Bewitched [privat]

Ett privat roll för mig (AnMel) och PotterLover!

Handling:

Efter att Lord Voldemort besegrades av Harry Potter trodde trollkarlsvärlden att allt skulle bli bra. Dödsätarna satt inspärrade i Azkaban och det fanns inte längre någon ondska att frukta.
Men vad man inte visste var att Voldemort inte var ensam i sin kamp om makten i trollkarlsvärlden. I flera århundraden hade ett släkte vid namn Jzec tränat upp sig för att strida och att härska. De hade spritt ut sig i hela världen, hållit sig i skuggan, och efter striden, då trollkarlarna var som mest sårbara, slog de till.
Det mycket klipska och hänsynslösa släktet har nu kontroll över hela trollkarlsvärlden. Mugglarvärlden är de inte intresserade över, därför har många trollkarlar och häxor skickat sina barn dit i hopp om att de ska klara sig. Om de inte vet om sin magi är det inte lika stor chans att de använder dem. För om de använder dem kommer Jzec att hitta dem direkt.

YY är ett av de barnen som skickades till mugglarnas värld för att skyddas mot ondskan. Men nu har hon fyllt sexton, och hennes krafter blir bara mer och mer blottade. Det kommer en dag då hon upptäcker dem. Det verkar vara en fantastisk dag; för en tjej som inte vet något om vad det kan få för följder. När som helst kommer nämligen Jzec och letar efter henne, och mugglarfamiljen hon flyttat till tvingar henne att fly.

XX är en av det styrande släktets främste spioner. I hela sitt sjuttonåriga liv har han tränats upp för att klara av farliga uppdrag och spionera utan att bli upptäckt. Familjen han tillhör är den som är trognast den styrande, men detta är blott en illusion. XX's farbror har tränat upp honom till en hänsynslös mördare, av bara en anledning; han ska mörda härskaren.
Men något kommer emellan hans planer. Härskaren vill att han ska ge sig ut i mugglarnas värld för att hitta en häxa (YY) och han kan inte säga emot. När han hittar henne ska han föra henne till det dåvarande Hogwarts, som styrs under rektor Gerchen, där hon ska få lära sig dyrka sin nye härskare.

Mall:

Fullständigt namn:
Ev. smeknamn:
Personlighet:

Styrkor:
Svagheter:
Patronus:

Utseende:

Intressen:
Familj:
Bakgrund:
Övrigt:


Ja, det var allt tror jag. Min mall kommer inom kort. Undrar du över något så säg till!

Mall:

Fullständigt namn: Liv Evangeline Rakel Dust
Ev. smeknamn: -
Personlighet: Liv är den snällaste och lojalaste person man kan tänka sig - dock är hon otroligt blyg och tyst av sig. Hon sticker inte ut och håller sig för sig själv.. Men hon var ju lojal och det betyder att hon ställer upp för sina vänner och det hon tror på i alla lägen - vad som än händer. Hon kan vara otroligt modig och samtidigt väldigt blyg och nervös.. Det gör henne till en ensam tjej. I alla lägen.

Styrkor: Sin tro (inte typ kristen tro) - alltså hon gör och säger det som hon tror på och hon kan vara mycket modig när det verkligen gäller.
Svagheter: Sin blyghet och att vara för snäll.
Patronus: Mus.

Utseende: Liv är utsmyckad med en spetsig, liten haka och spetsiga öron - hon kan likna en alv. Hennes hår är långt - det räcker henne till midjan - och honungsblont. Hennes ögon är djupt gröna och lyser av känslor som hon håller inne - hon möter nästan aldrig någons blick utan går med huvudet ner i backen.
Hon är ganska kort för sin ålder och tunn. Trots det klär hon sig i säckiga kläder; stora t-shirts, pösiga jeans och stora koftor. Hon har aldrig riktigt vetat varför hon ser ut som hon gör, hon bara gör det - hon är även naturligt stark och smidig av sina "skogsvandringar".

Intressen: Liv sitter ofta ensam, vilket leder till att hon läser mycket ofta och länge. Hon tycker om att röra på sig - men det blir mest dans på sitt rum och tidiga morgonrundor. Annars går hon "mest runt och dräller".. Ibland kan hon försvinna från sitt hem flera dagar och då vet man aldrig vart man kan hitta henne - i skogen befinner hon sig, då träden och allt det gröna alltid har känts som hemma..

