Born to die. [SV][Hunger Games ~]

Titel: Born to die.
Språk: Svenska
Typ av text: Fanfiction
Antal kapitel hittills: 1
Färdigskriven: Nej
Rating: PG
Beskrivning: En fanfiction om Distrikt 2's mördarmaskiner Cato & Clove, i det 74:e årliga Hungerspelen. De må vara karriärister, men det är ju mänskliga ändå? Katniss & Peeta var inte de enda kärleksparet i arenan [Clato]. Kommer skriva från både Cato's och Clove's perspektiv, fram till det tragiska avslutet i arenan.

Clove Everett avskyr Cato - avskyr. Hon avskyr det hånfulla leendet som ständigt klamrar sig fast på hans läppar, hon avskyr sättet han beter sig på - som att han vore så mycket bättre än alla andra, än henne, och hon avskyr hur han frivilligt tänker ställa upp i Hungerspelen för att mörda folk, hur han frivilligt skulle ställa upp i regimens sjuka spel. Men mest av allt, så avskyr hon honom för det faktum att hon dras till honom.

Någon som vill läsa?

__________________________________________________________

Självklart så kommer jag läsa den här, Annie. c:
Lägg upp!

JAA!! *Bevakar*

Okej, eftersom att jag har skrivit ett kapitel så lägger jag upp c:

DEL 1

En fridfull tystnad fyllde det stora träningsrummet. Cato stod orörlig och stirrade på en blå träningsdocka på andra sidan rummet. Han kramade krampaktigt spjutet i handen innan han höjde armen och kastade iväg spjutet med sådan kraft att han nästan blev förvånad. Spjutet träffade dockan i bröstet och gick igenom den. Spetsen stack ut mellan dockans skulderblad och skulle ha genomborrat dess hjärta, om den nu haft något. Cato såg på sin tränare som tyst stod och betraktade den trasiga dockan. ”Cato, var det detta vi skulle göra idag?”, sa han lågt innan han började traska emot dockan. ”Det var slutet för den dockan och din träning, i alla fall för idag… Lämna oss.”, muttrade tränaren. Oss? Cato såg sig omkring i rummet, det var ju bara han där. Då förstod han att tränaren inte menat någon levande person. Upprört och märkbart sårat slöt han handen om ett nytt spjut. Spjutet var långt, kraftigt och väldigt tungt. Metallen den var gjord av blänkte svagt i ljuset ifrån takbelysningen. Utan att tveka slungade han iväg det emot dockan. Tränaren skrek till och skyndade ur vägen. Spjutet träffade dockan i ”ansiktet”. Tränaren reste sig och började gå emot Cato, högröd i ansiktet. Men Cato var redan på väg ut ur träningsrummet.
”Cato, stanna! Du kunde ha dödat mig, det vet du eller hur? Cato, nu stannar du. Cato. Cato!”, tränarens ord hade ingen som helst effekt på Cato. Han ryckte rasande upp dörren och smällde igen den hårt efter sig. Han var rasande. Han visste att det inte var det som de skulle göra idag, men ändå hade han inte kunnat motstå frestelsen att ”göra slut” på dockan. Han hade varit arg redan innan han kom till träningen, på sin närmsta vän, Jameson, hade ignorerat honom hela veckan pågrund av något han inte ens kom ihåg.I ett rasande tempo gick han emot den svarta, blänkade bilen som stod parkerad i skuggan av ett träd. Han kom faktiskt inte ihåg att han tagit sig ut ur träningscentret, men det kvittade. Han var ju ute. Frånvarande öppnade han dörren och slank in, slog sig ned på sätet. Nu skulle han därifrån och han skulle inte återvända dagen efter.

