Rollspel för mig och Rue

Jag ska skriva min mall då.

Namn: Ryukima "Ryu" Azei
Ålder: 13
Region: Kanto/ Viridian City
Kön: Kvinna
Utseende:

Hon har mörkbrunt hår och gröna ögon.
Historia: Hennes moder dog när hon var 7 år gammal, har därför bara sin pappa. Hennes mor lyckades aldrig fullfölja sin dröm om att bli en pokémonmästare som barn, och därför bad hon Ryu att bli pokémonmästare istället för henne.
Sedan dess har Ryu pluggat på om böcker för att när tiden kommer resa till Pokémonligans intagningscenter.
Så, när hon var tio fick hon en Bulbasaur, men den ville aldrig lyda henne, så en dag la hon dess pokeboll i en låda och lät den flyta ned för floden.
Hon bestämde sig för att lära sig om pokémon på läsandets väg och fånga några starka pokémon vid indigo platån.
Sen dess har hon knappt sett riktiga pokémon, bara såna på bild, och hon kan allt om de.
Hennes far tycker hon är cynisk.
Övrigt: Hon är vegetarian.

Din tur:
Namn: hannes Sang
Ålder:13
Region/Stad: Kanto/Palett
Utseende: Svart hy, alltid snickar byxor. Stora hazelbruna ögon. Svarta lockar på huvudet och är allmänt ganska liten.
Personlighet: Extremt..förglömlig. Jag är inte en person man lägger på minnet och är ganska neutral. Men jag älskar pokémon ( till viss skillnad från en annan person).
Historia: Min bror är chef i en nudelresturang, mamma är pokémon proffesor i en Cinno och pappa är trädgårdsmästare i parker och hittar en del pokémon. Varje kväll berättade han om de storartade pokémon han träffat och väckte min nyfikenhet.
Eftersom ingen var hemma särskillt mycket beslöt jag mig för att själv lika gärna besöka världen vi lever i.
I 7 år gick jag i skolan och beslöt mig sedan för att komma ut i den vida världen!
Alright!
Övrigt: Också vegitarian (inte alls härmat...), snabb ( jag verkligen självgod...)((Jag skriver mycke:...)) jag säger aldrig saker som" alright".
Ska gå till Proffesor Oak.

Jag drar på mig snickarbyxorna och en vit tröja, klockan är redan sju och om jag vill få en pokémon så borde jag gå om en kvart eller så...

I kökert ligger den vana doften av bulgong.
Även fast Tio inte kokar nudlar så ligger doften alltid här inne.
Jag plockar fram en påse. Den ger ifrån sig ett torrt prasslande. Jag drar fram en baguette. Och river loss en bit.
Börjar mekansikt bre vitlökssmör på brödet
På spisen börjar teet koka.
Snabbt häller jag upp det i min kopp. Pappa svär lågt i från sovrummet, det är lördag och han hatar att bli väckt på sin lediga dag.
Jag biter mig på läppen och knyter händerna i min skam. Om man nu kallar det skam.

Jag äter snabbt min frukost. Allt känns som om det spolas fram extremt fort.
När jag borstat tänderna springer jag ut i hallen.
"Vi ses snart!" Hojtar jag ut i det trötta huset.

Den svala morgonluften slår till mig rakt i anskitet, proffessor Oak bor bara att kvarter bort.
Jag skyndar mig för att inte krocka med en sömndrucken Fiona.
Jag knackar på dörren.
Professorn öppnar.

Jag vaknar sent, ingen morgonpigg person direkt. Jag ser på klockan och släpper ut ett stönande mellan mina läppar. Redan 8. Om 20 minuter ska jag vara på pokémonskolan, med duktigflickastilen i perfekt skick.
Jag kastar mig upp ur sängen och kväver en gäspning medan jag tar på mig den perfekt vikna och skrupelfria skoluniformen.
Jag dricker yoghurt och flingor genom ett sugrör medan jag sätter upp mitt hår i en stram knut på toppen av huvudet. Som vanligt studsar en illvillig bit av luggen tillbaka och landar precis ovanför mitt öga.
Jag kör ner alla böcker i min väska och borstar tänderna min citrontandkräm (verkligen inte härmat...).
När jag är klar har femton minuter redan gått, så det är tur att jag bor nära skolan.
I skolan är allting sig likt, som vanligt är alla indelade i grupper efter vilka pokémon de tränar.
Jag hänger i utkanten mellan the Birdies och Allrounds, deltar inte i någon av diskussionerna. De pratar ändå bara om hur fantastiska just deras pokémon är.
Den där obehagskänslan i magen som jag alltid får när jag tänker på min bulbasaur infinner sig som vanligt, och jag skjuter ilsket undan den.
Klockan ringer och jag rusar in tillsammans med de andra.

