Hemliga avsikter

Den här FF:n handlar om June Wass, en häxa född i en trollkarlsfamilj och om hennes liv på Hogwarts. Det är en historia om kärlek, vänskap och om att våga lita på den man älskar - vem det än må vara.


Kapitel 1.

”June säger du? June Wass?”
”Ja, herre. Det är hon, barnet. Jag har ett foto här.”
Tjänaren plockade fram ett skamfilat, svartvitt fotografi från vecken i sin låna mantel och räckte den till mannen som satt bekvämt tillbakalutad i en högryggad länstol. Mannen tog emot fotot och synade det skeptiskt.
Det föreställde en flicka på omkring fjorton år, hon hade halvlångt, blont hår och ljust stålgrå ögon. Hon var en ganska söt flicka, men det kunde inte mannen i stolen se.
”Går hon på Howarts, sa du?” frågade han och spände sina kalla isblå ögon i tjänaren.
”Ja, sir.” svarade tjänaren osäkert ”Börjar fjärde året nu i September.”
”På så vis.” Mannen såg på fotot av flickan igen och log ett hårresande leende ”Då vet jag precis vad vi ska göra.”

”Ta väl vara på dig nu!”
”Ja, mamma.”
”Och se efter Eric och Eddie – jag har ingen lust att få fler klagomål över deras uppförande.”
”Jadå, mamma.”
”Och glöm inte att skriva!”
”Nejdå, mamma. Var inte så orolig!” June Wass omfamnade sin mamma.
”Jag är inte orolig.” försäkrade Emma ”Jag kommer bara att sakna er när ni är borta, det vet du väl.”
June släppte sin mamma och hennes ljust stålgrå ögon glittrade när de mötte Emmas blå.
”Jag vet. Jag kommer sakna er också, dig, pappa och Nanna. Lova att hälsa dem från mig.”
”Självklart.”
En hög tågvissla ljöd över stationen och Emma räckte skyndsamt sin dotter en liten bur innehållande en gråfläckig råtta och strök henne över det ljusblonda håret.
”Skynda dig nu, så du inte missar tåget.”
June log mot sin mamma en sista gång och skyndade sig sedan att hoppa på det glänsande röda tåget med buren i den ena handen och en stor koffert i den andra.
Hon hängde ut genom fönstret och vinkade tills hennes mamma försvunnit utom synhål, då började hon bana sig väg genom den nästan folktomma korridoren i jakt på en ledig kupé.
”June! Här borta!”
June vände på huvudet och fick se sin bästa vän Annies huvud sticka ut från en kupé en liten bit längre ner i korridoren. Hon skyndade dit, slank in och Annie stängde kupédörren efter henne. De slog sig ner på varsitt bekvämt säte och June släppte genast ut sin råtta – Tessie – som vant kilade uppför hennes arm och slog sig ner på hennes axel.
”Åh, June, jag har så mycket att berätta!” utbrast Annie ”Jag vet knappt vart jag ska börja…”
”Från början kanske är en bra idé.” retades June och log mot sin vän som hon inte träffat på hela sommaren.
”Okej.” Annie log ”Jag har träffat en kille…”
”Va? En ny?” sa June häpet ”Men, James då?”
”June, det tog slut för evigheter sedan!” sa Annie och slog ut med handen i en nonchalant gest ”Hur som helst så träffade jag en kille på Quidditchmästerskapen i somras, Patrick heter han. Från Norge.”
”Va?! En norrman?”
”Ja, han var faktiskt lite lik dig…” Annie kastade en blick på Junes ljusa hår som skvallrade om att hon hade anor från norden.
Annie hann inte säga något mer för i samma ögonblick öppnade någon kupédörren och en kille kom in. Han var ganska lång och gänglig, men det fräkniga ansiktet skvallrade om att han bara kunde vara runt fjorton. Han hade rufsigt kastanjebrunt hår och ljust isblå ögon bakom ett par smala, stålbågade glasögon.
Han såg sig omkring och hans ögon fastnade på June. Deras blickar möttes för en kort sekund innan June generat såg bort. Det var något med hans ögon – vart hade hon sett dem förut?
”Hej.” sa han osäkert ”Finns det plats att sitta här? Alla andra kupéer är fulla…”
”Självklart.” Annie log sitt charmigaste leende mot honom och makade på sig så att han skulle få plats på sätet intill henne ”Slå dig ner.”
Han satte sig på sätet med blicken stelt riktad framåt.
”Vem är du?” frågade Annie intresserat ”Jag tror inte jag sett dig förut.”
”Inte? Det var konstigt. Jag går fjärde året.”
June betraktade honom skeptiskt. Han lät väldigt säker på rösten nu men hon hade lagt märket till en osäker glimt i hans ljusa blick. Det var något han dolde.
”Vilket sammanträffande!” kvittrade Annie och fladdrade med sina långa ögonfransar ”Vi med! Vilket elevhem?”
”Ravenclaw.”
”Jaså? Vi går i Hufflepuff. Vad heter du?”
”Adrian. Adrian Quick.”
”Jaha…” Annie synade honom uppifrån och ner ”Jag är Annie Clark. Och det här är min vän June Wass.”
Adrian gav June en blick och ett leende som hon osäkert besvarade.
Vad är det du döljer? tänkte hon. Jag vet att det är något, och du kan vara säker på att jag tänker ta reda på vad!

