Clato-rollspel! (Privat rollspel för Incendio & Dramione99)

Heyoo!
De 74:e Hungerspelen ur Cato och Clove's perspektiv. Eftersom att vi redan bestämt vad det ska handla om så börjar jag rollspelet direkt.

Clove tittade desperat upp på scenen. Det var slåtterdag. En speciell stämning låg som ett lock över Distrikt 2. Barn grät i rädsla av att deras äldre syskon skulle bli dragna till slåttern, oroliga 12 och 13-åringar, och så de där som var över 16 och hade bestämt sig för att delta i spelen.
En kvinna med korpsvart hår och starka rosa slingor klev upp på scenen. Helt svarta kläder, med rosa sömmar, och ett par rosa högklackade skor.
''Välkomna till Distrikt 2's 74:e slåtterceremoni. Det är dags att välja spelare till den 74:e upplagan av Hungerspelen!'' Sa hon lamt. Det lät som att hon skulle somna, så uttråkad lät hon.
Med långa steg klev hon fram till glasklotet och valde med omsorg en lott. Jag hoppades desperat att det inte var mitt namn som stod på lotten. Det var pinsamt att komma till huvudstaden på grund av en lott. Jag skulle dit nästa år, när jag var 16. Och jag ville inte åka till Huvudstaden samma år som Cato. Jag hade hört på ryktesvägar att den där tjejmagneten skulle anmäla sig som frivillig i år, men det var klart att jag inte visste det. Vi kände inte varandra, trots min lilla hemliga förälskelse i honom som jag haft sen två år tillbaka.
Mina tankar avbröts av en oengagerad röst.
''Clove Prexy!'' Sa hon och tittade ut över Distrikt 2's befolkning. Det var jag. Det var mitt namn som lästes upp. Jag var tvungen att ta ett djupt tag och samla mig själv. Rad efter rad med tjejer suckade när jag passerade. Alla visste att jag skulle anmäla mig frivillig nästa år.
Trots att jag inte ville vara med i år, så skulle jag göra det bästa av det här - Jag kunde vinna. Jag visste allt, jag kunde kasta knivar.
Utan att tveka klev jag upp på scenen och jag bemötte kvinnan med ett brett leende.
''Clove?'' Frågade hon och tittade mig rakt in i ögonen. Hon hade rosa kontaktlinser. Jag var tvungen att hålla mig för skratt, rosa kontaktlinser! Jag nickade till svar.
''Hur gammal är du?'' Frågade hon.
''15.'' Svarade jag och tittade ut över Distrikt 2, och där stod jag och fick en varm applåd.


Dramione99, förlåt för en värdelös början. Det blev för mycket ff nu, men jag behövde få en inledning. xD

Cato hade inte riktigt tagit in det som just hänt. Clove hade blivit vald. Varför hade ingen äldre, mer tränad tjej tagit hennes plats iår?
Jag visste vem hon var. Hon var, tjejen (faaan, jag kan inte skriiivaaa!!!!) som skulle anmält sig som frivillig nästa år. Jag visste inte så mycket om henne egentligen, förutom att hon var extremt skicklig på att kasta knivar. Jag hade sett henne på träningarna många gånger. Hon missade aldrig.
Iår var året då jag gjort upp med mina tränare att jag skulle anmäla mig som frivillig. Det hade jag sett fram emot länge, snart skulle jag få chansen, att visa hela landet att alla timmar jag spenderat i Distrikt 2:s träningscenter gett resultat.
Clove såg förvånansvärt samlad ut där uppe på scenen, där hon just nu tog emot folkets applåder framför Rättens Hus.


Incendio, Oh my, förlåt! verkligen. Du ska inte snacka om dåligt inlägg, se bara på detta! men jag antar att det var bättre än inget iaf! Det blev noll "Clato-feelings", får träna. Kan inte leva mig in i det, förlåtförlåtförlåt....... Gonna be a better, ja, vadå, typ rollare?!

Applåderna ekade och hennes fötter var som fastgjutna på scenens golv och log ett kaxigt leende mot publiken.
Hennes blick fastnade på Alyssia, hennes bästa vän. De hade varit vänner sedan dagis, de hade delat hemligheter och tränat tillsammans. Alyssia var en pilskytt, inte den skickligaste men hon var helt klart över medlet.
Kvinnan som skulle dra männens lott gick lamt fram mot glasklotet och rörde om med sina långa, rosa naglar och plockade upp en lott.
''Percy Gothsheimen!'' Sa hon och lät uttråkad. Hon stirrade ut över publikhavet i väntan på att något skulle hända. Jag såg hur det började röra sig längst fram i ledet, bland 18-åriga killar.
Kunde det vara Cato som desperat stirrade upp på scenen? Nej, han skulle inte anmäla sig frivillig. Inte han.

