In the dark PRS Vidomina & Medi

"Men det är dag." Hon såg på dem och sedan nickade och tog Leos hand och drog med sig honom med ett leende på läpparna.
"Vi ska vara i närheten." Viskade hon.

Leo ryckte på axlarna. Han hade iallafall försökt hitta på något. Men han började ge upp då han hörde Mira viskning och han såg igen uppspelt ut. "Ska vi? Hur då?", viskade han tillbaka och följde henne steg ut ur rummet igen.
Rion ryckte också på axlarna och följde efter Mira och Leo.

Hon log och såg mot honom.
"Vill du se dig om i något närliggande rum?" Frågade hon.

Hon såg upp på honom och bet sig i läppen.
"Rion jag vill bara säga tack." Hon log.
"Du har hjälpt mig på så många olika sett."

"Ja.. eller.. ja, javisst!"
Leo lät först lite oförstående. Vad tänkte Mira? Vad hade hon i gärningen? Men han valde att lita på henne och log då istället. "Visa mig. Ska Rion och Alice också med?", frågade han och kikade över axeln på de.
Rion såg förvånad ut på Alice igen. Han överraskade honom så. Hon var så oförutsägbar, men det var väl en av sakerna han tyckte om med henne. "Tack? För vaddå? Om det är någon som ska ha tack så är det väl du? Utan dig.. jag vet inte var jag hade varit då."

"Nej de ska inte med." Hon såg på honom och log.
"Hon är förtjust i honom så jag ville ge dem tid." Hon pekade mot en tavla och gick fram.
"Vill du se närmare?"

Hon såg upp på honom och log mjukt.
"Jag får väl tacka dig för att du har gjort ett bra jobb." Hon smekte hans arm svagt.
"Du vill skydda mig och är orolig för mig."

"Vänta, va?" Leo stannade upp och blilckade snabbt mot Rion och Alice för att se efter om Miras ord stämde. Han hade väl inte velat se eller tro det, men ja, det kanske var så. Rion och Alice som gick så tätt tillsammans, talade lågt med varandra. Ja, det var väl mycket möjligt..
Leo visste ju hur charmig Rion var, det var inte omöjligt om hon fallit för honom, vilket ledde honom till att tro att kanske även Mira tyckte om honom..? Leo vred på huvudet för att se på henne. Men Mira verkade bara ha ögon för Leo just nu. "Ja, jag vill se!" Han nickade.

"Det är mitt nöje att se efter dig." Rion placerade sin fria hand över hennes när hon rörde vid hans arm. Han såg med en varm blick mot henne. "Någon så värdefull som du måste bevaras till varje pris."

Hon gick fram till tavlan och visade.
"Det här är en mycket vacker tavla över Italien eller vad tycker du?" Hon ställde sig närmare honom och log mjukt.

Alice rodnade och svalde.
"Skulle du vilja dansa med mig på balen ik morgon?" Frågade hon.
"Du är så respektingivande så folk kommer inte tycka det är konstigt."

"Ja, den är jättefin.", sa Leo och stannade upp framför den för att ta en närmare titt. Dock insåg Leo att tavlan var så pass stor att han tog ett steg bakåt. "Fin.", sa han igen och nickade. När Mira ställde sig närmare honom kände han sig varm och pirrig, pulsen började kännas i bröstet. Han ville inte mer än gärna ta hennes hand i sin, men han tvingade sig själv att behålla lugnet. Han ville förstå vad det var han kände först. "Vem har målat tavlan? Är det någon du känner?"

"Varför skulle någon tycka att det konstigt om någon dansade med dig? Om du så önskar, Alice, så dansar vi.", sa han och iakttog henne. Han tänkte över hennes ordval. Respektingivande.. vad menade hon? Kanske berodde det på Rions kontaktnät och rikedomar. Kanske var det gäster som kvällen där på skulle vara vampyrer kan också kände. "Närmar det sig ditt prov nu? Det verkar vara så lång tid emellan."

"Det är Léon som målat den." Mira såg på honom och hörde en liten klcka och hon hoppade ill. Leendet blev bredare och hon såg mot gardinen där de satt.
"Vi sak hämta dem nu."

Hon såg på honom med en varm blick och tog hans hand.
"Tack Rio jag vet inte hur jag ska återgälda det här." Hon såg sig om och vände sedan på huvudet.
"Är det skönt att se solens ljus?"

"Wow, jag hade ingen aning.. Han målar bra."
Leo såg mot målningen igen och försökte tänka sig Léon som målade. Han log lite åt tanken och såg mot Mira igen. "Vad ska ni hämta? Ska jag.. ska jag följa med?"

Rion nickade och förde en hand över hennes hand. "Det måste ju du veta, som trots allt har vandrat i dess ljus längre än mig.". Rion blickade mot ett fönster där solen än verkade skina igenom. En klar dag.