennes krafter försvagas. När hon försöker bränna upp nätet så kommer det knappt rökpustar.
”Vad är det här?”
”Primula vulgaris, även känt som primrose, Angelique. Det enda som håller dig nere”
Pi skriar oroligt utanför rådhuset. Men när Angelique försöker kalla på henne kommer bara hesa ljud ut ur hennes strupe. Nätet bränner överallt, genom kläderna och nästan genom huden.
Ett pys och snart omger någonsorts dimma henne. Dimman är egentligen samma sak som är på nätet fast i gasform.

I en trång plåtlåda, eller hur man ska beskriva det, vaknar Angelique och känner sig yrare än hon någonsin varit. Hon ställer sig upp och märker att den är precis så hög att hon kan stå raklång i den. Det kränger till och hon dunsar in i en av väggarna.
”Hon är vaken” hörs en bekant röst, Yukons röst.
”Vart är jag?” frågar hon.
”Framme”
Gnissel, gnissel och plåtlådan öppnas. Hon ser portarna till Subetes mittpunkt. Attans att hon inte visste om att hon hade den där svagheten…

((Herrejävlar (ursäkta) vad långt det blev...))

((Sry att jag skriver så sent efter allihopa! D8
Men nu kommer det iaf ))

Alexander satt på det smutsiga golvet i vagnen som gång på gång skumpade ((är skumpade ens ett ord?! xD)) ner i gropar på vägen, vilket gjorde att han kastades in i väggarna då och då.
Men det bekymrade honom inte, han hade levt i hundraåttio år, han hade varit mer om värre saker. Men i och försig sa de inte varför han behövde åka till subete, han kanske hade gjort något riktigt stort misstag så han skulle få ett straff med döden eller något sånt. Men han minndes inte att han gjort fel...

Helt plötsligt stannade vagnen tvärt vilket gjorde att Alexander flög in hårt i väggen - igen. Han var förvånad att den inte hade gått sönder än.
Han svor högt innan dörren öppndes och utanför skymtade Subete, och han kände sig med ens väldig osäker.

((Okej, absolut inte lika fint inlägg eller långt som alla andras, men jag fick lite panik för jag var sist och ville inte att ni skulle vänta på mig...
Btw: jag ursäktar mig själv nu om jag blandar dåtid och nutid... Jag försökte göra det bara i dåtid det här inlägget, men jag brukar oftast blanda det, jag är ju ändå typ yngst här xP))

(Superfina inlägg båda två. Jag fortsätter i nutid. >_> Since I suck at dåtid. xD)

"Har hon huvan?" Frågar mannen irriterat, Raven skrattar inifrån.
"Hurså? Det är inte speciellt soligt. Det regnade nyss för guds skull!" Regn? Det låter bra. Kvinnan har gett henne en bra ledtråd.
"Se efter, kvinna!" Mannens röst förändrades, det är tydligen inte kväll och det är definitivt inte fullmåne. Så varulv är rätt otroligt. Hon letar i minnet efter olika varelser som han kunde vara.
"Andas bara lite nu, ta det lugnt." Hörs kvinnans nervösa röst och hon klättrar in i vagnen. Matta solstrålar kommer in med henne och Raven väser irriterat mot de som är närmast, eftersom hon ändå inte kan göra något åt dem.
"Känslomässigt styrd formskiftare, inte sant?" Säger Raven åt henne med ett stort leende.
"Eh... jaa..." Svarar kvinnan tveksamt.
"Bra." Hon ser kvinnans förvirrade min, men Raven ser frågande på henne.
"Du, fröken vattenvarelse. Vad sägs som att få ut mig härifrån?" Frågar Raven med ett höjt ögonbryn.
"Hu~"
"Lignorina!?" Avbryter mannens djupa röst. Raven suckar och tar sig själv ut från vagnen. Det svider och värker som ett helvete i hennes leder men de där fårskallarna verkar inte kunna göra ett dyft rätt.

