You and I, Were Born to Die [Oneshot][Hunger Games]

Titel: You and I, Were Born to Die
Språk: Svenska, förutom sista repliken, haha.
Typ av text: Oneshot
Rating: PG-13
Handling: Distrikt 2. Karriärister. Födda till döden. Och hjälplöst förälskade, trots att ingen av dem vill erkänna det.
____________________________

And it was decreed that each year, the 12 districts of Panem should offer up a tribute of one young man and woman between the ages of 12 and 18 to be trained in the art of survival and to be prepared to fight to the death.

Jag tittar in i hennes gröna ögon. Hon möter min blick och ler ett snett leende mot mig. Så vacker.
Jag står inte ut med tanken på att jag kommer förlora henne. Men någon av oss måste dö. Det här är Hungerspelen, och det sista man behöver här är känslor.
”Ska du eller jag…?” Frågar Clove metodiskt.
Mitt svar slinker ur mina läppar innan min hjärna hinner reagera.
”Du.” Vad är det med mig? Jag har aldrig missat en chans att få strida. Jag skulle gärna mörda Distrikt 12. Ändå säger jag att det är Clove som ska göra det. Jag trodde att du ville mörda Tolv?” Säger hon och höjer lite på ögonbrynen.
”Ge dem bara en ordentlig show. Du kan ju det där”, säger jag och blinkar mot henne.
Clove flinar och visar mig alla knivar hon satt fast i fodret på jackan. Men jag kan inte slita ögonen från hennes gnistrande ögon.
Jag upprepar orden inom mig, inga känslor, inga känslor.
Men kärleken har inga hinder.


Ymnighetshornet blänker i solen. Kraftfältet skimrar lite svagt runt det långa bordet med väskor på, proppfulla med nödvändigheter.
Om exakt 32 sekunder försvinner skyddet och ryggsäckarna blir tillgängliga.
Det stora trädets tjocka stam täcker mig väl, och min jacka smälter in perfekt i den skrovliga barken. Jag gör mig redo att springa vilken sekund som helst, för Distrikt 12 kommer definitivt komma.
Allt för Lover Boy, tänker jag hånfullt. Hon riskerar livet för att kunna rädda hans. Så korkad.
Men mina tankar kan inte låta bli att bana in på Cato. Skulle han kunna göra något sådant för mig? Nej. Han har förberett sig för vinsten i hela sitt liv. Inte en chans.
Skulle jag kunna göra något sådant för honom? Jag har svaret kristallklart i mitt huvud, men jag vägrar erkänna det, inte ens för mig själv.
Cato. Vi hade varit vänner sedan barnsben. Han hade alltid varit den där stora, ilskne pojken i vårt egentligen olagliga träningscenter. Och vad var jag? Flickan med knivarna, såklart.
Den rödhåriga flickan från Femman kommer springandes. Jag orkar inte koncentrera mig på henne, har varken tid eller intresse. Allt som spelar någon roll för mig nu är flickan som fick högre poäng än mig på träningen, flickan som fick högre poäng än alla. Flickan som Cato ville skulle dö.
Kommer hon snart eller? Jag fingrar lite på knivarna, försöker välja ut vilken jag ska använda till att tortera henne till döds med. Ett litet leende sprids på mina läppar. Det här blir kul.
Plötsligt skymtar jag något på andra sidan ängen. En mörkt brun, lång fläta.
Distrikt 12 har anlänt, och hon kommer inte leva länge till.


Jag är uttråkad, men samtidigt nervös. För första gången i mitt liv tror jag. Jag önskar att hon bara kunde komma tillbaka, dyka upp bakom träden med det långa svarta håret i en slarvig hästsvans och knivens egg full av färskt blod. Men det är för tidigt, hon kanske inte ens slåss än.
Jag saknar Clove, även om jag inte vill. För första gången i mitt liv mår jag dåligt av att vara ensam.
Ett plötsligt skrik överraskar mig. Det har börjat. Clove håller nog i detta ögonblick på att plåga Tolvan innan hon hugger kniven en sista gång i henne. Då borde hon vara tillbaka ganska snart. Jag lutar mig nöjt tillbaka mot trädets bark och tar upp ett spjut, bara för att öva lite kast. Inte för att jag behöver det, jag är redan tränad till tusen, men för att fördriva tiden.
Spjutet viner genom luften för en fjärdedels sekund innan det träffar eken mittemot mig. Mitt i prick. Som vanligt. Mina spjut är som Cloves knivar. Dem passar mig i handen.
Men mer hinner jag inte tänka innan ett till skrik skär rakt in i mina öron. Och den här gången inte på ett positivt sätt.
Det är Cloves skrik på hjälp, på hjälp från mig.
Mina muskler är fastfrusna i en sekund innan jag sliter åt mig spjutet och stormar iväg genom skogen.
Ingenting spelar någon roll nu, jag bara kastar mig fram över rötter och buskar. Taggar skrapar mig i ansiktet, men jag känner ingen sveda. Allt jag vill är att komma till Clove, döda personen som gjort henne illa och ta henne till trygghet.
Ymnighetshornet ligger med ens framför mig där jag rusar ut på den gröna ängen. Jag kastar panikslagna blickar överallt tills jag ser henne. Liggandes på marken. En ren, skär våg av rädsla pulserar genom min kropp.
På mindre än en sekund är jag framme vid hennes sida.
Det rinner blod ur hennes mungipa. Halva hennes skallben är intryckt.
”Clove!” Vrålar jag. ”CLOVE!” Hon söker med blicken lite, kan inte fokusera. Hela min själ skriker nej, nej, nej. Hela min värld skriker nej. Hon öppnar munnen lite, drar in ett hackande andetag. Jag smeker henne över håret.
”Snälla…” Säger jag.
Hon öppnar munnen igen, ser ut som om hon försöker säga någonting. Hennes ögon rullar lite.
”Ca… To”, viskar hon fram innan hennes blick blir tom och hennes rosslande andetag upphör.
”Lämna mig inte… Clove, lämna mig inte… Snälla…” Mina trasiga ord skakar. Men det är för sent.
Det enda som någonsin betytt något för mig är borta. Och det gör så ont.
”You and I… Were born to die.” Det är mina sista ord till flickan jag älskar, innan jag stapplar iväg. Jag lever inte. Jag är också död.
-------------------------

Tycks? Detta är en skoluppgift, så jag skulle bli väldigt tacksam om ni ville komma med lite kosntruktiv kritik eftersom jag gärna vill ah bra omdöme på den här novellen! ♥

SÅ HIMLA BRA ♥

awie tack♥

Ingen orsak c8<

JÄTTEBRA, VERKLIGEN!

^Alltså omg tack♥

Det var så vackert!
Men du borde skriva i från vilken person du skriver ifrån, så man inte blir förvirrad :3

Åhhh.... Så bra!!!

HAHA omg jag skrev för hand först, på skolan, och då skrev jag perspektiv, men nu glömde jag det när jag renskrev xD

Victoire Weasly: TACK♥

Den. Är. Ju. Helt. F.A.N.T.A.S.T.I.S.K.T.!!!!!
DU SKRIVER JU HELT AWESOMEE!!!