Alarmklockans tjut ekade emot de vitmålade väggarna. Clove kastade sig förskräckt ur sängen. Var befann hon sig? Då hon snabbt såg sig omkring insåg hon att hon var trygg. Hemma, på sitt rum.
”Clove! Du missar träningen. Skynda dig!”, Alders röst hördes nerifrån. Clove muttrade något i stil med ”jag kommer” och gick fram till garderoben och drog ut en av de avlånga lådorna där hon förvarade sina träningskläder. Hon betrakade de mörka träningsbyxorna och den matchande t-shiren en stund innan hon drog tröjan över huvudet och sedan drog hon på sig byxorna. Med avsmak betraktade hon sig i spegeln. Hennes hår stod åt exakt alla håll. Hon svor en lång ramsa och knöt på sig träningsskorna. Sedan gick hon för att ta itu med sitt hår. Gång på gång drog hon borsten genom håret, men hon fick aldrig till det. Men håret var inte lika ihop trasslat längre. Fortfarande en aning missnöjt satte hon upp håret i en slarvig hästsvans innan hon spurtade nedför trappan. Alder stod redan vid dörren, väntade på att henne. Han granskade henne från topp till tå innan han räkte fram henne regnjackan. ”Du lär behöva den”, tillade Alder då han såg att hon stirrade på den omorderna jackan. Motvilligt slängde hon den över armen och gick ut till bilen som hennes bror lyckats få tag i. Det var inte världens mest märkvärdiga bil. Men Alder älskade den i alla fall. Hon sträckte sig efter handtaget men Alder ryckte upp dörren åt henne. ”Stig in, min fina dam.”, sa han med snobbig röst. Clove kände sig förlägen då hon klev in i bilen som luktade starkt av herrparfym. Äcklat slutade hon andas genom näsan, men det gjorde inte saken bättre. Hon tvingade sig själv att veva ner rutan. ”Clove...”, Alder sneglade på henne då hon stack ut huvudet. ”Det stinker här inne!”, klagade hon men kunde inte hålla sig för skratt då hon såg sin brors min. Han såg generad och sårad ut. ”Alder... jag menade inget illa.”, sa hon lågt och Alder sken upp, som när någon tänder ett ljus som inte brunnit ut helt dagen innan. ”Glöm det. Du är redan förlåten, gumman.”, sa Alder vänligt och strök henne över håret med ena handen. Clove kände paniken krypa fram inom henne. ”Alder! Händerna på ratten.”, Alder muttrade lågt och lade handen på ratten igen. Clove lugnade ner sig och ägnade all uppmärksamhet åt delen av Distrikt 2 hon kunde se från bilen. Men egentligen fanns det inte mycket att se så hon vände sig emot Alder. Hon skulle just fråga honom om deras mor då han stannade utanför träningscentret. För första gången på länge såg hon besviket på byggnaden. Den var gigantisk och då hon var där om kvällarna var det nästan kusligt att vara där, eftersom att det alltid var tomt på människor då. Oftast i alla fall. Hon sa snabbt ”hej då” till Alder innan hon skyndade sig emot träningscentrets ingång. Det tog mindre än en minut att leta reda på hennes träningsrum, men då hon steg in i rummet möttes hon av en kylig blick ifrån Thom, hennes tränare. Men det var inte bara Thom som befann sig i rummet. En bit bort stod en lång, blond, kraftigt byggd kille. Thom sneglade på honom och sedan på Clove. ”Du får sällskap idag, Clove.”, sa han lågt och såg sedan på killen igen, som nu vände sig om. Clove stelnade till. Hon kände mycket väl igen honom. Cato. De gick i samma skola och hon stötte då och då ihop med honom it ränings-centret, men hon hade aldrig pratat med honom. ”Ni ska träna tillsammans idag, eftersom att Catos tränare vägrade ta emot honom.”, Cato såg upp i taket, som om han var uttråkad.
”Ja, Clove. Det här är då Cato, och Cato.. det här är Clove.”, Thom svalde hårt och Clove kunde se att han bet sig kinden, gång på gång. ”Jag vet.”, svarade Cato ointresserat och betraktade vapenskåpet med knivar, dolkar och svärd och sedan såg han direkt på Clove. Men då han såg att hon stirrade på honom vek han undan blicken. Snabbt gick hon fram till vapenskåpet och drog fram ett bälte med knivar. Hon knäppte det runt midjan och såg bort emot ”banan” där man kunde kasta knivar emot orörliga dockor. Varsamt drog hon en kniv och ställde sig framför en av dockorna. Utan en sekunds tvekan slungade hon iväg kniven som träffade dockan i bröstet.
