Voldemorts dotter och den flammande bägaren [sv]

Vem gör inte det? Och tackar båda två ♥

Jättebra!

Tack kära du ♥

Bra!!1

Tackar ♥

vovan sommnar här(vad tycker ni om mitt nya smeknamn? XD) ett nyt kapitel hade kanske väckt mig?, nej men vovan gillar att sova så stressa inte.

jag ber om ursäkt för det här kapitlet, det är så sjukt dåligt men jag visste inte ens vad de skulle handla om xD jaja ni får helt enkelt överleva xD

”Tiden går fortare än man tror, vi har ett nytt år. Inte för att det märks någon skillnad men tryck på knappen”

”Jag kan inte tro det” sa Ron bakom mig och jag suckade och gick med stor möda igenom entrehallen där alla stannat för att få en blick av Krum. Jag förstod inte varför de alla ville prata eller se honom. Men jag kände ett stygn av saknad, jag saknade Aidian. Jag slog mig ner vid bordet en bit från Ron, jag anade att han skulle prata om Krum hela kvällen, något jag inte fann lockande. Jag såg på Beauxbatons eleverna som satt sig vid Ravenclawbordet, sedan vände jag mig mot Durmstrang eleverna som verkade tveka, antagligen för att ingen av borden hade plats. Jag såg på Ron när han försökte tillkalla Krums uppmärksamhet men han satte sig hos Draco och jag log lite roat, inte bara för att Ron inte fick som han ville utan också för att Draco hade gett mig ett elakt leende. Han lutade sig mot Krum och viskade något och Ron började genast klaga. Jag tittade på Hermione men hon verkade vara på dåligt humör. Hon muttrade något om att det inte var kallt när Beauxbatons eleverna satt med halsdukar och jag suckade, det här skulle bli en lång kväll. Jag tittade upp mot hörnbordet och såg till min förvåning att Filch bar fram fyra stolar i stället för två, vem mer skulle komma? Jag tittade på Severus som hade sin blick fäst på Karkaroff, precis som Moodys eller ja Crouch hade. Det var då det slog mig, Karkaroff hade varit dödsätare. Sev hade sagt att han hade blivit tillfångatagen men sedan släppts då han hade uppgett information om…Crouch. Inte konstigt att han gav Karkaroff så hatiska blickar. Men jag undrade varför min far inte spårat upp och dödat honom? Jag log lite roat när det satt tre dödsätare vid hörnbordet, var Dumbledore medveten om det? Jag vaknade ur tankarna när alla applåderade, tydligen hade rektorn sagt något, men jag antog att det var ett välkomstal då maten snart kom fram på tallrikarna. Jag petade ointressant i maten och Mioni gav mig en oroad blick men jag log bara och hon var snart uppe i en diskussion med Ron som tydligen hade blivit hänförd av en flicka från den franska skolan, medan Harry förklarade att det inte var något fel på flickorna på Hogwarts. Jag log roat åt dem båda, de förstod inte vad Dean och Seamus hade sett i somras när de pratat med mig men de verkade se det nu. Jag puttade bort maten och tänkte på min far, det var tre år sedan jag såg honom, jag undrade vart han var. Jag tittade upp och Draco studerade mig och jag log svagt och han nickade. Jag vände mig mot hörnbordet igen och jag såg på Ludo och Crouch den äldre som kommit in i salen, de satte sig på de tomma platserna och jag undrade om de skulle stanna här under hela året? Maten försvann framför mig och Dumbledore ställde sig upp och jag såg på honom.
