Dödens befrielse [SV, Hungerspelen] [oneshot]

Titel: Dödens befrielse
Språk: Svenska
Typ av text: Fanfiction [oneshot]
Färdigskriven: Ja
Rating: PG antar jag, den är inte direkt läskig eller så, men det rekommenderas att man ska ha läst alla Hungerspelen-böckerna
Beskrivning: Ett sista Hungerspel, med tjugofyra barn och ungdomar från Huvudstaden ska till att börja. Det är rebellernas hämnd, för att få huvudstadsborna att känna samma smärta som distrikten fått smaka på.
Noélle, en av dom olyckliga deltagarnas känslor och tankar, om hur man får lida och plågas enda tills döden omfamning befriar en.
~
Här är en liten kort oneshot jag slängde ihop under kvällen igår när jag blev lite sugen på att skriva... Konstruktiv kritik uppskattas varmt
~

Hjärtat dunkar i bröstkorgen. Svettpärlorna rinner längs pannan. Framför mig syns Ymnighetshornet, vars yta av äkta guld glimmar i solens sken. Dom andra deltagarna ser spända och nervösa ut. Vi alla var ju vana att se på och skratta medan ett par obetydliga ungdomar från Panems distrikt kämpar för sina liv, inte att själva strida till döden. Men när rebellerna fick makten så var det vi som förvandlades obetydliga barn. Rebellerna som sa att dom skulle befria oss från Snow. Men inget har förändrats. Och nu tjugofyra deltagare från Huvudstaden här. Varav tjugotre av oss är dömda till döden. Dömda att dö i dom hemska clownkläderna och alla hade fått håret färgat i någon skrikig färg. Allt detta hade stylisterna designat åt oss för att förnedra oss. Hatet mot rebellerna blossar upp och brinner inom mig.
När en metallisk röst plötsligt skär igenom min kropp. Räknar ner för hur många sekunder det är kvar tills dom 76:e Hungerspelen börjar, hur många sekunder det är kvar på mitt liv.
Det är som om branden inom mig släcks och fylls istället av rädsla och ledsamhet, för jag vet ju att jag inte kommer ha en chans här. Jag kommer vara en av dom tjugotre som kommer mista livet. Det är så det kommer bli, och det finns ingen anledning till att lura i mig falskt hopp. Skratten, njutheten och dom hånfyllda kommentarer jag fällde om Hungerspelen blir min död.

Runt omkring Ymnighetshornet ligger allt som behövs för att kunna överleva så länge som möjligt - mat, vatten, varma kläder, vapen och annan användbar utrustning. Det är otroligt lockande att bara springa fram och norpa åt sig så mycket man kan, men konsekvenserna är för stora. Alla som vågar sig på att hämta något från hornet har gett sig in i en fruktansvärt blodig strid. Blodbadet. Blodbadet som varje år inleder Hungerspelen. Blotta tanken på blodbadet får håret på mina armar att resa sig upp. Det känns bara så overkligt att jag står här. På en platta av metall, där mina vänner om några få sekunder, några av mina bästa vänner, faktiskt, kommer försöka döda mig.
Det brister inom mig och jag gömmer ansiktet i händerna medan salta tårar sakta rinner ner för kinderna. Man ska visa sig stark i spelen, inte visa sig som ett lätt byte, men jag bryr mig inte. Jag bryr mig knappt om något längre. Faktum är att det enda jag bryr mig om är min familj, mina fina, underbara föräldrar som alltid varit så stöttande, och min söta, snälla och fantastiska lillasyster som alltid är positiv, men jag har en känsla av att hon inte känner sig så glad just nu. Jag kan höra hennes gråt i mitt huvud, och det hugger till i hjärtat. Jag kan se hur min familj sitter i den lilla, svarta skinnsoffan och tittar olyckligt mot teven där antagligen mina händer som håller om mitt ansikte, som är inramat av ett tjock, chockrosa hår, visas.
Jag hoppas att någon kommer hjälpa dom, trösta dom och se till att dom mår bra när jag är borta.

Plötsligt dånar det till. Det är gongonggen som startat spelen.
Jag ser på hur färgglada huvuden rusar mot Ymnighetshornet. Jag ser hur knivar kastas, pilar skjutas, svärd svingas, men jag kan inte förmå mig själv att röra på mig. Jag är som fastklistrad på min platta.
Rätt vad det är ser jag hur en lång figur, med ett galet hånflin och ett stort ärr på hakan dra bort en illgrön hårlock ur pannan och få syn på mig. Figuren som inte ser ut att vara annat än muskler, drar bak sitt spjut och svingar iväg det, rakt mot mig.
Jag ser hur det spjutets sylvassa spets komma närmare och närmare, som i slow motion, och efter vad som känts som en evighet, men som inte kan ha varit mer än en kvartssekund, träffar vapnet dess mål.
Rakt igenom min mage går det och borrar sig fast. Jag känner en intensiv smärta jag aldrig känt förut, en smärta som tar över hela mig och när jag blickar ner mot blodet som forsar ut ur det nyskapade hålet i min mage faller jag ner baklänges med en duns, och ser hur hela mitt liv spelas upp för mig. Alla födelsedagar, skratt, leenden och glädjestunder från när jag var ett litet lyckligt och dumt barn som trodde på att allt alltid skulle ordna sig, att allt alltid kommer bli okej. När jag var dum nog att tro på livet.
För en sista gång tittar jag upp mot den blåa himlen, men måste blunda igen när den brännande, plågande värken i magen hugger till. Jag tar ett sista andetag och låter döden befria mig från lidandet.