Ofelia och Johanna [SV]

Hej! Johannas del blev lite kort så nu kommer ännu en omgång dubbel-delar! Enjoy, haha! ;D

JOHANNA

Johanna hade hört hela samtalet mellan Lucius och Draco. De hade ju bara stått några meter från henne! Hon vågade inte röra sig förrän hon visste att de var långt borta, och då ställde hon sig upp.
Men hon hade misstagit sig, för bakom henne stod Draco kvar. Han hade upptäckt henne och han stod och tittade på henne. Johanna visste inte vad hon skulle göra så hon sa tafatt:
"Hej."
"Hej." sa han bara tillbaka och tittade ut över sjön.
"Hörde du vad jag och min far pratade om?" sa han skarpt och kom närmre henne. Hon greppade trollstaven hårdare och ljög.
"Nej... Var du och din far här?" hon försökte låta så nonchalant som möjligt och spärrade upp ögonen i låtsad förvåning och Draco verkade svälja lögnen med hull och hår för han slappnade genast av och log mot henne. Hon satte sig ned igen.
"Okej. Bra." han satte sig bredvid henne. Johanna visste inte vad hon fick det ifrån men hon frågade snabbt:
"Tycker inte du att Pansy Parkinsson är irriterande som hon klänger på dig var eviga dag?" Draco verkade inte besvärad av frågan, han verkade snarare lättad över att ha någon att prata med.
"Jo... hon tror att vi ska gifta oss när vi går ut skolan och skaffa barn och leva ett liv som mörkrets herres tjänare." han såg på henne med motvillig blick.
"Vill du inte det då? Vara Voldemorts tjänare menar jag." sa Johanna snabbt. Hon fick ju ut information från Voldemorts innersta cirkel. Dumbledore skulle nog bli riktigt nöjd.
"Nej. Jag vill inte. Jag vill bara leva ett normalt liv utan sånt trams. Jag vill inte bli dödsätare men min far har redan bestämt datum för ceremonin."
"Finns det en ceremoni?" sa Johanna förvånat.
"Ja." sa Draco bara och lät ämnet falla. Men Johanna var inte klar.
"Så du ska alltså få in dem i slottet?"
"Ja." sa han långtsamt och tittade granskande på henne. "Vi har försökt hitta en gång som kan leda dem in men det går inte, ibland önskar jag att jag hade en sån där marodörkarta som alla pratar om ska finnas gömd nånstans."
Johanna tryckte ner sin karta längre ner i fickan och förundrades över Dracos ärligthet. Varför pratade han ens med henne? Hon gick ju i Gryffindor. Hans ansiktsuttryck var så drömmande, som om han var i en annan värld.
Plötsligt ställde sig Draco upp. Johanna överrumplades i sina grubblerier och ställde sig upp.
"Fast jag har ingen aning varför jag berättar det här för dig Black." han såg på henne med en outgrundlig blick. "Vi ses."
Sen lämnade han bara Johanna stående vid Trädet, där hon granskade stjärnorna och grubblade över varför Draco Malfoy egentligen berättat det här för henne.

OFELIA

Ofelia väntade i buskarna ett tag, och tänkte sen gå till Johanna. Men hon hejdade sig, för Draco hade visat sig på andra sidan trädet. Ofelia kunde inte höra vad de sa, för de pratade väldigt lågt. Hon trodde nästan att det skulle bli en strid, men efter någon minut satte han sig brevid Johanna. Ofelia såg förvånat på. Draco verkade rätt nere, fast det hade han varit de senaste dagarna. Efter en stunds samtal gick han därifrån, och när han var tillräckligt långt borta gick Ofelia fram till Johanna. Först blev Johanna förvånad att se Ofelia där, men Ofelia förklarade att hon hört alltihop med Draco och Lucius.
"Så vad pratade du och Draco om???" frågade Ofelia nyfiket.
"Tja... han verkade ganska nere... Jag fick reda på att de har planerat in en ceremoni där Draco ska bli dödsätare." svarade Johanna och Ofelia blev storögd, men hon hade misstänkt detta en tid.
"Så? vad sa ni mer?" frågade hon.
"Jo, jag frågade honom om han inte ville bli en av dem, och han svarade nej." Ofelia såg förvånat på Johanna. "Vill han inte bli dödsätare?!? Jag trodde det var hans högsta önskan i livet! Det kanske är därför han har varit så nere... Hans far vill något, men han vill något annat. Det verkar faktiskt logiskt..."
"Jag vet, jag trodde inte det om honom heller. Han sa att han bara ville leva ett normalt liv, utan någon mörk herre" sa Johanna. Ofelia nickade långsamt, och båda satt tysta en stund och tänkte på det de hört. Ofelia kände ett styng av medlidande.
"Han vågar ju inte stå upp mot sin far... men om vi skulle få över honom på våran sida skulle det hjälpa oss mycket. Jag menar... hans pappa är ju dödsätare, och han är ju ledaren över deras försök att få in du-vet-vem i skolan. Han skulle kunna ge os en massa information..." De satt och tänkte några minuter till, men deras tankar avbröts när de hörde klockan ringa uppe i slottet. De blev plötsligt påminnda att frukosten skulle börja serveras strax, och de började gå upp mot slottet.
"Ja, om vi skulle kunna få honom i vårt lag, skulle det kunna hjälpa oss, och han skulle nog få det bättre också." sade Johanna tänkande.
"Jag skulle kunna försöka prata med honom..." sade Ofelia, och med en vink skildes de åt i entrén, var och en på väg till sitt elevhem.