"Nämen hej Charlie, trevligt att du kom i tid!" säger professor Oak muntert.
"Dags att välja pokemon då!"

Jag ser mig osäkert mkring, hans hus är ...så orört på något sätt. Alla maskiner är polerade och allt skiner mot de bleka tapeterna i vitt.

Professor Oak gör en inbjudande handrörelse mot de körskbärsröda pokémon bollarna.

Jag känner hur jag blir varm om öronen.
Chenerat lyfter jag en av de glänsande bollarna.
Jag trycker på knappen i mitten och i en stråle av ljus uppenbarar sig ulbasour framför mig.
Jag hejdar mig från att hänfört kvika åt bulbasour.

Med rubinögonen misstänkt fästa på mig stirrar bulbasour uppot.
Plötsligt fäktas jag i en tornado av vassa löv : razor leaf.
Jag skriker till i min förvåning och drar häftigt efter pokéboollen för att stänga in bulbasour igen.
"Vill du ha bulbasour?"Frågar Oak vänligt.
"Jag tittar gärna på de andra också, om ni tillåter" Säger jag blygt och han nickarförvpnat.
"Det är väl självklart."
Åter tar jag sats och väljer nästa pokémonboll för att se vilken pokémon den inesluter...
Jag skälper åter ut ljusstrålen och ur den reser sig...
Jag hör ett litet,, ganska ynkligt:
"Squirtel!" Den panikslagna lilla vattenpokémonen ser sig skrämt omkring och sedan stirrar den med sina glittrande ögon bedjande upp mot professor Oak.
Han skrockar förläget.
"Squirtel är en riktig...hemmagris, säger man så?-men är i vilket fall en hängiven pokémon som..." Professor Oak stirrar nu på squirtel som gråter och skickar iväg den ynkligsta vattenpistol laddningen jag sett.
"Men, den ar väl ingen anldening till att gråta nu eller..." JAg känner mig ortoligt dum när jag ställer frågan.
"Hon blir alltid orolig när en nybörjare kommer-rädd för att bli vald."
Jag låter Squirtel hoppa in i pokébollen igen och väljer den sista.
Charamander står där på golvet, det ser ut som om den är väldigt stolt.
Sedan upptäcker den mig och försöker imponera på mig genom att spotta eld så att luften blir tung av gnistor, alla pokémon har nu visat en attack de kan, frågan är vilken jag väljer...

Jag känner för att beskydda den omtåliga lilla squirteln, men Charamander är ju rätt charmig också.

Det tar långt tid innan jag bestämmer mig, professor Oak måste ha blivit otålig för han började leta efter en pokédex till mig då jag bestämde mig.

När jag fått en limegrön pokédex så försvinner jag ut med min nya pokémon.

((Åh, spännande! Skum personlighet till Garys Squirtel dessutom...))
Skoldagen är slut, jag skriver klart den sista meningen i min uppsats, tar ett stadigt grepp om handtaget på min väska och föser bort den irriterande hårlocken.
"Azei-san!". Lärarens röst ljuder genom salen, och när jag tittar upp ser jag att de andra eleverna redan gått.
Jag går fram till Neireme, min fröken, och sätter på mig mitt bästa, falskaste leende.
"Du är en utmärkt elev teoretiskt sett, och jag kan redan nu avslöja att dina slutbetyg är mycket imponerande.
Det här är min sista chans att prata med dig innan betygsceremonin imorgon, och jag måste säga att trots att du är en intelligent och kunnig student tror jag inte du borde delta i pokémonligan."
Jag rycker till lite, och jag känner hur mitt ansiktsuttryck spricker, även om munnen fortfarande hålls upp av det där hemska leendet.
"Varför inte?" säger jag lågt.
"I pokémonligan tävlar man med pokémon, och din far har berättat att du inte har några. Enligt mina iakttagelser verkar det faktiskt som om du ogillar, nästan fruktar pokémon." svarar Neireme mjukt.
Nu finns inte ens rester av mitt leende kvar, och jag mumlar något om tidig middag och vänder och springer iväg.
Jag rusar ut genom skolans portar och hem till min vita villa, utan att bry mig om hållet som dunkar i sidan.
För det som Neireme sa, det rör vid mina ömmaste punkter och förolämpar mig. Det värsta är att det kanske är lite, bara lite, sant.
Resten av dagen är jag som en robot, svarar bara på direkt tilltal. Jag äter upp all zucchinin min far lagat, men jag känner ingen smak och konsistensen känns torr och smulig mot min gom.
När jag lagt mig i min säng och släckt lampan tränger en liten tår fram mellan mina stängda ögonlock och rinner ner över mitt ansikte.
Jag somnar med magen som en hård klump i mellangärdet.

