Systarna

Fyra tjejer, fyra elevhem, fyra personligheter. De är systrar. Fast de vet det inte än. Och när de får reda på det blir inget som förr.

Laila

"Kom då!" Hanna tar tag i min arm och börjar springa mot quidditchplanen. Det är en kall men vacker morgon och Hanna förstör den skickligt med sitt eviga tjat om Mark. "Kolla där är han!" viskar hon upphetsat och pekar på en lång och muskulös kille som står med sina kompisar vid läktaren. En av hans kompisar håller i en dunderklubba som han skoningslöst slår mot läktaren. "Det är någon där!" skriker plötsligt en av killarna. Han tittar år vårt håll. Jag springer. Jag bryr mig inte om vad Hanna kommer säga, jag bryr mig inte om ifall jag sviker henne. Det var hon som tvingade med mig hit. Jag hör springande steg och flåsande andetag bakom mig. Han jagar mig. Rädslan känns som en orm som knyter sig runt min mage, en orm som gör att jag inte kan springa. Jag saktar ner och vänder mig om. Där kommer Hanna och tio meter bakom henne vår förföljare. "Skynda dig!" Hon tar tag i min hand och drar in mig i slottet där en lärare går förbi, så han som jagar oss ger upp. Jag börjar gå mot stora salen och oturligt nog gör Hanna också det. "Visst är han snygg!" Jag svarar inte. ""Såg du hans muskler?", fortsätter hon med förälskad blick. Hon fortsätter så hela vägen till stora salen. Jag svarar inte på något av det. Vi går in till stora salen och sätter oss vid Hufflepuffbordet. Jag tar en skiva rostat bröd och börja äta det i väntan på ugglorna.
"Varför är du sur på mig? utbrister Hanna plötsligt.
"Jag är inte sur på dig." jag försöker låta naturlig och avslappnad men jag tror inte jag lyckas så bra.
"Det är du visst. Du pratar inte med mig." Hon spänner ögonen i mig på det typiska Hanna-sättet.
"Förlåt då." Jag tittar ner i bordet.
"Du är bara så jävla feg." Hennes röst är väldigt nedlåtande. "Det är jag inte alls!"
"Jo. Du sprang ju direkt, innan han ens började jaga oss. Och du såg sjukt rädd ut.
"Vadå? är det konstigt att vara rädd för en kille i Slytherin i sjunde årskursen som slår sönder Quidditchläktare?"
"Tönt." med bestämda steg lämnar hon rummet. Jag vet inte vad jag ska göra. Det känns fel både att gå och att sitta kvar. Men samtidigt känner jag mig lite stolt. Jag sa emot och höll inte bara med. Det känns bra. Fast känslan av att ha förlorat sin enda vän tar över allt annat.

Bra!!!

Tack!

Jag skrev fel i rubriken, den heter systrarna istället för systarna;-)