Ännu ett år av smärta [Hungerspelen]

Titel: Ännu ett år av smärta
Färdigskriven: Nix.
Antal Kapitel: 7 Än så länge, skrivs mer
Rating: PG - PG-13 vet inte riktigt än

Kapitel 1 - Det borde inte hända, det funkar inte såhär
Hon vaknade med ett ryck. Hon flög upp och ur hennes strupe kom ett högt skrik, ett skrik som enbart kom på grund av smärta. Kallsvettig och förvirrad reste hon sig upp, gick sakta ner för trappan och in i köket. Idag var det slåtterdagen, den dagen alla ville undvika.

Förra året ropades hennes syster upp och försvann, hon hade inte sätt henne sedan den dagen. Hon hade dött på arenan, hon hade dött plågsamt och grovt. Hon hade sätt sin egna syster dödas kallblodigt i tv. Hon ville inte minnas, minnas när hennes stora syster Henrietta Hamilton dog. Själv hette hon Marika Hamilton och fyllde 16 detta året. Det var inte bara hon som sörjde sin syster då hela distriktet visste vem hon var, och alla älskade henne. Alla visste att hon skulle dö, hon var snabb, kvicktänkt, smart, smidig och tyst. Men hon var ingen mördare och hon var inte stark. Hon ville inte döda någon, hon litade för mycket på alla runt omkring sig och det blev hennes fall. Flickan från distrikt 3 dog den dagen på arenan, Henrietta Hamilton dog den dagen på arenan. Hon blev dödad av en av sina egna bundsförvant. Den killen från distrikt 11, han som hade skyddat och tagit hand om henne ända sedan dag ett och helt plötsligt var hon dödad av han.

Marika ville inte tänka tillbaka på den dagen och allt det hatet hon kände för han. Hon hatade sin syster för att hon litade så grovt på han men hon hatade han ännu mer för att han vann och nu var i livet. Hon ville se han död, hon ville höra kanonskottet. Men det kom aldrig något, och sedan var han hemma, i trygghet. På segerturnen hade hon sett han när han var i deras distrikt och hon fick ögonkontakt, bara för en stund. Hon hade ända sedan den dagen tvivlat på om han verkligen ville döda henne eller om det låg något annat bakom. Men hon fick inte tänka så, inte nu.

Hon tog på sig en fin grön klänning i silke som passade perfekt till hennes nätta kropp, hennes gröna ögon och hennes långa kolsvarta hår som nu var uppsatt i en lätt fläta. Hon gick med tunga steg mot torget och hamnade bland dom andra tjejerna där hon skulle stå. Först ropades killarna upp, killen som fick gå upp hette Marwin Linc och var 17 år. Marika kände igen han, han var en av hennes systers bästa vänner. Hon bad lite lätt i tankarna över att han skulle komma hem levande utan att ens tänka på vems namn som just hade ropats upp. ” MARIKA HAMILTON ”, hördes det i högtalarna och hon ryckte till och stirrade blint framför sig. Det kunde inte vara sant, hon ville vända om och springa bort härifrån. Det kunde inte hända, inte henne. Skulle hennes mor och far få se sin andra dotter dödas smärtsamt på arenan än gång till? Dom förtjänade det inte. Dom var bättre och värda mer än så.


Värt att skriva mer?

SKRIV, bra, bevakar!

dutti du e anniepannie! klart att vi vill ha meeer! ♥

Kapitel 2 - Varför är allt så fel
Det gick så fort, farvälet av mor och far. Farvälet av människor som kom och gav henne en kram, farvälet av hennes bästa vän och orden som sades. Hon satt på tåget, för att möta samma öde som sin syster. Hon visste att hon borde tänka positivt, hon kanske hade en chans. Hon ville prata med Melwin, fråga hur han kände och söka trygghet hos han som sin syster så många gånger hade gjort. Men hon var för feg för att möta hans blick, för hon visste redan att han skulle bli tvungen att döda henne.