Familj: Hennes mugglarfamilj består av mor, far och deras tvillingsöner Amir och Dante, de är sju år gamla.
Livs riktiga familj består bara av hennes riktiga mor och storasyster Vilda, hon är arton och också utplacerad i en mugglarfamilj någonstans.
Hon har även ett litet djur; en liten, vit mus som hon har döpt till Cassie - ett namn i hennes huvud som kändes bra och verkade komma från ett avlägset minne - hennes mamma heter det.

Bakgrund: Liv blev iväg skickad från sin familj när hon var bara några år gammal. Då blev hon genast skild från sin syster och hennes minne blev utsuddat - till stor del.. Hon kom till sin nuvarande familj och de behandlade henne som sin egen. När hon började skolan blev hon genast mobbad för sitt utseende, sina kläder och hur hon pratade, förde sig och behandlade andra; hon hade alltid varit snäll mot allt och alla, folk började tro att hon var en fjäskare och där slutade Liv tro på att hon någonsin skulle få några riktiga vänner.

Övrigt: Hmm.. Skriver till om det kommer något efterhand..

Så? Fattas det något, jag vet inte jag.. Skrev bara som det poppade upp i huvudet..

Det blir perfekt! Min kanske blev lite onödigt lång, men desto fler detaljer det är desto tydligare blir det ju. ^^
Oh, btw; De har rätt annorlunda namn i Jzec.. xD

Mall:

Fullständigt namn: Xander James Dyce
Ev. smeknamn: X eller XX i "extrema fall"
Täckmantel: Dylan Rost
Personlighet: Xander har en rätt kall och frånstötande personlighet. Han har växt upp med likgiltigheten och antisympatin och har därför själv blivit sådan. Han har lärt sig att dölja känslor och tränat bort att känna något medlidande. Det kan verka som om ingen känsla fäster sig på honom. Han håller sig mest för sig själv, ogillar stora folksamlingar och undviker att prata med för många människor. Detta leder till att han inte har så många vänner, och tack vare sin ställning i släktet så är han både hatad och avundad av andra i Jzec.

Styrkor: Han är väldigt snabb och smidig i kroppen. Han har lärt sig att röra sig fort i svåra terränger och har ett bra balanssinne. Han har de egenskaper som krävs för att vara en spion. Han har lätt för att döda och känner ingen medkänsla för sina offer.
Svagheter: Föddes med en enkel hjärnskada som är för riskabel att hela. Skadan är inte stor, men tillräcklig för att göra vardagen svårare för honom. Han har svårt för att läsa, skriva och utskilja tecken och ibland får han s.k. ”blackouts” då hans kropp tillfälligt stänger av sig. Dock är inte skadan farlig och han har lärt sig leva med den. Det enda han känner från den kan vara en hemsk huvudvärk som uppkommer när han har ansträngt sig för mycket. När han var yngre ledde skadan till att han hade svårt att gå och andra saker som kunde vara nödvändiga för någon i släktet, men allt har tränats upp så att han ska kunna leva som vanligt.
Patronus: Panter. Vet först inte om att han kan kasta en patronus då han är en av "De mörka".

Utseende: Han har ett utseende som skiljer sig rätt mycket från sin familj. Både hans mor och far var blonda och hade blåa eller gröna ögon. Han själv har svart, rufsigt hår och ljusgråa ögon. Men han har ärvt sin mors livfulla hudfärg, vilket verkar vara det enda i färg på honom. Han har ett rätt runt huvud med en spetsig haka. Munnen är smal och nästintill färglös och dragen är släta och otydliga. Kroppen är lång och spenslig. Han är lagom muskulös; vältränad, men är samtidigt inte så kraftigt byggd. Precis under vänstra ögat har han en tatuering som når ungefär halva ögats längd. Den är formad som en böjd triangel; är bredast ute vid ögats slut (ca en halv cm) och spetsig mot mitten. (Det är mest som ett streck precis under ögat) Denna kan täckas över med hjälp av magi.