När jag kommer ut är det som att få en liten elektrisk stöt.
Utanför professor Oaks hus står: Tio, pappa och...mamma.
Hennes mörka hår är uppsatt på huvudet i form av stela lockar och hon hennes glädje glittrar upp i ögonen på henne.
"Hej, Hannes!" Ler mamma stolt.
"Hej, mamma." Säger jag tyst, men jag är glad att hon är här, det är nog den finaste överaskningen m ed det hela.
Pappa står med en turkos ryggsäck i famnen och ler brett.
"Vi har packat kläder, och Tio har gjort ett mat-paket åt dig." Konstaterar pappa.
"Och så den här..." Mamma håller fram en glänsande svart mobil.
"Våra nummer är sparade i den så att du kan ringa varje kväll. Vi måste ju på något sätt hålla kontakten."Ler mamma.
"Och ring så fort något spännande händer!" Inflikar pappa.
"T-tack." Stammar jag. Mobiler kostar en summa som min bror kanske skulle tjäna på ett kvartal.
Och ändå harv han alltid halvfullt.
"Vi är så stolta!" Glittrar mamma.
"Föresten, jag tog med dem här från Shinno." Hon räcker fram nårga pokébollar till.
"Tack, men jag har redan."
"Åh...men dem är...jag ska visa."
Hon tar själv fram en identisk och det är så överväldigande. Isstället för det vanligt silvriga ljuset regnar det blågnsitor medan en primplup hoppar ur bollen.
"Men få se nu...vilken pokémon valde du egentligen?" Frågar mamma. JAg plockar fram pokébollen och frambesvärjar den.
"En Charmander!" Säger mamma imponerat. Aldrig kommer hon stöta på en Charmander i Shinno.

Jag nickar chenerat. Charmander stryker sig mot mitt ben, problemet med denna vana som min pokémon har är att byxornas kant mals ned lite av den lågan som nuddar vid den.
"Jag tror att det att det är bäst att få det överstökat." Säger Tio och ser intresserat på Charmander.
"Vart hade du tänkt gå först då?" Undrar mamma.
"Viridian staden, tänkte jag var ett bra och nära ställe att börja vid."
"Jag, Viridian staden... Du vet att frafar växte upp där?"
"Ja." Suckar jag. De legendariska historierna om min farfar börjar jag tröttnba på, eller så vardet för 5 år sedan som jag fortfarande var imponerad.
Efter några hastiga kramar skills vi åt.
Charmander ser längtansfullt och beundrande bort mot mamma.
Jag börjar långsamt gå. Tills jag upptäcker att jag inte satt tillbaka Charmander i pokébollen. Hon ger mig en kärleksfull kram och hoppar sedan in i pokébollen.
Jag går.
När jag kommit till någon väg tar jag upp ett par nötter ur påsen och upptäcker sedan en sak:Viridian skogen.
Hur långt tid kommer det ta att korsa den?
Jag ökar takten, missar pokémon jag kunnat fånga och när det redan är mörkt, kanske elva på kvällen ser jag den.
Viridian staden ligger som ett sovande djur framför mig: Alla människor sover men inte jag...
Snabbt letar jag mig till ett pokémon center.
En rosahårig kvinna med lugg och en bessynerlig frisyr ger mig sovplats och instruktioner.