Solen lös genom fönstret på tåget, buskarna flög snabbt förbi. Mark Guldburg och Vanessa Littauen satt avslappnade i var sin fotölj. Ingen var det minsta orolig, och brydde sig inte ett dugg om vad som väntade dom. Detta var det dom hade tränat för, detta var deras livs mål. Om dom inte var med nu, när skulle dom annars? Båda hade anmält sig som frvilliga, Vanessa som var 14 år var en skicklig spjutkastare och kunde kontrollera många olika tekniker. Hon var snabb ,smidig och smart. Vad hade hon för dåliga odds emot sig egentligen. Mark som var 15 var även snabb, stark, kvicktänkt och kunde kasta saker långt samtidigt som han kunde en hel del om naturen för att komma från distrikt 1. Han hade ingen att oroa sig för, han skulle vinna. Han skulle hedra sitt distrikt och han skulle någon gång under tiden döda Vanessa. Han hade redan planerat allt, han visste inte när allt skulle hända men någon gång skulle det göra det.

Han slängde en snabb blick mot Vanessa, hon var smart och skicklig men han visste att han lätt skulle få ner henne om inte med sin kraft skulle han lyckas charma henne med sin charm. Han log lite lätt och valde att gå och ta en frukt, en banan som var perfekt mogen. Själv gav han ett äpple till Vanessa och drog sagan om snövit medan dom åt frukten. Hon skrattade och kände sig trygg. Det var hon med, just nu på tåget i alla fall.


EDIT: Söta ni är båda två, lliissaa & Optic ♥

Awesome :'D

Kapitel 3 - Att vakna av det lugna ljudet gör mig mer orolig än någonsin
Marika satte sig upp, utan att hon minns det hade hon visst gått och lagt sig i sin säng. Den var mjuk, mycket mjukare än den hon hade hemma. Hon låg kvar en stund och lyssnade efter alla ljuden hon brukade höra när hon var hemma, hennes mamma som skramlade i köket, hennes pappa som borrade på huset, fåglarnas kvitter och folk massorna som skrek runt hennes hus. Det ända hon hörde nu var hennes egna andetag, hon satte sig upp, kallsvettig. Hon var inte förvånad över svettet som rann i hennes panna, dock blev hon förvånad över att hon vaknade upp så lugnt. Vad berodde det på egentligen, var det på grund av att hon visste vad som skulle hända eller var det sängen som var så obeskrivligt skön? Hon tvekade, ställde sig upp och bytte om till en grön stickad kofta och ett par halv långa jeans. Hon gick ut, satte sig vid bordet och såg Melwin komma gående. Han var ingen man missa, han var spinkig, lång som en flaggstång, hade stora bruna ögon, mörkljus hud och hans brun/gröna hår som stod åt alla håll och kanter. Marika tittade ner i maten och andades tungt. Hon stoppade in en god macka i munnen som hade något så lyxigt som räkor som pålägg. Hon hade aldrig ätit såhär lyxig mat, men ändå kunde hon inte njuta. Hon kände ingen livslust. Hon ville dö, innan hon ens kom in på arenan.

mer dårå kvinna

Kapitel 4 - Inget kommer att glömmas
Vanessa klev stelt ur sängen, satte ner sina stela fötter och ställde sig upp. Hela kroppen rös av kyla, hon tittade bak och såg att Mark stod i öppningen in till detta lilla rum. Det var inte så att hon var rädd för han och hon hade kläder som täckte kroppen, men hon kunde inte undgå att bli förvånad över att han stod i öppningen och log.

Mark log och tittade på Vanessa, tusen tankar måste gå igenom hennes lilla huvud tänkte han och tog ett par steg närmare henne. När han var så nära så dom båda kunde känna varandras andetag, kysste han henne. Innan Vanessa ens hade hunnit reagera fick hon en kyss av Mark. Kyssen var lätt och hon hade egentligen ingenting emot att känna hans lena läppar mot sina egna. Men den gnagande känslan fanns i magen hela tiden, hon visste att detta var fel, att det bara var ett steg i hans lilla plan. Hon visste att han inte trodde att hon visste någonting, men hon visste mer än vad han någonsin skulle ana.

skriv mer kvinna

BRAVISIMO!
Helt underbart :')