prs wolfy & rollspelare

"Jag väljer henne inte över dig, när ska du fatta det?!" röt James och knuffade bort honom från sig. "Förtjänar jag inte lite lycka? Jag är fast på den här jorden för alltid, Adam. Du föll för en människa och du vet då fan att du hade gjort allt för att känna ett litet uns av den lyckan idag. Låt mig göra det." sade han lite lugnare och kollade ilsket på honom.

"Och det var ett misstag. Hade jag inte fallit för en människa skulle jag inte befinna mig här bland alla hopplösa och snåla människor. Jag skulle ha mina vingar. Hon var aldrig värd det." Adam pratade med lugn och känslokall röst.

"Varför försöker du förstöra för mig då? Jag vill inte bli ängel igen och jag vill inte bli människa." sade han och kollade på honom. Han drog handen över ansiktet och satte sig ner igen, visste inte hur han skulle få Adam att fatta något alls. "Lämna Adrians kropp så kan vi prata." sade han sedan.

"Det är inte jag som är ditt största hot, James. Det har jag aldrig varit heller. Men du har under dina år på jorden som fallen bråkat med fel folk." Adrian satte sig ner vid bordet då James gjorde det och trummade med fingrarna mot bordet. "Nej, jag trivs bra här inne."

"Vad har du gjort nu Adam?" suckade James och kollade på honom. Han masserade sina tinningar, kunde inte känna det men han kunde tänka sig att det var en behaglig känsla när man hade mycket att tänka på. Han hade ingen aning om vilka han hade bråkat med, hade inte ens bråkat särskilt mycket utan hade alltid dragit ut Adam från bråk.

Adam ryckte på axlarna, tänkte inte dela med sig av något alls. Han upplevde inte att James gjort sig förtjänt av någon information, speciellt inte med tanke på att han flera gånger nu hotat med att döda honom. Om han bara kunde få tag i den där förbaskade fjädern skulle han dra därifrån.

"Har du pratat med Andros?" frågade han sedan och skrattade lågt. Han skakade lite på huvudet och fuktade sina läppar, det var den enda fallna som han kunde komma på som han bråkat med. Han kollade på Adam och log svagt. "Vill du verkligen starta ett krig med mig?" frågade han allvarligt. "Är du så arg på mig att du vill att min egna fjäder ska bränna mig till helvetet?"

"Bland annat." Adrian la huvudet på sned och plirade med ögonen mot James, Adam älskade att kunna styra över någon annans kropp eftersom nefilerna var helt medvetna om saken men inte kunde göra något åt saken. "Också med en nefil. Han har under flera år samlat ihop en hel armé, de vill utplåna oss fallna för evigt. Jag å andra sidan har redan ställt mig in hos honom så jag är inte orolig."

"Jag hoppas han dödar dig först av alla då han kommer inse vilken orm du är. Jag är den enda som har stått ut med dig, Adam. Alla har bett mig döda dig, alla dina vänner som du gärna kallar dom." sade han kallt och kollade på honom. Han sneglade mot klockan, det var inte långt kvar tills Adrian skulle få tillbaka sin kropp och Adam istället skulle dyka upp bredvid honom.

"Så stor i mun du är nu. Det skulle jag inte vara om jag var du." Adam svor till då han gled ut ur Adrians kropp, mötte för ett kort ögonblick James blick innan han vände sig om och försvann iväg. Han hade haft sitt lilla roliga.