Hungerspelen Oneshot [Ur Rues synvinkel]

Ja hej! Jag har gjort en oneshot på Hungerspelen - ur Rues synvinkel!
Hoppas ni tycker om det!

--------------------------------------------------------------------

När den gamla världen utrotas så skapas ett nytt land i resterna av Nordamerika. Ett land kallad Panem. Tretton distrikt och en huvudstad fanns där en lång tid, innan alla distrikten började göra uppror mot huvudstaden. Distrikt tretton utplånas och för att straffa de kvarstående distrikten för upproret anordnas varje år Hunger Spelen. En pojke och en flicka från varje distrikt mellan 12 och 18 år lottas varje år på slåttern ut för att åka till Huvudstaden. Där intervjuas dem och får träna i tre dagar. Sedan stängs de in på en arena där de ska kämpa för sitt liv. Den sista levande vinner.

Alla spelare får varsin handledare, som ska ha gjort upp en plan till dem. Själva spelet börjar alltid på en plan, öppen yta där de tjugofyra ungdomarna får sextio sekunder på sig att orientera sig. I ymnighetstornet finns det alla vapen de kan tänkas behöva, men också mat och vatten.

Låt spelen börja!

-----------------------------------------------------------

Jag skulle aldrig bli den första tolvåring att vinna detta. Det är nu det slår mig, med en kraft så stor att jag är tvungen att ta ett steg bakåt för att inte ramla. Under hela veckan har jag trängt undan tanken på arenan, på mina medspelare. Nu, med tjugo sekunder kvar att leva kommer instinkten emot mig. Jag kommer dö. Jag accepterar tanken och min rygg rätas ut. Huvudet höjs och mina ögon blixtrar runt på platsen. Jag ska kanske dö, men då ska jag göra det rakryggad och med stål i blicken.

En fågel sjunger ut en kort melodi och för ett ögonblick bryts min styrka. Det är det enda jag kommer sakna här på jorden. Musiken. De underbara ljuden som formas till vackra toner för att sedan förvandlas till en melodi.

Jag sveper med blicken över området. Hoppar med flit över att se alla vapnen i ymnighetstornet, siktar in mig på skogen bakom den.

Jag kan riktigt höra min systers röst i huvudet;

”Den enda chans du har Rue, det är att hitta ett vapen. Du ska akta dig för blodbadet i början, men tillverka ett spjut eller något när du väl är inne i arenan.”

Jag kastar en blick på flickan från distrikt tolv. Katniss. Jag har iakttagit henne under hela träningsveckan och visste numera vem hon är. Hennes syster hade blivit dragen vid slåttern, och hon hade tagit hennes plats. Det är därför jag fascineras av henne. Det finns värdighet kvar i världen, det fanns kärlek och inte bara sorg. Även om det bara är i form av en enda människa. Jag ser hur hon velade lite mellan att springa rakt in i skogen eller grabba tag i pilbågen där framme.

Jag vänder bort blicken från henne och bestämmer mig. Jag ska göra skillnad, jag ska inte lyda min handledare. Hon har sagt att jag skulle springa rätt in i skogen och inte se mig om. Men det tänker jag inte göra, jag ska kämpa för mitt liv. Jag har flytt i hela mitt liv, flytt fredsväktarna och den hårda
världen.

”Fem, fyra, tre, två, ett…”

Det var som om någon annan tar över min kropp - jag kan inte styra mig själv, inte tänka. Jag kan bara springa. Det är underligt tyst i mitt huvud, frånsett från en liten melodislinga pappa alltid brukade sjunga för mig när jag var liten.

Jag kommer fram till ymnighetstornet. En mörkhårig flicka, Clove tror jag hon heter, grinar glatt när hon ser mig. Jag grabbar snabbt tag i en ryggsäck och slänger upp den på ryggen. Clove står med en kniv framför mig och ska just sticka ner den i mig när någon puttar till henne så hon vacklar till. Hon vänder sig snabbt om och siktar in sig på personen som puttat till henne. Jag hinner bara se Katniss svarta fläta försvinna bort från oss innan jag griper min chans och springer.

En pojke följer efter mig och jag duckar undan för hans svärd. En rot dyker upp framför mina fötter och jag faller. När jag känner den varma marken mot mig så vet jag det. Nu skulle det ske, nu skulle jag dö. Tanken skrämmer mig inte ens. Jag sluter ögonen och väntar på mörkret. Istället hörs ett svischande ljud och något varmt, blött träffar mig i ansiktet. Jag öppnar hastigt ögonen och får se pojken som jagat mig ligga död bredvid mig på marken. Ett kanonskott hörs och blandas med alla de andra. En rödhårig flicka ger mig ett snabbt leende innan hon vänder på klacken och försvinner in i skogen. Jag kommer på fötter inom loppet av en sekund och snart är jag bland tryggheten i
skogen.

Men jag slutar inte springa. Jag springer som jag aldrig sprungit förut, jag hoppar över nedfallna träd och väjer skickligt undan för buskar och andra hinder.

När kvällen kommer saktar jag äntligen ner och börjar se mig om efter en sovplats. Jag hittar ett högt träd och snart är jag längst upp i trädkronan. Där gör jag remmarna på ryggsäcken längre och sticker in ryggsäcken under en gren. Jag trär armarna genom remmarna och spänner fast mittenbältet. Skulle jag röra på mig i sömnen så skulle jag i varje fall inte ramla ner från trädet.

Jag hoppas innerligt att Katniss gjort samma sak. Men hon er inte dum ut, hon har nog hittat en bra sovplats hon också.

Jag ligger på den hårda barken och tittar upp mot himlen. Det är solnedgång, och jag ligger länge och bara tittar på den mörkröda solen som går ner bakom alla träd. När mörkret faller spelas nationalsången och de dödas ansikten visas på himlen. Mitt hjärta rusar ända tills bilderna kommer till distrikt tolv. Inga bilder visas och jag drar lättat efter andan. Katniss lever. Jag vet inte varför jag ens bryr mig, men det känns inte mer än rätt. Om jag inte vinner hela alltet så vill jag att hon ska göra det.

Nationalsången tar slut och med ett flimrande slocknar bildskärmen på himlen. Natten fylls med de vanliga ljuden, syrsor som spelar och trädens vajande i vinden.

Jag sluter ögonen och ska just till att somna när ett kanonskott hörs över hela arenan. Jag sätter mig blixtsnabbt upp och kan inte hjälpa det – tårarna kommer.

~

Kommer det mer? :3 Blir nyfiken nu. Jättebra ^^

^Nope, det var en oneshot

Helt. Fantastiskt. Underbart.
Du skriver helt makalöst bra. Jag har inga ord, kan inte förklara hur bra den här oneshoten var. Man kunde verkligen leva sig in i den, känna Rues känslor och tankar. Och det, min vän, är en fantastisk talang.

Jag skriver inte lika bra som du *_*

Skojar du med mig? Du skriver 999999999 gånger bättre.

Neee
Jag skriver konstigt, sedan blandar jag tempus

Hey, jag blandar tempus hela tiden!
Men vem orkar med något pluskvamperfekt? xD

Ellie Lovegood

Jag vet inte ens vad det är o_o
Lyssnar aldrig på svenska lektionerna, vet att det går bara jag får skriva vad jag vill

Ska jag vara ärlig? Inte jag heller xD