Ofelia försökte tänka ut en plan. Om någon annan slytherinelev fick reda på henes eller Dracos tankar skulle de ligga risigt till. Det var fortfarande en halvtimma kvar tills frukosten skulle öppna, men det var ändå några på väg till biblioteket. När Ofelia kom in i elevhemmet stod Pansy Parkinson och några av hennes tjejkompisar och pratade. De tystnade när hon gick förbi, men det var hon redan van vid. Dagen flöt på som vanligt, och efter lunch hade Ofelia fortfarande inte kunnat komma på något bra tillfälle att prata med Draco. Deras nästa lektion var trolldryckskonst och i sina tankar hade Ofelia glömt bort tiden. Hon var nära att komma försent, och när hon kom in i klassrummet blev det som vanligt tyst. Undermedvetet visste hon redanvad de hade pratat om. Hon satte sig tyst på sin vanliga plats och tog upp sina böcker. När Snape vanligtvis brukade börja förklara dagens trolldryck sade han istället: "Jag ska strax förklara elexirets ingredienser, men först skulle jag vilja säga några ord till er." allas uppmärksamhet drogs till honom när han inte började som vanligt. "Jag skulle vilja uppmana er att inte prata bakom ryggen på varandra, och särskilt inte om min systerdotter." sade han strängt och tittade på Ofelia. Hon förstod att han hjälpte henne att vinna de andras förtroende, men visste inte vad hon skulle göra när alla stirrade på henne. "Såså! Ta fram era fjäderpennor och börja notera..." började Snape, och allas blickar drog sig motvilligt till svarta tavlan.

När Ofelia till kvällen klev in i slytherins sällskapsrum såg hon att femteårseleverna stod i en klunga och diskuterade. Som vanligt blev alla tysta när hon kom in, men när hon tänkte fortsätta till sovsalen gick Pansy fram till henne.
"Vi har pratat..." sade hon. Hon verkade vara den som förde allas talan. "...och vi vill veta om du står på vår sida."
"Javisst, självklart. Vad trodde ni?" ljög Ofelia. Pansy log ett litet överlägset leende. Draco gav henne en blick med sina gråa ögon, som hon inte visste om det var lycka eller sorgsenhet som de utstrålade.
"Ok, då är du med."

ååh den äger fett när kommer nästa del?

wo wo wo wo

Tacktacktack
Den kommer nu!

Hej gott folk! Här kommer en ny del ur Johannas perspektiv! Läs, njut och kommentera gärna! ;D