Ska vi skriva ur jag-perspektiv istället? Blir lättast så, och blir lätt att man skriver ur både hen-perspektiv och jag-perspektiv

Hur gammal är Cato här? 18 år? Vad tycker du?
-----------------------------------------------
Percy Gothsheimen var en blek liten 13-åring. Han skakade då han gick fram mot scenen. Om jag inte hade haft annat att tänka på så hade jag tyckt synd om honom. Men Cato ..... (öuhm, vad heter han i efternamn?) tyckde inte synd om någon - så var det bara!
Utan att tveka sprang jag fram till trappan som Percy just skulle bestiga. Jag fösde honom rätt hårt bakom mig, och sa tydligt,
"Jag anmäler mig som frivillig!"
Utan att invänta någons reaktioner gick jag upp och ställde mig brevid Clove på scenen.
Jag iaktog hennes ansiktsuttryck. Hon såg, ja hon såg ...... besviken ut, eller snarare ledsen, när jag tittade på henne.
---------------------------------------
Vad ska han heta i efternamn?

18 år, och efternamn får du hitta på själv
----
Den där Percy stapplade mot scenen, men just innan han hann ta första trappsteget knuffade Cato honom ur vägen.
''Jag anmäler mig som frivillig!'' Sa han och utan att vänta på svar eller bekräftelse klampade han upp på scenen.
Varför skulle han göra det? Varför nu? Alla mina chanser att vinna försvann just. Cato var starkare, mer lovande och såg bättre ut än mig, vilket skulle ge honom flest sponsorer. Mitt leende som just varit triumferande och stolt passade inte in längre, så jag valde att bara se likgiltig ut istället. Inga känslor, för det var ju så det var. Jag hade inga känslor.

"Och vad heter du då?" frågade den fåniga kvinnan med de rosa hårslingorna. Hon log strålande emot mig.
"Cato. Cato Lyon." svarade jag känslolöst.
"Fint, då har vi äntligen valt Distrikt 2:s spelarna till de 74:de Hugerspelen. Clove Prexy och Cato Lyon!" sa kvinnan oengagerat. "Nu kan ni skaka hand."
Jag tittade ut över människorna som stod på stentorget, tänkte på att detta kanske var sista gången jag såg de. Men genast sköt jag bort den tanken. Det var ju jag som skulle vinna detta året. När jag kom hem så skulle alla behandla mig som en kung, barnen skulle se upp till mig och jag skulle kunna få vilken tjej jag än vill ha.

Catos rejäla handskakning fick mig att nästan börja darra. Jag tittade rätt in i de isblå ögonen och han ville samma sak som mig - få komma hem.
Jag hade sett honom på träningarna, vi hade tränat tillsammans några gånger, och han var ruskigt duktig. Svärdet hanterade han lika bra som jag hanterade knivarna och ett sjätte sinne sa att han hanterade de andra vapnena lika bra.
Jag log svagt mot honom i hopp om att han skulle förstå min vink - jag ville bli bundsförvant med honom.

Cloves leende bettyde med största sannolikhet att hon ville min bundsförvant. Deltagarna från 12 och 4 brukar alltid ingå en pakt. Så varför inte? Jag skulle ändå kunna döda henne i slutet ...., eller, iallafall försöka.
Jag log lite snett tillbaka.
Tjejen var bra med knivarna, det var hon verkligen, och hon skulle bli ett påtagligt hot för mig inne på arenan. Jag mötte hennes blick igen, bruna ögon, (ändra färgen om du vill, Frida!) så vackra. Det slog mig att jag kanske inte alls skulle bli Distrik 2:s segrare iår, trots allt.

Distrikt 12 & 4...? o.o
-----
Hans sneda leende kunde betyda vad som helst. Ja eller nej? Jag skulle nog märka det i Huvudstaden.
Vi fördes in i Rättens hus och skulle ta farväl av våra närmsta. Hela min familj satt på knä runt mig och grät, och själv satt jag och ville att tiden skulle gå. Och det gjorde den, för innan jag hann blinka så stod jag i tåget, kändes det som.
Jag tittade på Cato som iakttog tåget.

Haha, glömde kommatecknet mellan 1 och 2, xD. 1,2 och 4. Så - nu blev det rätt!
----------

Tåget var rätt coolt. Jag hade aldrig sett ett tåg på nära håll, så jag tyckte jag hade all rätt att titta intensivt på det.
Vi klev ombord på tåget och dörrarna stängdes. Tåget sattes omedelbart i rörelse. Hastigheten var enorm. Vi skulle vara framme i huvudstaden inom mindre än några timmar.

---------

^^ Typ tristaste inlägget i världhistorien!