”Du har talang.”, hörde hon någon säga alldeles intill henne. Snabbt hade hon snurrat runt och riktade en kniv emot personen, som nu visade sig vara Cato. Han ryggade undan, men leendet blev allt bredare. ”Och så är du lättskrämd.”, sa han lägre och lutade sig emot henne. ”Det är ingen bra kombination, sötnos.” Clove rynkade pannan och knäppte till honom i pannan.
”Backa. Du står alldeles för nära.”, Cato rörde vid sin panna. Han såg stött ut, men han backade. Det var ju det hon velat. Cato spände blicken i henne, samlade ihop sin stolthet gissade Clove hånfullt. Hon trodde att han skulle säga något, men istället vände ha tvärt och stegade iväg. Det var första, och antagligen sista gången de pratade direkt till varandra. Eller det var det Clove trott, tills Thom fick en idé. ”Ni ser ut att trivas med varandra.”, sa han glatt och ägnade sedan all sin uppmärksamhet åt att prata med Cato. Clove gick tillbaka för att kasta knivar men kunde inte undgå sig att lyssna på deras samtal.
”Cato, trivs du med din tränare?” hörde hon Thom fråga. Cato var inte speciellt mångordig.
”Nej.”
”Har du några önskemål, alltså...”, Thom tystnade. Cato såg på honom med uttrycklösa ögon.
”Skulle du ta emot mig, i sådana fall?”, frågade Cato. Clove stelnade till och kastade en kniv, för att Thom inte skulle upptäcka att hon hade tjuvlyssnat. Hennes privatlektioner... skulle hon behöva spendera de timmarna med någon annan, någon annan än Thom. Med... Cato. Hon skakade av sig tanken, nej. Thom skulle inte göra så, hon trodde i alla fall inte det. Hon hörde fotsteg bakom sig och tvingade sig själv att vända sig om. Där stod Cato. Hon kände sig faktiskt obekväm med honom i närheten. ”Vad?”, fräste hon. Cato flinade emot henne. Hånade han henne?
”Clove, din tränare har just kokat ihop något så det ser ut som om vi har gemensamma träningstimmar du och jag.”, sa Cato och lade armarna i kors. Clove bet sig i tungan, hårt. Hur kunde Thom göra så emot henne? Det var ju hennes träningspass, och hon var inte villig att ha någon annan i rummet då hon tränade. Speciellt inte någon som Cato. Så istället för att ägna honom någon mer uppmärksamhet gick hon för att prova på att kasta spjut. Hon kastade iväg ett smalt spjut emot en av träningsdockorna och träffade den i armen. Hon drog ett nytt spjut och höjde armen och skulle just slunga iväg det då Cato klev in i bilden. Han rättade till hennes grepp om spjutet, petade henne i ryggen och tillslut fick hon nog.
”Cato? Vad håller du på med?”, fräste hon, märkbart irriterat. Hon kunde höra att han höll tillbaka ett skratt. ”Jag rättar dig. Du kastar ett spjut som om du humpade någonting, typ en säckboll.”, sa han med ett flin. Han tyckte att det var lustigt. Clove bet sig i tungan och släppte spjutet som föll till golvet med ett skrammel. ”För det första, jag struntar fullständigt i din åsikt. För det andra, jag hatar folk som visar hur jag ska göra. Om det möjligtvis inte råkar vara en tränare. För det tredje, jag gillar inte dig. Så håll dig borta från mig. Okej?”, med de orden gick hon emot dörren. Hon öppnade den på glänt och smet ut. Men Thom kom snabbt efter.
”Clove, vart tror du att du är påväg?”, frågade han kallt. Clove vände sig om och såg på sin tränare. ”Jag mår inte så bra.. är det okej om jag.. hoppar över träningen?”, frågade hon hoppfullt. Thom nickade kort och klappade henne på axeln. ”Krya på dig.”, sa han innan han återvände in till träningsrummet. Hon pustade lättat ut. Det var sällan Thom lät henne strunta i träningen, men hon brukade sällan ha en anledning att strunta i den. Men nu var det en lättnad att få strunta i träningen, hon stod verkligen inte ut med Cato. Hon hatade när folk rättade henne, men hon borde inte ha rört spjuten. Det hade varit en dålig idé och det visste hon. Clove traskade längst gångvägen. För en sekund längtade hon hem. Men då hon insåg att Alder inte skulle vara hemma ångrade hon att hon satt sin fot utanför träningscentret.

