Ynkligt...

Titel: Ynkligt... (Ja, jag har dålig fantasi. Skyller på en alldeles för lång skoltermin (a) )
Språk: Svenska
Typ av Text: Fanfiction
Antal kapitel hittills: 2
Färdigskriven: Nope
Rating: G - PG
Beskrivning: Det finns historier i överflöd om lyckliga mugglarfödda häxor och trollkarlar, som inte hade en aning om sitt framtida öde innan ett visst brev susar ner i brevlådan. Det finns dock få beskrivningar av den omvända situationen, med en trollkarlsfödd person som aldrig får sitt brev. Det är just det min berättelse handlar om.

OBS att jag aldrig har skrivit något som ens är i närheten av en fanfic förut. Konstruktiv kritik och rättningar i vänlig ton mottas gärna!


Vad tror ni, är det läsvärt?
Första avsnittet dyker upp snart. Ska bara byta dator, så jag kan skriva i något vettigare än den lilla rutan som står till förfogande här på Mugglis
EDIT: Snart betydde tydligen "Om en vecka"... Nu är saker och ting i alla fall på G

Ja såklart att det är!

Here we go... Feedback och konstruktiv kritik är alltid välkommet!

-----------------------------------------------

Kapitel 1 Drömmar och föraningar

Vinden susade kring öronen. I ilfart flög hon, tvärs över quidditchplanen, med klädnaden fladdrande efter sig. Hon undvek smidigt en dunkare, ökade farten ytterligare och fångade med en svepande rörelse den lilla, gyllene, bevingade bollen. Jubel dånade från läktarna, publiken var i extas! Hon hade fångat kvicken på rekordtid!
Brett leende styrde hon ner mot marken igen. Där nere såg hon en ljust brun kalufs, en kalufs hon så väl kände igen. Hennes syster stod fortfarande med armen utsträckt och försökte med en allt mer desperat röst begära upp kvasten i handen. Leendet på hennes mun blev ännu bredare. Äntligen hade hon visat vem det var som var bäst, äntligen hade hon hittat ett sätt att glänsa. Äntligen var hon något mer än fantastiska Claras tvilling.
Med en mjuk duns nådde hennes fötter marken. Hon han knappt stiga av kvasten innan hon var omringad av människor som mässade hennes namn. Hon kunde vänja sig vid det här!
Irriterad kände hon hur någon ryckte henne i armen. De många rösterna dog ut tills det bara var en kvar...

”Elaine! Elaine, vakna någon gång!”
Flickan i sängen skruvade obetydligt på sig. Det breda leende som prytt hennes läppar dog snabbt ut.
”Bara lite till,” muttrade hon.
Clara suckade. Nog för att hennes syster var morgontrött, men det finns en gräns. Själv hade hon varit uppe i en timme redan. Det pirrade i hela kroppen, hon kände på sig att något var på gång. Vad detta något var visste hon inte än, men hon visste att det var viktigt. Clara hade fått lära sig att lita på sina föraningar. De hade alltid en betydelse.
”Mamma hälsar att frukosten snart är klar och att hon vill att hela familjen ska äta tillsammans, så du får nog lyfta på din breda rumpa om du inte vill att hon ska komma upp och förhäxa dig!”
”Bred kan du vara själv,” fortsatte muttrandena under en sky av det ljusbruna hår tvillingarna delade.
Det hade Elaine rätt i. De båda systrarna var enäggstvillingar. Om den ena var bred var chansen stor att den andra skulle vara det samma.
”Tänker du inte gå upp får jag väl tvinga dig,” svarade Clara medan hon snabbt ryckte undan duntäcket Elaine kurat ihop sig under.
”Du din..!” Elaine spottade och fräste förargat och kastade sig upp ur sängen, bara för att landa platt fall på mattan med båda fötterna intrasslade i täcket.
”Jag ska ta livet av dig!” vrålade hon efter sin syster, som försvunnit ut genom dörren.
”Skyll dig själv!” hördes en gäckande röst, halvvägs mellan över- och undervåningen.

