Ensamhetens dunkla vrå [SV]

Namn: Ensamhetens dunkla vrå.
Rating: PG
Språk: Svenska
Färdigskriven: Nej.
Kapitel: Skriver med tiden.
Handling: Sofia. Hon kommer till Hogwarts och är ordentligt blyg och vet inte riktigt vem hon ska vara med, så hon söker sin egen ensamhet och finner sig själv sittandes i flickornas badrum på andra våningen, men då händer något. En viss gestalt dyker upp och de binder en stark vänskap som ingen trodde var möjlig skulle bindas.
För en av dem är nämligen död.


Ska jag lägga ut första delen?

Låter bra, kör på!

Jag satt i en öde kupé och dinglade lite med benen, kände ensamheten komma krypandes mot mig som den gjort så många gånger föut. Ensamma jag. Ensamma Sofia.
Tåget krängde fram och tillbaka när det gamla tåget ansträngde sig till det yttersta för att hålla sig kvar på spåret i en djup sväng. Fast såklart höll den sig kvar av magi också.
Magi. Ett nytt ord för mig, denna vanliga lilla mugglarfödda flicka från en liten lägenhet i centrala London. Nu satt jag, denna flicka, på ett tåg som ledde mot Hogwarts, en skola för häxkonst och trolldom.
Någonting pirrade till i min mage när jag tänkte på det. Jag skulle lära mig magi, jag skulle använda det.
Jag blev tvungen att ta tre djupa andetag för att återfå min normala andning och inte den snabba, uppspelta som så många gånger kom till mig när jag tänkte på det ordet, magi.
Tåget krängde till ännu en gång vilket fick mig att ramla framlänges på de mjuka sätena. Mitt huvud slog i den hårda trädkanten som smyckades sig runt det mjuka sittunderlaget och det svartnade lätt för ögonen innan jag satte mig upp igen, nu med ett dunkade huvud.
”Fin start”, mumlade jag och vände blicken ut mot det gröna landskapet som åkte förbi utanför tågets fönster.

~

Vad tycks? C:
Mer är på väg.

Suuuuperbra! Du skriver otroligt bra!!!

Jag gick på den lätt sluttande skogsvägen som ledde ner mot det som skulle transportera oss till skolan. Ett uppspelt tisslande gick genom hela folkgruppen där vi gick och alla viskade med varandra, var förväntasfulla, höll någon i handen.
Förutom jag.
Jag gick där ensam med ett snabbt bultande hjärta och önskade mer i hela världen att färden skulle vara hyfsat mänsklig, ville få en mjuk start.
”Om några sekunder kommer ni se slottet!”, berättade en instruktör som gick framför oss. Det var en ganska mager kvinna på sådär femtio år som gick där med en violett klädnad och ett vänligt leende. Hon hade tidigare pressenterat sig som att heta Valerie, Valierie Wilson. Men hon hade dock varit ganska säker på att vi endast fick säga Valerie till henne. Ingen artighetsfras eller någonting. Rätt och slätt Valerie.
Och då svängde vi runt hörnet och slottet uppenbarade sig. Det tog andan ur mig, ärligt talat. Jag var mållös. Det var stort, magnifikt och jättevackert.
Stigen som vi gick på tog tillsista slut och vid stigens ände mottes vi av ett toptal båtar som vi blev ombedda att sätt oss i. Vi lydde utan större protester.

~

Tack så jättemycket!

åhhh, det var verkligen jättebra!!!

Tack så jättemycket!
Jag ska försöka lägga upp ett nytt inlägg snart. c:

Ser framemot det :3

Haha, jag undrar vem den döda personen kan vara xD

längtar till nästa kapitel!

Herregud, förlåt! Det har hänt alldeles för mycket i mitt liv på sista tiden att jag inte hunnit med denna. Ni får ursäkta mig, jag ska genast börja skriva mer och hoppas att ni inte försvunnit!

~

Båtturen hade varit lugn och vi hade precis kommit innanför portens dörrar när en annan kvinna mötte oss.
Hon pratade lågt och mumligt och jag kunde inte uppfatta hennes namn eftersom att jag stod så långt bak i gruppen, men jag följde bara med gruppen när den började traska efter kvinnan som gick framför oss.
Vi gick upp för en trappa innan vi möttes av ännu en enorm port.
"Vänta här!" sade kvinnan med en hes röst innan hon nästintill ljudlöst försvann in innanför de gigantiska dörrarna. Så fort som dörrarna hade stängts om henne började pratet.
"Vad händer nu?" frågade en kortväxt liten flicka som bar två stycken flätor med små blåa rosetter längst ner i ändarna. Hon hade två enormt stora ögon som täcktes av ett tjockt lager av ögonfransar.
"Jag vet inte", log någon mot henne och kramade hennes lilla hand.
Varför kan inte jag få göra så? frågan dök helt plötsligt upp i mitt huvud och jag kände en sorts längtan efter att få greppa tag i den kortväxta flickans hand och bara krama om den, kanske ta henne i en omfamning och krama henne, viska lågt att vad som än kommer att hända kommer det gå bra. Men det varken fick eller gjorde jag. Jag stod bestämt kvar på den plats där jag ställt ner mina fötter på några sekunder tidigare.
Jag slöt ögonen och lät dem vara slutna tills kvinnan kom tillbaka för att hämta oss, vilket tog cirka en minut. Hennes skrovliga röst viskade mot oss:
"Det är dags att gå in nu, små barn."
Jag öppnade ögonen och följde nervöst med den knuffandes folkmassan.

~

Hoppas det var okej och inte för kort!