Dörren öppnades och in kom Thom, men Clove syntes inte till. Thom gick ljudlöst över golvet och stirrade på Cato. Han gav inte ifrån sig minsta ljud där han stod, stelt.
”Vart är hon?”, frågade Cato lågt. Thom svarade inte, hans blick hade fastnat på någon dum träningsdocka och han ägnade inte ens Cato en tanke, det var i alla fall så det såg ut. Efter några minuters tystnad rörde Thom på sig.
”Cato.. är du fortfarande kvar?”, frågade han. Cato nickade dumt till svar. Thom nickade emot dörren. ”Du kan nog kila hem nu, tack för idag.”, Thom försvann ut igenom en dörr och Cato fann ingen anledning att stanna. Så han gick ut ur träningsrummet, genom en lång smal korridor och ut igenom porten. Eftersom att Cato fått skjuts till träningen kunde han inte ta sig hem på det snabba viset, så han var tvungen att prommenera hem. Inte så populärt. Då han klev in genom dörren kom en sko flygande emot hans ansikte. Förvånat kastade han sig undan och klacken på skon borrades in i trädörren. Cato rätade på sig och såg sin mor storma ut ur vardagsrummet.
”Cato! Hur vågar du bara... kliva in sådär. Du skrämde livet ur mig.”, klagade hon. Cato kunde inte undgå sig att himla med ögonen, vilket ledde till att hans mor gav honom en örfil.
”Först så kastar du nästan en sko igenom ansiktet på mig, och sedan så slår du till mig. Alltså, en fråga. Vad har du emot mig egentligen?”, fräste Cato och knuffade sin mor ur vägen. Hon skrek saker efter honom men han stängde av alla ljud och stormade upp på sitt rum. Att dörren nästan lossnade ifrån sina gångjärn eldade bara på moderns ilska. Cato slog sig ned på sin säng, försökte samla ihop tankarna. Men det slutade med att han var tvungen att banka huvudet i väggen, en gång, två gånger och tre gånger för att ens kunna få bort Clove's ansikte ur tankarna. Varför han tänkte på henne visste han inte. Han ville inte heller veta det. Moderns ilska skrik hade tystnat och hon hade antagligen tryckt i sig så mycket medicin att hon kraschat på soffan och antagligen somnat. Cato antog att det inte skulle bli mycket till middag idag heller. Men han var alldeles för trött för att gå ner, ville inte ta några risker. Så istället låste han dörren till sitt rum och lade sig ovanpå sängen.
Ögonen slöts och Cato föll in i djup drömlös sömn.

AWESOME! :3

Lika awesome som när jag läste den sist :3

Awsome! Längtar till nästa kapitel.

Ja, jag håller ju på att skriva nästa del nu och den lär bli klar någon gång under mitt påsklov.

Så, jag ska ta och skriva som fan så mycket jag kan för att få klart nästa "del".

Okej.

Superbra! *bevakar*