[Prs] Yehet och Kkaebsong [Prs]

Usch, Natsume var verkligen en riktig fegis när det väl kom till kritan. Han var så rädd att råka göra någonting fel att det kändes betydligt bättre att stöta bort alla istället. Hade han varit likadan för tre år sedan? Troligen inte, för då hade han ju inte varit lika impulsiv och inte heller utgjort ett större hot än en fjäder. Men det där var ju en ganska fet lögn, med tanke på alla tatueringar och piercingar. Så impulsiv hade han nog varit redan på den tiden.
Benen tappade all kraft tillslut och nittonåringen gled ner mot det svala golvet i hallen med en liten duns. Blicken var fortfarande fäst på ytterdörren och skulle väl med största sannolikhet vara det resten av natten. Det kändes osäkert och farligt att lämna den obevakad, för vem visste vad för slags idioter som kunde storma in? Om han nu ändå skulle stanna så kunde han lika gärna se till så att Hideo inte blev slagen i ansiktet igen. Därför var det bara att hålla sig själv i nackskinnet och sitta där och vänta ut mörkret, med världens mani i blicken.

Vad hade han förväntat sig? Att Natsume skulle följa efter som en liten ankunge?
"Natsume, är du okej?" Viskar han i mörkret och tvingar sig upp igen, för att röra sig mot hallen. "Tack för att du vill stanna, men du behöver verkligen ligga mjukt." Försiktigt slingrar han armarna om den tunna kroppen för att hjälpa honom upp på fötter. "Snälla, jag ska inte röra dig.."

”Vad gör du nu? Du rör mig, sluta med det”, morrade Natsume och slet sig från Hideos grepp. Nej, han förstod inte varför han höll på som han gjorde, det made no sense. Å andra sidan var det ingenting med Natsume som någonsin made sense, så det var ingenting konstigt med det. Utan att kunna hindra sig själv, greppade han tag om den andres händer och slog dem mot väggen. Hotfull? Kanske bara en aning.
”Hideo, jag k-kan i-inte” stammade nittonåringen förskräckt och släppte genast de mindre händerna. ”Förlåt..”

Chockat stirrar Hideo upp mot den andre.. Ja, det var väl en rätt realistisk reaktion. Han hade rört honom, men bara för att hjälpa honom.
"Nej, förlåt mig, jag borde inte ha rört dig." Med ett magert leende slänker han förbi Natsume in i köket. Det har hänt så mycket under nattens gång.. så jävla mycket. Först en varg som blivit en människa, bråk med Kotaro, slag från Kotaro, och sen inknuffad av den person som kan ändra skepnad.. Med rynkade ögonbryn sätter han på tvätten, gömmer ansiktet i händerna innan han drar dem genom de mörka lockarna. Hjärtat gör ont, förbaskat ont efter alla händelser och han vill bara kontakta sina bröder.

Ännu en bedrövad suck rymde Natsume, som redan sjunkit ner på huk med ansiktet i händerna. Människor var så komplicerade, svåra att förstå sig på..att nittonåringen nu också såg ut som en människa och halvt om halvt betedde sig som en, gjorde ingenting bättre. Tvärtom hade det nog snarare gjort allting betydligt värre. Förläget stirrade han på händerna ett slag, innan han lindade upp bandaget och kastade det åt sidan för att kunna stirra på såret. Stirra på såret som inte fanns kvar? Förvånad? Nej. Natsumes kropp hade en tendens att läka ganska snabbt, om inte skadorna var alldeles för omfattande. Så..då till slutsatsen: han hade inte längre någon direkt anledning till att stanna förutom Hideos ord. Räckte det? Åh, denna inre konflikt ledde ju för fan ingenvart!

Efter att ha fyllt två tekoppar med grönt te, tar han med de fina kopparna ut mot hallen. Han stannar till, stirrar ner mot Natsume som sitter på huk, ögonen fäst på såret som konstigt nog läkt väldigt fort...
"Ska du gå?" Frågar han tyst, gnager sig i underläppen. Han vill inte vara ensam.. och han vill inte heller säga hejdå till Natsume. Om han sticker, kommer de nog inte träffas igen någon gång. "Du får, om du vill.. Jag kan ringa någon av mina bröder." Försöker han, allt han har är önsketänkande.

Natsume fortsatte att snett glo på sina egna händer ett slag, innan han tittade upp mot Hideo och skakade på huvudet.
”Nej, inte än”, försäkrade han och pressade fram ett litet leende. Därefter kom han upp på fötter och placerade händerna på den andres axlar, varpå han började vända honom mot vardagsrummet. ”Du ska inte vara ensam”, sade han och började putta den kortare tillbaka mot brasans riktning. ”Men jag vill inte att du ska se..okej? Inte se, inte vända dig.” Och så släppte han greppet om axlarna och tog några steg tillbaka för att sedan glida ner mot golvet.

"Men.." tjugoåringen tystnar när hans kropp sjunker ner mot soffan, ögat dunkande och tekopparna fasthållna i händerna. Kanske den andre inte vill vara med honom? Och helt ärligt vill Hideo verkligen inte tvinga honom.. Men den där värmen, lugnande känslan är beroendeframkallande. Natsume är beroendeframkallande. "Jag vill krama dig, och jag har gjort te," försöker han sig på, hur jävla patetisk eller gnällande det än på honom göra. Fan. Han stirrar ner på kopparna, "Och jag vill se dig."

Kramar och te? Tja, det lät ju allt annat än fel. Men Natsume hade redan kommit till någon form utav gräns och han var rädd att överanstränga sig själv. Överansträngning hade nämligen inte någonsin resulterat i någonting positivt. Om nu Hideo var så jävla angelägen att ha en vild nittonåring i sin famn, vilket för övrigt kanske inte var den smartaste idéen någonsin, så kunde han ha det ändå. Nittonåringen i fråga tänkte däremot inte vara samarbetsvillig när det kom till klappar och allmänt kladdande. Kanske i framtiden, men då? Inte en chans. En kram eller två var dock okej, så länge det var Hideo som var ”kramaren”.
”Jo, men j-jag orkar i-inte mer”, erkände Natsume lätt stammande och slank in bakom jackorna i hallen. Eller han försökte i alla fall att gömma sig bakom dem. Tyvärr var han en aning för lång och klumpig. Dumma gener.

"Okej, jag ska inte röra dig, men drick med mig?" Frågar Hideo efter en lång stunds tystnad. Han får helt enkelt mysa med den lurviga hunden son skuttat upp i hans knä. Med en liten suck sträcker han på sig för att kunna se på honom, som hänt sig bakom jackorna. "Vill du ha hjälp?" Han ställer sig upp på darrande ben, det är son att huvudvärken glidit till hela kroppen. "Jag tror jag behöver en värmefilt på ögat.. börjar bli lite för är, nämligen.."