Varför måste det vara jag?

Ska börja skriva en ny ff ur Fleur Delacours perspektiv, under den Magiska Trekampen, ge gärna kritik. Här kommer ett litet "smakprov".


När jag ser mig själv i spegeln stirrar ett par blå ögon tillbaka på mig. De är förebrående. Silverblont, glänsande hår sticker fram ur flätan. Näsan är perfekt formad, huden är vackert blek och munnen är röd som en nyutsprungen nyponros.
Varför måste det vara jag, varför kan det inte vara någon annan som är häxa.

du skriver bra

Tack så mycket Lollo Potter, skulle du vilja höra mer? Här kommer i alla fall första kapitlet!

Kapitel 1

"Alla över 17 år får anmäla sig"

Det var idag de meddelade att Beuxbatons ska delta i Den Magiska Trekampen. Madame Olympe Maxima svällde av stolthet när hon meddelade detta.
"Alla över 17 år får anmäla sig", imiterade jag inför mina vänninor, Isabelle och Clara.
De kiknade av skratt, de låg på golvet och grät, så tårarna sprutade. Ibland undrar jag hur de kan vara så bekymmerslösa. När de slutade skratta frågade Isabelle lättsamt,
"Tänker ni anmäla er till Trekampen?"
Jag hörde bara vagt vad Clara svarade, och ett avlägset, "Fleur, du då?"
Sedan sade jag något som jag antagligen skulle ångra långt senare.
"Kan ni sluta att vara så barnsliga, låtsas som om livet är en lek, titta, titta då närmre på verkligheten!"
Isabelle och Clara stirrade gapande på mig. Clara tittade vädjande på mig, med tårar i ögonen, som om hon ville säga att jag skulle ta tillbaka det jag nyss sagt. Isabelle insåg också snart hur jag hade yttrat mig och stegade ilsket ut ur sovsalen med det lockiga, bruna håret flygande bakom sig.
"Vänta", skrek Clara efter henne, och sprang ut ur sovsalen, efter den rasande Isabelle. Dörren smällde igen med ett "Pang!" bakom Clara.
Det var då jag insåg vad jag hade gjort. Jag hade sårat mina vänner, och de skulle säkert aldrig komma tillbaka.

Under kvällen var jag som ett tomt skal, jag rörde på mig, automatiskt, och gjorde vad jag skulle göra. När jag lagt mig i min stora säng och var närapå att somna hörde jag tassandet av fotspår.
"Isabelle, Clara", viskade jag tyst för mig själv.
Jag vred försiktigt på mig, med det flortunnna täcket över huvudet, och kikade genom en liten springa.
Isabelle och Clara höll på att krypa in i sina sängar. Jag såg en liten glimt av Clara innan hon drog för det djupt gröna förhänget. Grönt var Claras favoritfärg. Hennes ögon hade samma färg som förhänget, och de gjorde att hennes blanka svarta hår fick ännu mer lyster. Men nu var hennes gröna ögon rödgråtna, och det vackra, korpsvarta håret var rufsigt.
Jag öppnade munnen för att säga "Godnatt", men jag stannade innan jag hann säga något. Isabelle hade redan dragit för sitt förhänge. Förhänget var vackert mönstrat, och det var rött, i olika nyanser. Mitt var blått.
Jag låg vaken och scenen av Claras vädjande ögon och den rasande Isabelle spelades hela tiden upp i mitt huvud.
Det var inte förrän stjärnorna, en efter en, försvann från den nattsvarta himlen, och himlen blev allt ljusare, som jag somnade.