Intressen: Håller mycket på med gammaldags vapenhantering; dvs. svärd, kastvapen och pilbåge. Det finns inte många intressen att skapa när man är en del av släktet. Han har som en sysselsättning att ströva omkring i skogar och flyta bort i sina egna tankar.
Familj: Hans mor (Yjena) dog när Xander var nio. Ingen vet riktigt varför. Han bor med sin far – Udren – men har även starka band till sin farbror Justec som bor ensam i huset bredvid. Familjen Dyce är inte så stor, men anses vara den familj som står närmast den styrande och är den lojal i alla lägen.

Bakgrund: Redan när Xander föddes utsågs han till att bli spion. Det var långt mycket svårare att träna upp honom till skillnad från andra barn i Jzec, men när han väl lärde sig blev han väldigt skicklig inom yrket. Härskaren satte in honom i en elitgrupp när han var tolv år och har sedan dess gett sig ut på uppdrag efter dennes begäran. Han är yngst i sin grupp, men även en av de bästa. Detta gör så att de andra i gruppen avundas honom och trycker därför ner honom. Enligt hans farbror är han menad att utföra stordåd. Det finns vissa missnöjen i släktet och Justec hävdar att Xander är den som kommer att förändra det.
Övrigt: *Här skriver jag om jag kommer på något under rollspelets gång. ^^ *

Underbart. Absolut älskar namnet Xander - det är så fräckt

Men jag tycker att vi kan börja - eller du kan börja. Så att allt "trillar igång"

[Tänka sig att det kan gå så lätt att skriva ihop ett inlägg när man inte har planerat att man skulle det. Går alltid lättare för mig om jag inte är tvungen att göra något. xP

Jag vet att jag skrev att Xander har en kall och frånstötande personlighet, men han är rätt öppen för de han kommer överrens med. I detta fall är det tränaren, som har blivit den närmaste vän han har i släktet, och det är ändå inte mycket till vänskap.

Startinlägget brukar vara längre än de andra inläggen, så att du vet om det. Jag höll inne för att det inte skulle bli alldeles för mycket, men det mesta är bara dialoger. ^^]