Jag sätter mig på golvet i ett rum som byggts av väggar, golv och den där betydelsefulla övervåningen.
En gubbe i sängen över min snarkar och luktar öl.
Utanför fönstret spänner sig en djupblå natthimmel.
Det ser ut som om någon strött diamanter över den.

Lå ngsamt och så tyst som möjligt smyger jag upp från träplankorna på golvet. Mitte emot mig står en säng, den är min.
Jag rotar igenom hela ryggsäcken för att tillsist få fram tandborste tandkräm och pyjamas.-Pappa packade ner dem längst ned i ryggsäcken.

Jag kommer tillbaka för att sjunka ned i en sval och mjuk säng. Jag tror heller inte att det är så långt tid det tar för mig att somna heller.
Nästa morgon vaknar jag klockan 6.30.
Brutalt medveten om att jag ska utmana gymledaren och träna Charmander innan dess är jag uppe på fötter.
Stressat rafsar jag ihop sakerna och knälar ned i min lilla ryggsäck och springer ut från rummet.
Jag betalar för en frukost och sätter mig vid ett bord.
Jag stirrar ned i den blänkande bordskivan.
Gjord i trä.
Klirrande vibrerar den. Porslinstalriken med gröt, rostat bröd och ett glas juice ställs framför mig. Servitrisen ser trött ut och missnöjt lyssnar han inte på mitt "Tack" och släpar sig tillnästa bord.
"Ursäkta?" Rösten låter som om den har smaken av gummibjörnar. Jag tittar upp för att se kvinnan i mini klänning ooch rosa hår igen.
"Du kan hämta din Charmander i receptionen-där du lämnade den." Hon ler sötsliskigt. "Jag tycker att man ska vara försiktigare med sina pokémon och inte låta en så oansvarig tränare utsätta den för tortyr, det är därför jag jobbar här förstår du.-Men en liten pojke som du skulle inte förstå..." Förvirrat och surt ser jag upp mott henn.
Vad pratade hon om? Varför tar hon upp det här och nu?.
Hon försöker kämpa till ett leende vilket slutar med ett självbelåtet grin på läpparna.
Jag känner att jag vill härifrån ganska fort. Och tuggar i mig de rostade skivorna så fort som möjligt.

Jag skyndar mig ut från pokémon centret.
Solen dränker omgivningen i ett sorts mjukt sken och jämnar utt alla perspektiv till ljus.

((Sister Joy's gone evil O_O... Vi kan säga att hon i Viridian city är lite knäpp XD))
Jag vaknar av att mina ögonlock färgas rosa. När jag slår upp ögonen träffar solen mig rakt i ansiktet, och jag vänder bort huvudet och blinkar några gånger. Jag skuggar ögonen med handen och sätter mig upp i sängen. Uppenbarligen har jag glömt att dra för gardinerna, och nu betalar det sig. Enligt klockan är det sen förmiddag, vilket ändå är tidigare än jag brukar gå upp på helgerna. I vilket fall drar jag igen gardinerna och börjar klä på mig. Antagligen sitter pappa redan där i köket med ångande ris och kyckling. Han ifrågasätter inte längre att jag sover mig igenom frukosten.
Mycket riktigt är måltiden framdukad, och jag sätter mig mitt emot min far. Han börjar äta så fort jag satt mig, och mellan tuggorna säger han "Vet du vad, Ryu, det har dykt upp ännu en tränare från Palett. Han ska utmana gymmet". Jag kan knappt kväva en suck. Ännu en outbildad idiot som kommer för att möta gymledaren. Visst, hittills har de vunnit, men det har handlat om lyckträffar och hon har knappt sett mer outvecklade moves än de kunnat bjuda på. Men, men, om hon går dit ser hon i alla fall vad hon inte ska göra.