”Nu när ni alla är mätta har ögonblicket ni väntat på” började han och eleverna såg spänt på honom och jag undrade varför han alltid skulle dra ut på det? ”Turneringen i magisk trekamp kan börja, jag vill bara välkomna våra gäster innan vi bär in skrinet” sa han och tittade på de nyanlända och han presenterade dem, det var ett fåtal som applåderade åt Crouch medans applåderna ekade i salen när Bagman presenterades och jag undrade vad människor hade emot Crouch? Eller var det bara att Ludo var kändare? Tystnaden la sig och Dumbledore tog åter till orda och jag lyssnade halvt om halvt som jag alltid gjorde. Redan som liten hade jag tyckt det var tråkigt att lyssna på människor som höll tal, särskilt när de var ointressanta tal. Jag var av den åsikten att man skulle göra tal intressanta, inte söva lyssnarna. Jag tittade upp när Dumbledore ställde fram bägaren som Filch hade burit fram. Jag såg förvånat på den, det var en enkel trä bägare, inget man skulle lagt märke till om det inte vore för de blåa lågorna som for upp ur den. Lågorna fascinerade och trollband mig, det berodde inte bara på magin utan att det var ovanlig magi. Jag undrade vad det var som gjorde dem så speciella? Jag tittade på Dumbledore när han avslutade talet med att förklara hur man gjorde för att anmäla sig.
”Varje elev skall tydligt skriva sitt namn och sin skola på en lapp och lägga den i bägaren, ni har till i morgon på er sedan kommer vi få reda på vilka som är de tre deltagarna.” sa han och såg ut över eleverna ”Jag önskar er nu alla goder natt” sa han och eleverna började genast resa på sig och jag hörde tvillingarna prata om hur de skulle ta sig förbi ålderslinjen och jag suckade, de skulle inte kunna ta sig förbi linjen det skulle Dumbledore se till. Jag vände mig om när Draco kom upp med Krum bredvid mig.
”Krum det här är Cara, Cara det här är Viktor Krum” sa Draco och jag såg på Krum som räckte fram handen.
”Jag vet” sa jag neutralt och tog den.
”Du är Aidians syster så jag antar att jag inte står högt upp på din lista efter vad jag gjorde mot honom i somras” sa Krum och jag himlade med ögonen.
”Det spelar ingen roll, det är ett spel och Aidian borde lärt sig att inte följa efter så lätt. Jag har försökt lära honom det men han är hopplös” sa jag bara och Krum skrattade lite och vi stannade när Karkaroff stod framför oss.
”Då går vi till skeppet” sa han och tittade på Krum ”Viktor hur mår du? Har du fått tillräckligt med mat? Ska jag skicka efter lite varm rödvinstoddy?” frågade han och Krum skakade på huvudet och tog på sig pälsen och tittade på oss.
”Farväl Malfoy” sa han och räckte fram handen och Draco skakade den och jag såg på Krum när han vände sig mot mig och tog min hand och gav den en handkyss ”farväl fröken Cara” sa han och Dracos blick mörknade när Krum gick därifrån och jag såg nyfiket på Draco men sa inget. Jag såg hur Karkaroff stannade längre fram och jag undrade vad som hindrade honom från att fortsätta?
”Draco oroa dig inte” sa jag och såg på honom och han mötte min blick.
”Jag oroar mig inte, jag gillar inte bara när folk fjäskar” sa han bestämt och jag skrattade lite.
”Nej klart du inte gör, för du fjäskar aldrig. Men jag kommer alltid vara din vän så oroa dig inte. Andra må följa efter Krum men inte jag. Nej nu önskar jag dig god natt” sa jag och gav honom en kram och lämnade honom sedan med de andra som försökte ta sig ut. Jag trängde mig förbi människor som försökte få en blick av Krum och gick upp för trappan mot mitt rum. Jag förstod verkligen inte vad människor såg hos Krum? Jag tittade upp från marken när en skugga föll över mig.
”Hej Salazar” sa jag leende och han log mot mig.
”God kväll fröken” sa han och jag undrade varför folk kallade mig fröken? ”Hur var middagen? Var den spännande med de andra skolorna?”
”Skall jag vara ärlig så nej. Dumbledore håller alltid så tråkiga tal och ja än så länge är jag inte så imponerad av de andra skolorna.” sa jag och stannade utanför porträttet. ”Men nu måste jag sova” sa jag och han nickade.
”Då bider jag er farväl” sa Salazar och bugade innan han var försvunnen och jag såg förvånat mot platsen där han stått. Jag suckade och klev in genom porträttet och upp till mitt rum. Jag sjunk trött ihop i sängen och somnade strax.

