PRS Aphrodite & wolfy

”Inte nödvändigtvis.” Meila skakade på huvudet åt hans fråga. ”Du kommer se bra ut oavsett.” Hon log lite och kliade sig smått generat på näsan. Hon gjorde inte omedelbart något försök att tacka för sig utan stod kvar en lång stund, ville inte skynda iväg någonstans heller eftersom hon trivdes bra i sällskapet. Förvänta sig att de hela dagen ville stå där och prata med henne kunde hon inte, så hon rätade småningom på sig som om hon försökte samla mod åt sig. Meila hade ju faktiskt varit på väg till något frukostställe. Nu hade ju tiden sprungit iväg med tanke på morgonens händelser så det skulle väl bli mer av en brunch istället.
”Tack.” Hon vilade sin blick på Tara och Killian i tur och ordning, hon var väldigt tacksam för det de gjort för henne, innan hon vände sig om för att leta sig ut till hallen.

Tara log brett och Killian skakade på huvudet.
”Tack för att jag går med dig på balen eller för att du fick ta del av Taras blod?” frågade han och skrattade till lite. Tara log och gick ut från garderoben, och stängde dörren efter sig. Hon tittade ut genom fönstret där solen sken. Hon vände sig mot Meila.
”Om det är om blodet så är vi som sagt i skuld till dig för att du räddade Killian den där dagen, för jag hade nog inte kunnat överleva då” sa hon och skakade på huvudet. Killian tittade på Meila.
”Du borde vara jättehungrig, med blodsförlusten och allt” sa han och kliade sig i nacken.

”Både och.” Att Tara erbjudit henne sitt blod var ingenting hon tagit för givet att hon skulle göra, än mindre hade hon förväntat sig att Killian skulle ställa upp och vilja gå på skolbalen med henne. Meila satte sig ner på golvet för att få på sig skorna innan hon hävde sig upp igen, vände sig mot syskonen som följt med henne ut till hallen.
”Det är jag också. Jag tänkte ta en sväng in till centrum och äta något smått,” förklarade hon för Killian innan hon sträckte ut handen mot handtaget, tryckte ned det så dörren gled upp.

Killian tvekade innan han öppnade munnen.
”Om inbjudan fortfarande är stående så följer jag gärna med” sa han och log. Tara vände sig om och gick in i köket, hon kunde ju ändå inte följa med. Killian lutade sig mot väggen och log mot Meila.
”Om jag inte har skrämt bort dig, vill säga” sa han och skrattade, hälften seriöst och hälften skämtsamt. Han hade ju trots allt skadat henne på riktigt. Och dessutom övervägt att lämna henne hjälplös på marken. Han var ju ett djur, men han var ändå lite annorlunda än de andra vampyrerna. Han hade förändrats lite dagen han hade blivit tillfångatagen. Den gamla Killian hade aldrig ens funderat på om han skulle hjälpa en skadad människa, han hade bara lämnat henne där.

Först såg hon lite förvånad ut över hans erbjudande men sken snart upp likt en sol. Hon hade inte trott att han skulle vilja följa med längre, att han tappat intresset efter allt som hänt. Det var ju trots allt hon som erbjudit honom sitt blod och hon kände sig lite skyldig. Hon ångrade sig inte men hon ville inte att han skulle tycka att det som hänt var hans fel. Sist och slutligen hade det ju ändå slutat bra, tack vare att han tagit henne till Tara och att Tara i sin tur gett henne sitt blod.
”Det får du gärna göra,” log hon varmt och klev ut i det soliga vädret.

Killian nickade och satte på sig ett par skor. Han gick ut genom dörren och vände sig om, Tara hade kommit ut från köket igen och lutade sig i dörröppningen. Hon såg lätt besviken ut över att bli lämnad ensam. Killian vinkade lite innan han vände sig till Meila.
”Vart ska vi? Matställen med människomat är inte min grej” sa han och skrattade till lite. Han kunde fortfarande njuta av människomat, men det gav honom ingen mättnadskänsla över huvud taget. Ibland var det ganska gott dock, även om såklart inget kunde slå smaken av människoblod.

Meila vände sig halvt om, precis i tid för att hinna se en smått besviken Tara vid dörröppningen. Skulle omständigheterna se bättre ut hade hon absolut förväntat sig att hon skulle göra dem sällskap, men Killian visste vad han gjorde och att hon saknade smycke som skyddade henne från solen var för allas bästa. Hon höjde handen för att vinka hejdå innan hon började gå intill Killian, tänkte inte riktigt på exakt hur nära hon gick.
”Jag har inte bestämt mig än men det lutar mot mitt favoritställe.” Kaféet ägdes av en trevlig gumma som var en av få Meila verkligen tyckte om i den här staden. Bakelserna, kakorna och allt saltigt som såldes var bakat med kärlek, ändå var det inte många som hittade dit eftersom stället låg lite avsides.

Killian nickade och gick efter henne. Vädret var fantastiskt, och Killian antog att det var varmt ute, för det var ingen som hade jacka på sig. Han gick med Meila och kom fram till ett litet café som han aldrig hade sett förut. Han var ganska säker på att det hade varit en skomakare förr i tiden, däremot. De gick in, och han beställde en kopp kaffe. Koffeinet kunde påverka hans hjärna på samma sätt som andra droglikande substanser, vilket gjorde det det mest logiska för honom att beställa. Han tittade på Meila.
”Vi riskerar inte att stöta på dina föräldrar här, va?”

Hon traskade fram till disken och väntade tålmodigt tills den äldre damen tittade ut från köket.
”Nämen,” utbrast hon häpet och rundade disken för att nypa Meila i kinderna, ”dig ser man inte ofta här omkring längre.” Gummans blick vandrade vidare över till Killian och ett finurligt leende spred sig på hennes läppar. Hon höjde ett knubbigt finger som hon lätt hötte med. ”Nu förstår jag. Du är upptagen med din pojkvän.” Med ett hjärtligt skratt ställde sig damen bakom kassan igen, lyssnade inte på Meilas bortförklaringar om att hon missuppfattat situationen och att Killian bara var en vän. Någon minut senare sjönk Meila ner på stolen mittemot den Killian satt på, ställde sitt fat med croissant och ett stort glas med smoothie på bordet.
”De har inte tid att sitta ner och dricka en kopp kaffe, du kan vara lugn.”

Killian, som precis hade tagit en klunk kaffe, hostade till när gumman började prata om att han var Meilas pojkvän. Rädda en människa var en grej, men att vara tillsammans med en? Det var ju bokstavligt talat mer än hundra år i åldersskillnad mellan dem. Han torkade upp lite kaffe som hade landat på bordet. Han nickade.
”Vad bra. Vad säger de om att du tvekar angående ditt framtida yrke?” frågade han nyfiket, kanske lite för nyfiket. Han log lite.
”Förlåt, det var kanske lite väl rättfram. Du behöver inte svara om du inte vill” sa han och tog en klunk av sitt kaffe.