Pandemonium [SV] [Oneshot]

Jag slängde ihop en kort sak som jag tänkte posta här.

Vet dock inte om jag uppfattat reglerna gällande fan fiction till 100%, men i så fall får väl någon låsa så jag kan börja en ny tråd utan några fel. Jag ger mig i alla fall på ett försök med att posta den här texten.

Titel: Pandemonium
Språk: Svenska
Typ av text: Oneshot
Antal kapitel hittills: 1
Färdigskriven: Ja
Rating: PG-13

Han vill egentligen inte ha en kärlek som får honom att tappa andan, inte när han redan behöver all luft han kan få för att lyckas överleva. Han vill inte heller ha en kärlek som får honom att tappa fotfästet, inte när hans ben redan gett vika av andra, mer nedslående, skäl.

En enda besvärjelse och han var fast, hon behövde inte ens höja trollstaven. Det räckte med en blick. Hon tittade upp i samma stund som honom, såklart, för annars kan inte två par ögon mötas. Ödet? Slumpen? Det spelar ju egentigen ingen större roll, för när ljusgrått mötte brunt var det som om hennes närvaro slog hål på hans fullständiga och ogenomträngliga mörker. Men problemet är inte att de praktiskt taget lever i två olika världar, två världar som inte ens går ihop om man så skulle försöka tvinga de. Det verkliga problemet är att även om han skulle dricka polyjuice-elixir, bli någon annan för en tid och leva i hennes värld, så skulle mörkret slå tillbaka. Förr eller senare. Det skulle ta all hans luft och styrkan i hans ben och trycka ner honom mot asfalten. Som ett flygplan utan fullt fungerade motorer som lyckats lyfta från marken i någon sekund och sen… kraschar. Landar våldsamt på asfalten i den här hemska världen där Voldemort och ogräs verkar vara det enda som vägrar att ge upp.

Men han är inte förvånad. För någon som finner regnet som droppar när det sen stoppas av marken och bildar små vattenpölar ett bra tidfördriv skådar sällan den ljusaste framtiden. Speciellt inte när denne någon ibland måste ersätta regnet mot blod som slår i badkarskanten av den enkla anledningen att det inte regnat på länge.

Så ljusgrått får möta brunt men inte närmare än så.

Och om det nu är sant att man bara kan besegra döden, för det är vad han antar att mörkret är, om man inte är rädd för denne längre, då kommer det dröja länge. För han är rädd. Rädd för att dö utan att ha åstadkommit något. Rädd för att försvinna utan bevis på existens, precis som blodet som blandas ut med vatten eller molnen på en förorenad himmel som bildar hennes namn.




Kom igen, inte ens en liten kommentar?
Om ni så tycker att den suger, i så fall vill jag gärna också!

Den värkar bra.

Kör på, du skriver jättebra!