Jag vaknade på morgonen och var förvånad över att det var så många elever ute på skolgården, men jag antog att andra hade gått upp tidigt för att se vilka som skulle lägga sina namn i bägaren. Jag såg på Kira som låg och sov i sin bur och jag log lite innan jag drog på mig en svartvit randig klänning och satte en liten hatt på huvudet innan jag drog på mig skorna och gick ner mot stora salen för att äta frukost. Jag såg förvånat på alla människor som var vakna, de var ovanligt att så här många var vakna en lördag. Jag log mot människorna som gav mig undrande blickar och jag kom ner precis i det ögonblick som Fred och George flög bakåt och landade på det hårda stengolvet. Jag tittade på dem och log roat när de hade fått skägg. Jag skakade på huvudet och tittade på Dumbledore när han kom ut med ett leende.
”Jag råder er att gå upp till Pomfrey så hon kan ta hand om er” sa han vänligt och log roat ”Men jag måste säga att ni passar bra i skäggen” skrattade han innan han gick ner mot fängelsehålorna och jag antog han skulle besöka Sev. Tvillingarna skrattade när de gick förbi mig, Lee log roat och jag skrattade mjukt innan jag gick ner till dem andra.
”God morgon Cara” sa Mioni och jag log svagt.
”Jag hoppas verkligen någon från Hogwarts lägger i sitt namn, tänk om ingen gör det?” sa Ron oroat och jag tittade på honom.
”De kanske redan har lagt i det? De kanske la i det igår kväll när alla andra sov” sa jag lugnande och han nickade lite lättat och vi gick in för att äta frukost.
”Nu har jag lagt i mitt namn” sa Angelina och jag tittade på henne.
”Wow har du” sa Ron imponerat och hon nickade.
”Jag önskar dig lycka till” sa jag och tog en macka och reste mig upp.
”Tack Cara” sa hon leende och de andra såg på mig.
”Jag behöver bara lite luft” sa jag och gick ut ur stora salen. Jag tittade på bägaren och de blåa lågorna och jag undrade om min morfar visste mer om vad de var för något? Jag borde kanske skriva till honom? Jag passerade ut ur porten och styrde stegen ner mot sjön till det stället där jag alltid sökte skydd eller tröst. Jag undrade hur det var med Simon om han mådde bra? Jag var oroad för honom och trotts att han inte bett mig söka efter honom var det inget annat jag ville göra hellre. Jag tittade ut över sjön och såg på solen som speglade sig i vågorna. Jag undrade om solen aldrig tröttnade på att gå i samma bana år efter år? Jag visste inte hur länge jag låg där på stranden och bara stirrade rakt fram. Idag var året då man skulle minnas de döda. Jag trollade fram två båtar och tände ljusen, ett för min mor och ett för min far sedan skickade jag ut dem.
”Vilka är de för?” jag vände mig om och såg en okänd människa stå där, han var från Durmstrang och jag undrar hur han hade hittat den skymda viken? Han gick fram mot mig och jag drog staven och han tittade undrande på mig. ”lugna dig tjejen, jag må vara från Durmstrang men jag är inte ond för det” sa han och jag tittade tveksamt på honom, att han gick på Durmstrang hade inget med saken att göra. Jag gjorde bara vad min far lärt mig, inte lita på någon. Men jag sänkte staven och han slog sig ner en bit ifrån mig. ”Så vilka är ljusen för?” frågade han och jag tittade på dem.
”Mina föräldrar” sa jag bara och log vid tanken, de var min mor och min far men de var inte tillsammans och de kände knappast varandra.
”Jag beklagar” sa han uppriktigt och jag såg på honom.
”Inget att beklaga, min mor dog när jag var ugn och jag kommer få se min far förr eller senare” sa jag bara och log lätt men han verkade inte förstå.
”Jag heter Haltor” sa han och jag nickade.
”Cara” sa jag bara och tittade ut över sjön.
”Skall du delta i turneringen?” frågade han och jag skrattade lite.
”Ja om den hade varit om tre år hade jag kunnat” sa jag enkelt och han såg förvånat på mig men sa inget om det. ”Du då?” frågade jag och han nickade.
”Jag la i mitt namn i morse men jag tvivlar på att jag blir vald. Nej jag tror Krum blir det” muttrade han och jag såg nyfiket på honom. ”Ja det är om vi skall göra en underdrift jävligt irriterande att gå på en skola med Krum. Karkaroff fjäskar för honom hela tiden, men någon vidare trollkarl är han inte” sa Haltor och jag nickade.
”Det ante mig” sa jag och såg på solen som började gå ner. ”Vi borde gå in om vi inte skall missa vilka som blir utvalda. Det vore synd att missa det om du nu blir utvald” sa jag och han nickade, jag såg på båtarna som var försvunna och vi reste oss och gick in i slottet. Jag satte mig vid Gryffindorbordet och han försvann till Slytherinbordet. Jag tittade på salen, alla ljusen, pumporna och den mörka himlen allt var så typiskt halloween på Hogwarts. Jag log lite, det hade varit roande om Quirell hade kommit in och varnat oss för ytterligare ett troll. Något som var omöjligt men det hade varit underhållande. Jag såg på maten och ingen verkade fästa någon vikt vid den, alla ville bara veta vilka som skulle bi uttagna. När alla hade ätit färdigt ställde sig Dumbledore upp.
”Nu kan vi äntligen få reda på vilka våra deltagare är. När jag ropar upp era namn vill jag att ni kommer fram hit, går längs hörnbordet och sedan in i rummet där borta där ni får era första instruktioner” sa Dumbledore och pekade på en dörr. Han tog fram sin trollstav och släckte alla ljusen i salen och vi stirrade på den flammande bägaren och jag undrade hur lång tid det skulle ta? Plötsligt blev flammorna röda och en pergamentbit flög ur och Dumbledore fångade upp den.
”Durmstrangs turneringsdeltagare blir….” sa han

”Ja vem det är får ni veta nästa gång”

*kash*

jaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa, opps överdrivet men jaja. har inte läst änn man ska när jag har gjort klart läxan

AWESOME

hahah förvänta dig inte för mkt bara xD

kul att du gillade det ^^