Jättebra, men det enda som fattas är lite info i början, som rating, och liknande. Bevakar självklart!

Tack var lite svårt att klämma in mer info utan att kapitlet blev för långt, så det kommer mer i nästa

Okej! Förresten, för mig gör det inget om det är långa kapitel!

Kapitel 2.

”June, du måste smaka på den här vaniljpuddingen! June? June, lyssnar du?”
”Mm…” June bröt tankfullt loss en bit av morotskakan hon hade framför sig och gav den åt Tessie som satt på hennes axel medan hon halvhjärtat lyssnade på Annies pladder.
June funderade. Hon hade en hel del att fundera på. Hon satt intill Annie i Stora salen och åt en synnerligen delikat festmåltid och hennes blick vilade – till synes omedvetet – på Adrian Quick som satt och pratade med sina kamrater borta vid Ravenclawbordet.
Varför har jag inte lagt märke till honom tidigare? tänkte hon febrilt. Är inte det lite konstigt? Fast tänk om…
Här avbröts June i sina tankar av en högljud smäll från några platser längre upp mot bordsänden. Hon flyttade sin uppmärksamhet dit och fick – inte helt oväntat – se att sina båda tvillingbröder Eric och Edmund på något vis hade fått sina bägare med pumpajuice att explodera i ett regn av röda gnistor. June suckade och gav dem båda ett mördande ögonkast som de okynnigt besvarade.
Eric och Edmund – eller Eddie som han oftare kallades – var tyvärr inte Junes enda syskon. Hon hade en lillasyster också, Nanna. Hon var bara fyra och det skulle dröja innan hon var gammal nog att börja på Hogwarts. Det var tur, tyckte June, för Nanna var en riktig liten odåga. Alla fyra syskonen Wass var som spegelbilder av varandra. Alla hade de blekblont hår – som de ärvt av sin mor Emma Wass som var född i Sverige – ljust stålgrå ögon.
Det fanns vissa som tyckte att June var en mycket söt flicka, men om det stämde bleknade hennes utseende ändå vid sidan av Annie.
Annie var en lång, smal flicka med kastanjebrunt hår som föll i glänsande lockar nedför hennes rygg. Hennes ögon var djupt skogsgröna kantade av långa, mörka ögonfransar. Annie var dessutom – till skillnad från June – väl medveten om sitt goda utseende.
”Shit, vad han stirrar!” sa Annie plötsligt ogillande.
”Vem då?” frågade June ointresserat och återgick till sin halvätna morotskaka.
”Han den där Adrian Quick, killen från vår kupé förstås.” svarade Annie ändå mer ogillande.
”Varför låter du så sur då? Sedan när ogillar du att en kille tittar på dig.”
”Det är inte mig han tittar på, utan dig.” svarade Annie och lät vid det här laget väldigt irriterad.
”Va? Gör han?” June såg hastigt upp och mötte Adrians ljusblå ögon för ett kort ögonblick innan han snabbt såg bort.
”Oh, har du fått en ny beundrare June?” sa Jack, som var sökare i Hufflepuffs quidditchlag för vilket June var lagkapten, med ett retsamt flin från sin plats mittemot flickorna.
”Lägg av, Jack.” sa June och blängde på honom ”Så är det inte alls!”
”Och hur vet du det?”
”För att…” men June kunde inte komma något bra svar så hon avslutade inte meningen.
”Har du sett honom förut, Jack?” avbröt Annie deras samtal.
”När du nu säger det…” mumlade Jack och sneglade på Adrian ”Så nej. Ganska konstigt ändå, eller tycker ni inte?”
”Jo.” mumlade June ”Väldigt konstigt.”

Långt senare låg June vaken i sin säng i sovsalen och stirrade upp i den klargula sänghimlen. Hon kunde inte sova. Adrian och hans kastanjebruna hår och ovanliga isblå ögon höll henne vaken. Det var något med honom, som om hon träffat honom någonstans tidigare men inte mindes vart eller när. Det var bara det att hon visste att hon aldrig gjort det tidigare, inte innan han kommit in i deras kupé på Hogwartsexpressen.
June kunde höra de andra flickornas djupa andetag och förstod alltför väl att hon var ensam vaken. Hon kände inte Adrian, inte alls. Men han såg faktiskt ganska bra ut och verkade trevlig, så det var definitivt något hon tänkte ändra på. Hon log, slöt sina grå ögon och inom kort hade hon somnat.

MEEER!!! SUPERBRA FF!!!

Jag tror att det här kan bli jättebra! Fortsätt tjejen ♥

håller helt med!

Superbra!

GRYMT ! ♥