JOHANNA

Johannas dag förflöt långsamt och hon var påväg att somna nästan hela tiden, hon var så trött. Hon var den enda som inte hoppade till när Snape inte började lektionen som vanligt, hon lyssnade inte ens på vad han sa, men hon hade hört nåt som lät som "prata inte bakom ryggen på varandra". Hon hade blinkat förvånat och tittat på Snape, till skillnad från alla andra som hade tittat på Ofelia, av någon anledning.
På kvällen så gjorde hon sina läxor som i en dimma och när hon till slut var klar med läxorna och just skulle upp till sovsalen ville alla hennes vänner för en gångs skull umgås med henne, hon hade vart väldigt frånvarande på senaste tiden, sa de. Så hon satt uppe med dem hela kvällen och pratade och hade trevligt. Det var faktiskt riktigt mysigt när alla satt framför brasan och pratade minnen, och ännu bättre blev det när Fred & George kom upp med massa mat från köket, bland annat alkohol. honungsöl och eldwhisky. Det blev snabbt kö till varsitt glas och inte långt senare var alla lite smått påverkade av alkoholen. De sprang runt i uppehållsrummet och jagade varandra, dansade eller hoppade runt på alla möbler. Vid tvåtiden verkade dock alla lugna ner sig. De satte sig vingligt på golvet och tystnade.
"Ska vi köra sanning eller konka?" sa plötsligt någon, Johanna kunde inte riktigt hålla koll på vem som var vem just, och det verkade ingen heller för alla instämde stort och dunkade varandra í ryggen och sa
"Bra idé buddy, du är helt enkelt bäst, polarn." till vem som helst.
"Okej, började Cormac McLaggen som satt bredvid Johanna. "Jag börjar fråga." Alla tittade bestämt på honom när han fumligt försökte fokusera på någon speciell person. "Frl.. Fedds.. Fred" han sa rätt tredje gången. "Sanning eller konka?" Alla som var vana vid Fred & Georges djärvhet och mod skrattade och sa att Fred iallafall inte skulle våga ta konka, oavsett hur modig han var.
"Konka." sa han plötsligt klart och såg på Johanna, som rodnade och sänkte blicken på golvet. Cormac verkade ha lagt märke till detta och sa med hög röst.
"Fred, kyss Johanna."
Alla skrattade förtjust och angelina och George ställde sig plötsligt upp och började dansa. Alla blev ofokuserade och ställde sig själv upp och började dansa, festen var igång igen.
Men Cormac stirrade på Johanna med ett brett glin och sa:
"Johanna, kyss honom nu va. Jag ska slagga ett tag tror jag." och sa lade han sig ner på golvet och började snarka. Johanna visste inte riktigt vad hon skulle göra, men hon brydde sig inte precis, allt hon egentligen visste var att hon ville sova, men plötsligt närmade sig Fred henne.
Hans andedräkt luktade eldwhisky och han såg på henne med halvt stängda ögon, han kom ännu närmre henne och tog hennes hand.
"Johanna...."

*******
Johanna vaknade på morgonen av att huvudet dunkade. Ka-dunk ka-dunk sa det. Hon satte sig tvärt upp och försökte komma ihåg allt men det tog flera sekunder innan hon kom på att det var onsdag idag, mitt i veckan. Hon såg sig omkring i rummet och upptäckte att hon inte var i sin egen sovsal. Hon var i pojkarnas. Hon såg på personen bredvid sig och flämtade. Fred. Vad hade hänt? Säg inte. Nejnejnejnej. Så kunde det inte vara.
Hon märkte med ens att hon var naken och kunde inte längre dölja sanningen för sig själv. Hon ställde sig upp och började leta efter sina kläder. Hennes BH log under sängen och resten av kläderna var på andra sidan sovsalen. Hon klädde snabbt på sig och kollade på sitt armbandsur. Klockan var bara halv fyra på morgonen. Hon förbannade sig själv över att hon fått i sig så lite sömn, sist hon kom ihåg att hon hade tittat på klockan var klockan halv två så hon hade förmodligen bara fått i sig en timmes sömn eller så. Hon sprang in i sin egen sovsal lade sig på sin egen säng och försökte somna om, men det var då tankarna hann ikapp henne. Hon och Fred. De hade gjort det, hon hade förlorat sin oskuld och hon kom inte ens ihåg det. Bättre än så här kan det ju inte bli, tänkte hon sarkastiskt och vände sig om på sidan. Varför, varför, varför? Jag gillar ju inte ens Fred... Johanna sjönk in i en sorts dvala och sov sedan lugnt och fridfullt, hon skulle nog kunnat sova till åtminstånde sju om inte en viss person hade väckt henne vid halvsex. Igen.
"Johanna, johanna! Vakna det har hänt nåt!" någon skakade om henne kraftigt.
"Försvinn." muttrade Johanna och behöll ögonen stängda.
"JOHANNA!" personen slet av henne täcket och hon var tvungen att öppna ögonen. Till hennes förvåning stod inte Fred, Harry, Hermione, Sara, eller någon hon trott.
Det var Ofelia.

fortsätt längtar som vanligt till nästa del

Hi! Tack för fina kommentarer! Här kommer en ny del ur Ofelias perpektiv. Happy reading!


