Det sista året på Hogwarts =D

Detta är ett privat rollspel mellan mig therese91 och SajberFina.

Men vill ni rolla något med oss så skicka bara en uggla så ordnar vi det i ett nytt forum.

Puss och kram alla sötnosar där ute

Namn: Gemma Cortnay
Elevhem: Hufflepuff
Personlighet: Ganska tystlåten men klok när hon väl talar. Blyg till en början, men mer öppen ju längre tiden går.
Utseende: Ljusbrunt hår ner till midjan som har självfall. Gräsgröna ögon. 175 cm lång. En aning kraftig.

((Är det något mer jag ska skriva om karaktären?))

Namn: Alexandra Forest, kallas för Alex
Blodstatus: Renblodig
Familj: Mamman dog i barnsäng ( Det är vad hon säger iaf)och hon bor med sin pappa Max i Hogsmeed, pappan arbetar på godisbaronen.
Elevhem: Hufflepuff
Personlighet: Öppen och självsäker, vet vad hon vill.
Är eller blir vänner med de flesta, och hon är inte rädd för att bryta mot regler, vet t.ex. den hemliga gången till godisbaronen.
Hon älskar att läsa och är ett stort fan av Quidditch.
Utseende: Ganska lång och sval, med solbrun hy.
Hennes hår är midjelångt vågigt och svart.
Hennes ögon är kolsvarta och en aningen sneda.
Hon klär sig oftast ivanliga jeans och converse.

( Nej, det tror jag inte vi kan ju alltid rolla fram det. Vi kan säga att de inte känner varandra så bra efter som din karaktär är så tystlåten så kanske de aldrig har pratats vid )

((Ja, din karaktär får fråga ut mig, haha. Ska vi börja på tåget eller på skolan... med tanke på var du bor ))

( Precis vad jag tänkte , nej vi kan ju börja på perongen, för jag tror att alla måste åka tåget ändå )

((Haha onödig resa för deg XD. Kan du börja? För jag ska gå och ringa ett samtal.))

( Ja, jag vet XD, men nu är det så )

Vi transfererade oss till en smal gränd i närheten utav Kings Cros, sen gick vi den korta biten genom biljettspärrarna fram till perong 9 och 10.
Vi såg oss om och sprang rakt fram, på väggen mellan de båda perongerna.
Just när man skulle tro att vi skulle krocka med de massiva stenväggarna, uppenbarade sig det röda ångloket framför oss.
Visslan tjöt till avgång och jag kramade pappa adjö.
- Adjö gumman och ta väl vara på dig Hogwarts är inte den säkra plats den en gång var, sa han milt.
- Jag vet pappa, men jag tänker kämpa och hålla kvar vid DA vad de där jävlarna än tycker, sa jag bestämt.
- Jag vet att du gör det gumman och jag är stolt man ska kämpa för det man tror på.
Men gör nu inge dumma grejer, och försök att hålla dig i skinnet även om jag vet att det är svårt.
Jag vill inte att du ska komma hem med fler ärr än dem du redan har, sa han och kollade menande på min vänstra arm.
Där orderna "Jag får inte tala osanning" var inristat, ett minne av de straffkommenderingar hela DA fick stå ut med efter Umbridge hade kommit på dem.
Visslan tjöt ännu än gång och jag sprang in på tåget.
- Adjö älskling, ta väl vara på dig, sa pappa och gav mig slängpussar.
Jag vinkade åt honom och hittade en tom kupé jag la kofferten på hyllan och tog fram min pygmépuff Nyx jag hade haft i fickan, hon var svart som natten och kurade skönt mot min axel.
Egentligen känndes den här tågresan onödig, Hogwarts låg så nära att jag såg det från mitt sängfönster och ändå var jag tvungen att transferera mig hit.

*Jag såg hastigt på min arbandsklocka när jag stod i rulltrappan upp från tunnelbanan. Bara tio minuter kvar innan klockan skulle bli elva och tåget skulle avgå. Det var proppfullt med folk så jag kunde inte ta mig fram fortare ändå, men jag stampade nervöst med foten.
När jag äntligen klev av från rulltrappan och kom upp i den ljusa och stora entresalen på King Cross Station styrde jag snabbt stegen mot perrongerna nio och tio. Det handlade om minuter nu för att jag inte skulle missa tåget och jag småsprang en aning. Och jag stannade inte heller upp även om jag närmade mig spärren emellan perrongerna. De som såg mig måste trott att jag skulle krocka, men smällen kom aldrig utan jag fann mig själv springa in på perrong 9 3/4.
Visselpipan tjöt i mina öron och det var verkligen i sista sekunden som jag klättrade upp på tåget innan det började röra sig från stationen. Jag vände mig smått andfådd om för att titta på alla familjemedlemmar som vinkade adjö till sina barn. Jag undrade hur det kändes att ha någon att vinka hej då till. En djup suck undslapp mitt bröst och jag började söka efter någonstans att sitta - helst en tom kupé. När jag hade kommit till sista vagnen så insåg jag att min sena ankomst hade kostat mig egen sittplats och bestämde mig för att åtminstone tillåta en eller två andra som resesällskap.
Min tur var stor när jag kikade in och såg att det bara var en person i kupén i mitten av vagnen. Och då dessutom en från mitt egna elevhem och årskurs. Jag knackade försiktigt på dörren och gick in. Eftersom det bara var en koffert upplagd på hyllan förstod jag att hon satt själv så det fanns plats för mig.*

- Hej! hälsade jag kort och kånkade upp min egna koffert på hyllan mitt emot.

Jag såg upp och log glatt när jag såg Gemma, hon gick i samma årskurs som jag, ja och såklart i Hufflepuff.
Inte för att vi hade pratat särskilt mycket med varandra, egentligen visste jag inget om henne förutom hennes namn.
- Tjena Gemma, haft ett trevligt lov?, sa jag glatt till henne och log.
Eller så trevligt det kunde bli med dödsätare runt knuten och trollstaven alltid redo till försvar.
Det var skönt att vara myndig och kunna använda magi när man ville, men den senaste tiden hade den gått till att försvara mig och min far.
Hogsmeed brukade vara en trevlig plats att bo på, särskilt på sommrarna då brukade komma många utlänska besökare och olika varelser som troll, feer, vampyrer och liknande.
Jag brukade sommarjobba på trekvastar så jag träffade en hel del folk.
Men på senaste tiden var det få besökare, den senaste jag träffade var Kingsley.
Som berättade om Snape och syskonen, han vanade mig för att sätta mig upp mot dem för han vet ju hur jag är.
När jag slutar Hogwarts tänker jag gå med i orden och bekämpa Voldemort och hanns armer, om inte kriget kommer först vill säga.
En sak är säker, jag vill i alla fall bli auror och jobba på ministeriet.

När jag fått min koffert på plats satte jag mig ned intill fönstret. Landskapet som flög förbi var färgat av höst. Himlen hade en hotfull järngrå nyans som ville öppna upp sig för spöregn när som helst. Jag slet blicken från fönstret för att möta Alexandras. Lite förvånad blev jag allt över att hon kunde mitt namn, för vi hade direkt inte pratat med varandra. Fast jag kunde ju hennes så vi låg ju på samma nivå kunde man säga.
- Hej Alex! Med tanke på att jag sitter här och har överlevt sommaren så måste jag väl påstå att den har varit trevlig, svarade jag lite sarkastiskt med tanke på hur det stod till i trollkarlsvärlden nu. - Din då? frågade jag artigt tillbaka.