Fortfarande kokande av ilska dundrade Elaine ner för trappan några minuter senare. Utan att kasta så mycket som en blick på sin syster slog hon sig ner bredvid sin pappa. Han var djupt försjunken i dagens The Daily Prophet.
”Jag förstår inte hur Skeeter fortfarande får skriva för Prophet. Den här smörjan liknar snarare Hört och Sett än en pålitlig nyhetsförmedlare!” Mr Ross släppte tidningen irriterat och den landade ocermoniellt på bordet.
”Varför ska du då envisas med att prenumerera på den? Jag har inte bett om det där skräpet,” svarade Mrs Ross surt och placerade ut fyra tallrikar på det runda bordet med en lite för häftig snärt på staven.
”Jag måste hänga med. ‘Trollkarlssamhällets så kallade trygghet’, ‘Väljer uppdrag efter storleken på mutan’. Jo jag tackar! Det blir allt kul att täcka det här.”
Elaine hann precis lyfta upp tallriken ur knät innan några knaperstekta baconskivor landade på den. När deras mamma till slut delat ut all frukost, flyttat undan alla stekpannor från spisen, stoppat ner trollstaven i förklädsfickan och satt sig till bords var deras far redan på språng. Han lämnade en snabb kyss på sin frus kind, rufsade om i sina döttrars hår och sa urskuldande:
”Jag blir nog sen i kväll, älskling,” innan han försvann i ett hav av smaragdgröna lågor i den öppna spisen.
”Jaha. Det var den familjefrukosten,” sa Mrs Ross tyst med en lätt besviken min.
Obekväm tystnad. Du har nog hört det uttrycket förut och kanske varit med om det själv. Tystnaden i familjen Ross kök var vid det här tillfället så tjock att den skulle gått att skära i med kniv. Inte för att någon provade, nej, familjens tre kvinnliga medlemmar koncentrerade sig var och en på sin mat.
Till slut stod inte Clara ut längre.
”Mamma,” sa hon frågande.
Mrs Ross hoppade till vid det oväntade ljudet och tittade på sin dotter.
”Är det något särskilt som händer idag?” fortsatte hon.
”Hur så älskling?” svarade Mrs Ross med en milt intresserad ton i rösten.
”Det känns som det, men jag kan inte komma på vad det är. Det känns som om något är på gång.”
”Du känner inget mer än det då?” frågade Mrs Ross. Nu var intresset tydligt, både i hennes röst och i hennes ansiktsuttryck.
”Jag vet inte... Jag vet knappt om det är bra eller dål...”
”Tack för maten!” avbröt Elaine sin syster, lite för högt och bara ett ögonblick senare var hon på väg upp mot tvillingarnas rum igen.
Hon kom inte längre än att hon hann sätta foten på det nedersta trappsteget innan hon hejdade sig. Något hade fångat hennes uppmärksamhet. Genom fönstret såg hon en stor, grå uggla som styrde sin kos rakt mot deras hus. Den svepte in genom det öppna fönstret och släppte ett stort pergamentkuvert på bordet innan den försvann igen.
Tystnaden i köket var total. Tre par ögon var vända mot det blekt gula kuvertet.
”Vad väntar du på? Öppna det!”

Jättebra!
Kan inte komma på något konstruktivt för tillfället

Känn dig bevakad!
Nu när jag läste det så undrar jag lite varför jag inte reagerat på den dåliga balanseringen innan. Att det faktiskt inte fanns så mycket sånt här...
Iaf, jättebra!

Åh, nu blev jag varm i hjärtat! ♥

(Och så känner jag att jag börjar bli SAGOBOK i två bemärkelser )

Awesome c: Bevakar*

Fortsätt med det, och skriv ett kapitel till.

EDIT: Skulle man snällasnällasnälla kunna få lite fortsättning från världens bästa SAGOBOK? Snälla?

Självklart! Jag är lite sego bara

Aja, hoppas SAGOBOKen får åtminstone liiiite tid snaaart att skriva... *valpögon*