(("Outbildad idiot"! >-< ))
Charmander verkar tycka om solskenet-den slår med den brinnande svansen i marken och...skrattar?
Att vara inkapslad i en pokémonboll hela dagarna är kanske inte så trevligt ändå...
UTAN att tänka går jag rakt på sak.
"Ska vi träna lite?" Charmander ser missnöjd ut.
"Du ska möta en väldigt stark pokémon-du behöver träna." Lirkar jag. Charmander ser sur ut och efter att ha fnyst upp gnistor i mitt ansikte (Väääldigt smärtsamt) solar den med ett belåtet grin stående utanför pokémoncentret.
"Charmander...du vill väl inte slå motståndaren knock out genom att fnysa?" Säger jag försiktigt. Plötsligt ser Charmander upphetsad ut.
"Char char, char-mander!" Instämmer hon ( eller han) glatt.
Jag svär inombords-Hur svårt är det att uppfostra en pokémon?
"Okej, Charmander, du får prova en gång på ditt sätt- om det inte funkar så tränar du med mig innan vi försöker igen. Okej?" Charmander verkar gå med på det och sprutar lite glöd mot mig.
Hur ska detta gå?
((Du kan få skriva gymstriden ur ditt perspektiv, jag hinner inte skriva mer. Du får styra lite över osmarta kommandon o.s.v.))

((Okej... Det var inte kyckling. Det var... TOFU!))

Ryu

Jag går till gymmet med släpiga steg. En axelväska hänger vid min sida och dunkar då och då i min höft. I den ligger ett litet svart anteckningsblock och en anspråkslös stiftpenna. Ungefär hälften av sidorna i boken är fullklottrade med små anteckningar, sådant jag snappat upp från strider. På senaste tiden har anteckningarna varit ganska glesa. De nya Palettränarna har verkligen varit katastrofer. En av dem hade med sig en bil full med en grupp blåsta tjejer. Vilken korkskalle. Fast tjejerna är ännu värre. Hur kan de ens titta åt en sådan obegåvad tönt som honom?
Gymmet är inte långt från pokémonskolan, och därav i närheten av mitt hus. Väl framme hittar jag tomma läktare, med undantag från utspridda ungar som inte har något bättre för sig. Den här tränaren verkar inte vara något stjärnskott.

Hannes ( )

Jag undrar om detta är en bra idé, Charmander ser ialla fall självsäkert ut mot arenan och visar sina vassa tänder.
I skuggorna vilar en gestalt. Dethade kunnat se dramatiskt ut om han inte bar en förfärlig, gräll orange kostym...
"Så, du har kommit för att utmana mig?" Frågar en ...märklig röst.
"Jag...tror det." Någon suckar-En flicka. Hon ser väldigt uttråkad ut. Det här angår väl inte henne? Eller?
"Du får använda fem pokémon. Jag börjar att skicka ut min pokémon...Digglett!" En liten clownaktig mullvad sticker upp den lilla jordgubbs nosen ur marken och växer snabbt till en oval pelaraktig sak. "M-men jag har bara e..." Jag biter ihop. Nu får Charmander väl se hur det går om man inte lyssnar!
Osäkert ser Charmander upp mot den tillsynes aggressiva pokémonen. Sedan stöter den upp lite glöd ur munnen och ursäktar sig.

Ryu
Jag suckar djupt. Den här tränaren verkar om möjligt sämre än genomsnittet. Han ser inte ut att höra hemma på arenan överhuvudtaget. En Charmander griper krampaktigt tag om hans ben. Han har alltså sin pokémon fri, intressant...

Hannes
Efter att Charmander ursäktat sin rap- eller vad det nu var Skriker någon.
"Digglett-gräv!" Gymledaren vrålar ut sin bafallning lite högre än nödvändigt. "Charmander-Lycka till!" Säger jag med lite hysterik i rsten.
Digglett är borta. Bokstavligen talat uppslukad av jorden. Charmander ser sig oroligt om-hen är inte trygg här.
Jag vill ta charmander någon annanstans, se hen så glad igen som tidigare-Nu syns paniken tydligt i de glasartade ögonen. Sedan faller Charmander omkull, på magen landar hen. Digglett slog till under ifrån och Charmander-har redan svimmat...
Ett hånfullt skratt hörs-men inte från kostymmannen-från flickan!

Jag ger mig besviken från gymmet.
Skämmer ut mig själv med faktumet om min existens.
Charmander ligger avtuppad i sin pokéboll.
Det är mitt fel.
Charmander blev så skadad att hen inte ens vaknat till liv efter 10 minuter.
Syster Joy kommer bli förbannad på mig och bedömma mig som oansvarsfull och korkad.

Blängande hat smattrar mot flickan på gymmet och avsky och ånger spirar i mig pågrund av gymmets ledare.

Jag ställer mig i kön framför disken till pokémoncentret och tar djupa andetag för att inte explodera av missnöje.