Varför följer jag dig, när du för länge sen övergett mig? [SV]

Ja, det här är min första publicerade ff, så förvänta er inte för mycket, men blir jag glad om ni läser.

Titel: Varför följer jag dig, när du för länge sen övergett mig?
Språk: Svenska
Texttyp: Fanfiction
Rating: G tror jag, eventuellt kan det förekomma t.ex svordomar
Färdigskriven: Nej
Handling: Virginia Black lever, vad man nu skulle kunna kalla, ett dubbelliv. Hon lever sitt liv bakom scenen där hon sjunger i stället för sin bästa vän Celine, som är otroligt vacker men inte har någon bra röst. Celine får all upmärksamheten, medans folket, som tror att det är Celines vackra röst dom hör, är ovetande om att Virginia ens existerar. Men en dag händer det något som kommer att förändra både Virginia och Celines liv....

Så, ska jag börja? Som sagt blir jag supermega lycklig om någon tycker att det verkar intressant.

Åh, jag vill lääääsaaa! *bevakar*

Gullis ♥♥ Tack ♥

Ingen orsak ♥

Väntar bara på några till komentarer, om de kommer

Ok, ska jag tipsa om denna ff?

Supergärna

Hm, intressant... Mer.

MER!

Prolog

Jag står vid balkongen och ser ut på den stilla kvällshimlen. Den är sådär lilablå som bara kvällshimlar kan vara. Där inne i sovrummet med de rosa tapeterna sitter Celine och försöker hopplöst få en fin truddelutt från sina blodröda läppar, men återigen tvingas hon ge upp. Ack så synd det är om henne. Denna otroligt undersköna flicka, med det långa blonda håret vilande på ryggen och de livliga klarblå ögonen i sin perfekta ställning. Så tragiskt, när hon haft så fin sångröst när hon var liten och sedan förlorat det och i stället fått någon som man kan kalla kråkröst. Om jag bara kunde hjälpa henne på något vis. Men det är för sent. Jag ska ändå snart komma in på min långa karriär. Där vi två måste skiljas åt och gå våra egna vägar. Hoppas att de kan göra något åt mitt utseende. Egentligen tror jag inte på det, jag är född att vara ful. Det sa i alla fall pappa. Men pappa och mamma är långt borta nu. Långt borta i en annan värld.
Jag hör en grasiös knackning på dörren och sången från sovrummen slutar tvärt. ”Jag öppnar”, ropar Celine och skrider ut till dörren. Jag hör att hon pratar med en annan person. Det diskuterar tystlåtet och jag hör att rösten tillhör en man. Efter en liten stund ropar Celine på mig. Hon har bett mannen stiga in och slå sig ner i soffan, för där sitter han nu och mumsar på mina nybakta honungskakor och smuttar på en kopp kaffe med grädde i. När jag och Celine har satt oss tillrätta i varsin fåtölj, pressenterar hon honom som Mr. Growe. Han kommer från något slags sång och musikinstitut och har både hört om det tragiska med Celine och om mig. ”Ja, det var ju förfärligt sorgligt med din röst Miss. Snow”, säger han och ser sorgset på Celine. ”Du som är en sådan skönhet.” Celine ler sockersött mot honom och jag rynkar omärkligt pannan. ”I alla fall, jag har inte tid med småprat, så låt oss komma till saken. Jag skulle vilja ge er två ett erbjudande. Det är nämligen så att vi på förlaget har spanat in er och märkt de många likheterna och vänskapsbanden. Och eftersom att Miss. Snow nu har förlorat sin vackra sångröst, men fortfarande är enastående i utseendet och Miss. Black......” Han vänder sig mot mig, ”Ja, jag menar absolut inget illa, men ni kanske inte är lika…. Iögonfallande som din vän här, men ändå har en lika vacker röst som en lärka. Därför, tänkte vi att ni två kunde bli kompanjoner. Sammarbeta! Alltså, att Miss. Snow blir den som står på scenen och Miss. Black blir hennes röst.” Han ler ansträngt mot oss. ”Och naturligt vis behåller vi den här lilla hemligheten mellan oss.” Det tar några sekunder innan jag riktigt kan ta in vad han menar. Men tillslut går det upp för mig. ”Eh…….”, är det ända som kommer ur mig. Förtvivlad ser jag på Celine. Hon kan väl ändå inte gå med på det här. Det skulle vara att svika sin bästa vän! Celine ser först väldigt förvirrad ut, men förstår sedan och ser tveksamt på mig. ”Vad tycker du Virginia?” Jag rycker bara på axlarna. Jag vågar inte säga något. ”Jag tycker i alla fall att det kan vara en bra ide”,tillägger Celine sedan. Det känns som om jag ska kräkas och jag kämpar för att hålla tillbaka tårarna där inne. Hur kan kräket till gubbe ens föreslå något sådant här!? Att fördärva någons……….liv. Det slår mig, eftersom jag alltid velat sjunga och stå på scenen. Glänsa. Men nu. ”Så roligt att du gillar iden Miss. Snow!”, säger Mr. Growe. ”Och eftersom Miss. Black inte verkar ha några invändningar, så tycker jag att vi säger så!” Jag har lust att skrika något väldigt fult åt honom, men behärskar mig och nickar knappt synligt. ”Så bra då!”, säger Mr. Growe och ler glatt. ”Du skickar jag mer info och ett papper där ni båda skriver under.” ”Det blir jättebra Mr. Growe”, säger Celine och följer honom ut till dörren. När han har gått, kommer hon tillbaka. Hon öpnnar munnen för att säga något, men hinner inte, för jag är framme och ger henne en ordentlig snyting mellan ögonen. Sedan springer jag in på mitt rum, låser dörren och kastar mig gråtandes på sängen.

-------

Så, vad tycker ni?