Zyne fortsatte att sitta lugnt och stilla på den lilla skyddande plätten. Vattnet rörde sig sakta i cirklar runt honom, som ett vattendrag.
Den lilla betongdörren öppnades försiktigt, och en pojke kom in. Zyne höjde huvudet och stirrade rakt in i mannens blågråa ögon.
Mannen drog efter andan och backade skrämt några steg, Zyne kunde inte låta bli att le elakt.
"Du-du ska hämtas." stammade han försiktigt fram. Zyne drog på munnen i ett snett leende. "Och hur hade ni tänkt hämta mig? Om jag får fråga?" sade han mjukt och fortsatte att stirra in i mannens blanka ögon. Mannen blev plötsligt en liten pojke för honom, så rädd och liten. Så svag och beräknad. Svetten började bryta fram ur pannan på honom och han försökte skrämt stamma fram några stavelser, utan resultat.
"Jag ska hämta dig." sade han i ett enda andetag. "Kom hit och hämta mig då." sade han vänligt och mannen kom emot honom. Han simmade snabbt över till hans sida av vallgraven, han andades tungt och tycktes sedan inte veta vad han skulle göra. Så han klev upp och försökte greppa tag om hans klädnad.
Zyne sträckte ut sin hand och tog tag i mannens, viskade några farliga ord i hans öra, drog sitt svärd och skar av honom benet. Skrikande föll han ned i vattnet igen, några svarta soldater kom till hans räddning, men även för att ta med sig Zyne. Han rörde inte en min när de tog honom, han började bli rätt nyfiken.
Ja, jag kan visst göra vad som helst. De kan inte skada mig. Jag är värdefull, skulle jag tro.

_______________

Nej, de hann inte ta ifrån honom hans ända sabel I know, I´m soooo smart :3

(*pet* xD Soz, vill inte att det ska dö än.)

((Nejdå . Jag ska svara när jag svarat på Power. Antagligen blir det imorgon om min mamma får bestämma >_< )

((Haha, sorry! Har haft lite mycket med skolan... Men ska försöka skriva ett långt inlägg så fort jag kan ))

((Ehm, well, nu kommer ett litet inlägg.
Om jag tar över för mycket och du hade helt andra tankar om Kasai är det bara att säga till så ändrar jag ^^.))
Subetes centrum var verkligen en häpnadsväckande stad, men Nev kom på sig med att sakna bergen hemifrån och ljudet från otaliga smedjor. Flammandet, dunkadet och fräsandet var så djupt grävt in i hela hans varelse att han knappt insåg att det fanns där för än det inte gjorde det längre.
Hans eskorter verkade alla vara av den hårdskinnade typen , halvjättar möjligtvis, den andra halvan var obetydlig, eller väldigt vältränade monster av andra sorter. Ingen av dem skulle bli något problem. Han antog att de regerande i Subete tänkte att en kasaian skulle oroas mest av kraftiga och stridskunniga motståndare, med en styrka som var uppenbar för varje kasaian. Men uppenbarligen var folket inte speciellt uppmärksammade i huvudstaden, annat än när det gällde uppskattning av vapenleveranserna. För de flesta kasaianers skräck låg inte i den synliga, beräkneliga styrkan, utan den dolda, som det inte fanns någon förberedelse för. Att få i Kasai ägde sådana förmågor gjorde inte saken bättre direkt.
Han gav därför inte ”eskorterna” någon ytterligare granskning, eftersom att deras förmågor tycktes klara. Ingen kunde vara allbegåvad, så mycket visste han säkert, så om någon besatt andra begåvningar skulle det märkas. Inte förrän de redan tagit sig genom en större del av staden, när han skymtade en skranglig kvinna med blekt hår och helt vita irisar, helt insvept i en mörk ma<ntel. Om inte skillnaden mot de andra eskorterna hade varit nog, så sa definitivt ögonen det som utelämnades. Uppenbarligen hade någon i Subete lite kännedom om Kasai och dess invånare. Upptäckten var både en vinst och ett nederlag enligt Nev, för den gav honom kunskap, framförallt om att någon kände till det kasaiska sättet, men den gjorde också en motattack avsevärt svårare om läget skulle bli kritiskt.
Han hoppades att han skulle få syn på kvinnan igen, det kanske kunde ge honom en ledtråd om vad hon var, och senare till vilken förmåga hon hade.
Han var tvungen att återfå överläget.

(Omg I'm so so so sorry! Skolan har tagit upp all min tid, seriöst! Men mitt inlägg kommer antagligen imorgon )

(( saganda - You... MINDREADER! owo And you made it better... ))