In the dark PRS Vidomina & Medi

Hon var röd i ansiktet när hon torkade sig med handduken och såg sedan ner.
"Men jag...."
Mira kom in och log.
2Ni är uppe, Alice kom med. Du ska behöva sova, vila och hämta krafter. Du har två extrema dagar." Hon vinkade henne till sig och Alice smet förbi Rion och såg på Mira.

Rion trädde på sig sina kläder och släppte ut sin långa röda hår så att det föll längst hand rygg. "Mira, tack för att du visade oss hit. Det var mycket trevligt.", sa han och såg sedan på Alice med ett litet leende. Det roade honom att hon varit honom nära så. Han gillade det. Det betydde, tyckte han, att hon litade på honom. Rion knäppte den sista knappen på skjortan och såg mot Leo som också fått på sig sina kläder igen. "Det blir skönt att lägga sig..", mumlade Leo och drog en hand genom det lockiga håret. "Tack, Mira. För att du visade oss rummet. Jag är säker på att det inte är sista gången vi är här.", skrattade han. "..Och Alice, Mira har rätt, du har haft extrema dagar med väldiga prövningar. Helt förståeligt om du är trött."

Hon såg på dem med ett litet leende och gick sedan efter Mira till sovrummet där hon bytte om, lade sig i sängen. Hon somnade kort efter och Mira släppte in några vakter när hon lämnade rummet.
Alice sov tungt och vände sig trött i sängen.

Leo och Rion förstod att de var lämnade att själv eskortera sig till sina rum. De följdes åt genom rummet och ut i korridoren. Praktiskt nog, låg deras rum mitt emot varandra. Vilket var lätt för de att hitta till varandra. Även om det inte var uttryck så, så var de tacksamma för det. Rion och Leo hörde ihop, även om de själva inte uttryckt det så. De båda lade sig för natten i vardera sovrum och sov tills morgonen därpå.

När morgonen kom vaknade Alice av att Mira kom in i rummet med en bricka i händerna och satte den på nattduksbordet. Hon log och satte upp Alices hår.
"Så varsågod. Ikväll är din stora dag."
Alie tog brödet och började att tugga när hon såg upp.
"Ja." Viskade hon urtaget och svalde en bit bröd.

Morgonen därpå vaknade Leo av stegen utanför hans sovrum igen. Snabba, kvicka steg. Nästan intill på rusade fram. Så kom han på- galan. Ikväll. Ikväll var galan, då Alice skulle bli prästinna. Leo satte sig upp i sängen och gnuggade bort sin trötthet i ögonen med händerna. Han gäspade och letade sedan efter rena kläder att få på sig. Svart igen. Rion öppnade sedan dörren till Leos rum och stack in huvudet. "Kom, vi kollar hur Alice har det.", sa han och Leo nickade. De var ju trots allt där för Alices skull, inte för deras egen. Leo följde efter Rion för att gå mot Alices rum igen. Det var vaktat, om inte mer, tyckte Leo, men Rion verkade orädd. Han knackade på Alices sovrumsdörr innan han öppnade dörren för att kliva in. "Godmorgon, Alice.", sa han.

Hon log mot dem och svalde sort.
"Godmorgon på er." Hon satte ner koppen och tog sig ur sängen och gick emot dem. Hon kramade om dem.
"Sovit gott?" Frågade hon glatt och möte Rions blick.

Rion klev in i rummet för att upptäcka Alice. När deras blickar möttes log han mot henne. Det förvånade honom dock när hon omfamnade honom i en kram, men spontant kramade han henne tillbaka och kände den där ljuvliga doften igen, om det var parfym eller hennes blod.. eller kanske en blandning? "Ja, tack. Vi har sovit bra. Och du då? Är du redo för vad kvällen väntar?", sa Rion och blickade åt hennes håll.
Leo kramade henne tillbaka och log. Han upptäckte Mira och kände den där värmen igen växa i honom, samma effekt som hänt dagen innan, då Mira varit nära honom.

Hon nickade och lade handen mot magen.
"Kanske är lite väl oroad men det kommer att gå bra." hon såg på honom och nickade.
"Jag ska äta upp först se måste jag läsa på lite sen har jag lite annat att göra. Så jag tror ni får vara ensamna idag." Hon log sorgset.
"Förlåt."

"Du har inget att be om ursäkt för, Alice. Du har andra plikter nu", sa Leo och syftade på hennes tillvaro hos Ivan. Det hade sett annorlunda ut där. Här, i palatset, var Alice sin egen person, var fri. Så hade det inte varit hos Ivan. "Vi klarar oss nog. Jag är säker på det.", sa Leo och nickade mot henne. Rion nickade instämmande. "Ja, Alice. Så länge du känner att du är okej. Att du är trygg. Vi ska nog klara oss."