OFELIA

De slytherinelever som var med på planen hade förklarat allt för henne. De hade några ritningar över ingångarna i slottet, och de gick igenom förhindrena för Ofelia. När de var klara var det ganska sent, så de flesta gick upp och lade sig. Ofelia hade läxor, och satt uppe efter de andra. En efter en tömdes slytherins uppehållsrum tills hon satt där ensamen. Hon var nästan klar, men hoppade till när hon hörde något från soffan längre bort i rummet. Draco hade också varit kvar i rummet, utan att Ofelia märkt det. Han halvlåg i sofffan och stirrade in i brasan. I sin rörekse hade hon ner en penna från bordet, och Draco vände på huvudet. Han hade tydligen också trott att han varit ensam. Ofelia skrev sista ordet på uppsatsen, men dröjde kvar. Detta kunde vara chansen att prata med Draco ensam. Hon plockade ihop sina saker och gick försiktigt bort mot Draco. Hon tvekade några sekunder, hon var väldigt blyg, men sedan började hon försiktigt:
"Hur mår du?"
Draco reagerade inte särskilt mycket.
"Svårt att sova..." mumlade han.
"Samma här" medgav Ofelia. Draco vände på sig och såg henne i ögonen, lite förvånad att hon inte nöjt sig med hans svar och gått och lagt sig. Hon såg skuggorna under hans ögon, och han verkade lite blekare än vanligt. Ofelia satte sig försiktigt i en av fåtöljerna.
"Är det planen du grubblar på?" frågade hon. Han gjorde bara en trött grimasch som svar, med ögonen fästa på lågorna i brasan.
"Du verkar inte särskilt engagerad i den där planen... du håller dig bara på sidan hela tiden..." började Ofelia.
"Behöver inte du gå och lägga dig?" sade han. "Jag behöver det lika mycket som du." Han såg på henne, liksom undrande över vad hon egentligen ville.
"Du har ingen aning om vilka problem jag är i. Du behöver inte bry dig." Ofelia såg på honom.
"Du vet... du kan berätta för mig om det är något..." Ofelia hoppades att han inte skulle tycka hon var för framåt.
"Är du verkligen en sann slytherinare, blivande dödsätare?" hans grå ögon borrade hål på henne. Hon blev tyst ett tag. Svaret som hon alltid använde fastnade i halsen. Hon kunde bara inte förmå sig ljuga för honom. "Det... vet du." fick hon fram.
"Svara bara. på vilken sida är du?" Hon såg ner i golvet, kunde inte säga något.
"Jag vet inte heller" sade han och Ofelia tittade upp. "Vad är din historia?" fågade hon.
Inte längre medveten om vem han pratade med, som med Johanna, började han berätta hela historien om sitt dilemma. "Fast du förstår säkert inte. Var med och få in herren i slottet du, bli en dödsätare, jag bryr mig inte vad som händer. Återigen talade han till elden. "Du vet, jag har haft samma kval" sa Ofelia.

Draco blev ganska förvånad när Ofelia berättade sin historia. Hur hennes mors släkt hade största mörkaste förväntningar på henne, medans hennes fars ville att hon skulle kämpa för Dumbledore. Draco verkade nästan glad att ha någon som också befann sig i samma situation. När han frågade varför hon blivit slytherinare böjde hon sig närmare honom och fortsatte i nästan viskande ton.
"Det som jag tänker berätta för dig är egentligen topphemligt. Jag har förtroende för att du inte berättar för någon, eller försöker stoppa det som händer." Han nickade. De hade byggt upp någon sorts förtroende som inte handlade om vems sida man tod på.... hoppades iallafall Ofelia. Hon berättade för Draco om hennes egentliga lojalitet, och han verkade ganska skrämd. Fast Ofelia var snabb att säga att om han ville byta sida, kunde han få samma uppgift som henne, utan att hans vänner eller familj fick veta. Hon undanhöll detaljerna i gruppen och Dumbledores plan, för säkerhets skull. Draco verkade nästan stum efter Ofelias bekännelse.
"Jag litar på dig. Tänk på det i alla fall." Sedan gick hon upp och lade sig.

Morgonen därpå vaknade hon tidigt igen, det hade blivit en vana nu, och tog en promenad i slottet i väntan på att de andra skulle vakna. Som hon strövade i korridorerna mötte hon förvånansvärt professor Dumbledore. Han hade tydligen samma sömnsvårigheter som hon. De gick tilsammans en bit, och Ofelia berättade försiktigt om Draco, och frågade om han kunde bli medlem i gruppen. Till sin stora förvåning log han när hon var klar.
"Jag har misstänkt detta sedan en tid tillbaka." sade han. "Och jag tänker mig också att du får avgöra." Ofelia visste inte riktigt vad hon skulle säga.
"Litar du på honom?" frågade Dumbledore. Förvånad över sin egen säkerhet svarade hon ja. "Då är saken avklarad. jag ska nog tillbaka till mitt kontor nu. Skulle du kunna vara så snäll att hämta miss Black tror du? Jag skulle vilja tala med henne om en sak" sade Dumbledore.
"Nu? Du tror inte..." Dumbledore avbröt henne.
"Jo nu, om du är så snäll, Ofelia. Lösenordet är 'Svartalfernas smidda smycken'. Och ge henne det här." han gav henne ett pergament.
Undrande styrde Ofelia stegen mot gryffindortornet.

Sjuk vad duktig du är

Ja, duktig!

Bara en fråga! Hur kommer det sig att Lucius kan komma in på slottområdet men inte "Du-Vet-Vem"?

Skitbra!