"Kunde du inte ha valt något lite mer effektivt vapen? Svärd är föråldrat nuförtiden."
Xander stannade upp i en rörelse och slängde en misstrogen blick på sin tränare. Mannen stod med armarna i kors. Den bleka hyn förstärktes av de blå ögonen och det mörka, stripiga håret hängde nedför hans huvudform. Han såg bara värre och värre ut för var gång de träffades. Men Iukki, som tränaren hette, fick till och med betalt för att vara varulv, så det kunde inte vara så hemskt.
"Det finns tillgångar och möjligheter i svärdet som inga moderna vapen har", svarade Xander med en viss spydighet, men höll tonen lätt för att inte irritera sin mäster.
"Alla möjligheter finns med de moderna vapnen, X", predikade Iukki. "Du borde träna mer på dem istället."
Xander fnös kort och gjorde ett sving med svärdet i luften. Han ogillade när man ifrågasatte De Gamla teknikerna. Det var dem han hade växt upp med, och det var dem han höll sig till.
"Som det ni hittade på det där mugglarstället?" frågade han lite ointresserat och höll blicken på reflektionen från den matta solen i svärdet.
Han kunde höra hur Iukki suckade, antagligen av otålighet. Precis som alla andra vuxna i Jzec så blev de inte glada när de yngre ställde sig upp emot dem.
"Pistoler slår alla gränser", förklarade han och försökte låta övertygande. "Det finns inget gammaldags vapen som är den övervinnelig."
Xander himlade med ögonen.
Inte ens magi? hade han lust att fråga, men han svalde orden och vände sig återigen till sin träning. Syftet var att förbättra fotarbetet. Han rörde sig kvickt och smidigt över den grusiga, rektangulära planen och gjorde svängar både kropp och svärd emellanåt.
"Du kan inte säga att mina tekniker är oanvändbara", påpekade han när han stannade och åter tittade på sin tränare som hade granskat honom under tiden.
"Nej," sa Iukki tålmodigt, "men situationerna då de kan användas är desto färre."
Xander kände hur ilskan började ta fart inom honom; först som en dämpad irritation. Han spände käken och försökte hitta några bra ord att svara med, men visste att om han fortsatte att säga emot sin lärare så skulle det bara bli problem.
"Så nu tycker jag att vi släpper svärdsträningen för en stund och går över till sikte." Iukki lät belåten i sina ord, och den här gången trädde hans tränarkrafter fram. Han tänkte inte motsägas.
"Pil och båge?" undrade Xander lätt.
Iukki bara skrattade kallt och skakade på huvudet.
"Pistol", sa han med ett kluvet leende i ansiktet. Han höjde smått på ögonbrynen då han fick se Xanders skeptiska blick.
"Har ni lyckats börja massproducera dem till hela släktet?" frågade han torrt.
"Så gott som", svarade tränaren nöjt.
Xander gav ifrån sig en ljudlös suck innan han vant och smidigt placerade svärdet i bältet.
"Xander Dyce?"
Pojken tittade upp när han hörde sitt namn. Det hade inte yttrats av hans tränare. Det var en okänd kvinnoröst som hade nått hans öron. Han sökte med blicken över det öppna området. Träningsplatsen var så gott som tom så här tidigt på morgonen då solen precis lyckats klättra upp över horisonten. Vem skulle söka upp honom nu? Om det inte var riktigt viktigt förstås...
"Ja?" frågade Xander mitt ut i tomma luften och vände sig lite förbryllat om då han inte såg någon kvinna i närheten. Han hoppade ofrivilligt till då han mötte ett par skarpa, grå ögon precis i rörelsen och han rätade på ryggen för att inte visa den svagheten igen. Kvinnan var lång och gänglig, precis som han, men var långt mycket äldre. Hon hade gråstripigt, brunt hår med tydliga käkben och strama läppar. Hennes hållning tydde på en högre ställning, vilket fick Xander att skärpa till sig ordentligt. Han mötte säkert kvinnans blick och försökte förgäves komma på vem hon var.
"Ümen söker dig", sa hon plötsligt med en sträng stämma. Något sa Xander att han inte hade gjort världens bästa intryck.
Namnet som yttrades fick blodet att frysa till is i Xanders ådror. Ümen; härskaren? Vad ville han honom? När han inte svarade verkade kvinnans tålamod försvinna bort.
"Han vill träffa dig omedelbart."

Håller med! Förlåt att det blev långt? Eller utan mellanrum? Din är superbra!


Liv stod vid fönstret i sitt rum och blickade ut mot skogen där dagens första solstrålar pressade sig fram mellan mellan träden. Morgonen var dimmig och gjorde strålarna suddiga och mjuka. Det var ett intresse som hon ofta tog sig tid till, första gången hon stod här och såg solen gå upp var hon inte mer än en liten flicka, så det kändes bra att hålla traditionen vid liv. Hon kunde stå här i flera timmar och se på solen, träden och bara njuta - skogen hade alltid känts som hemma, till skillnad från denna asfaltbelagda stad med bilar och bussar som långsamt förgiftade deras luft.
"Liv? Är du vaken?" hörde hon plötsligt en röst genom dörren på andra sidan rummet, följt av en mjuk knackning. Liv kände genast igen rösten - hennes mamma. De stod varann nära och Liv föredrog henne långt framför hennes far och bröder. De förstod varann som ingen annan mor och dotter kunde göra.
"Ja, mamma."
"Klockan är inte mycket, vill du gå ner och dricka en kopp te?" Liv vände sig halvt om och fick syn på sin mor i dörröppningen. Moderns leende leende bländade henne och dennes ögon glittrade i takt med solen strålar, djupt blåa. Det var en sak Liv aldrig hade förstått; inte en enda person genom hennes familj hade gröna ögon och här stoltserade hon runt med smaragdgröna ögon som - i mångas ögon - var väldigt vackra och stack ut i mängden.
Liv gick långsamt genom rummet mot hennes mor och blev genast omfamnad i en varm kram när hon kom fram. Modern luktade som gröna ängar och dess oändliga blomster, Liv andades in flera gånger och sedan drogs hon iväg av en mjuk hand. Tillsammans gick dem nedför trappen och in i köket. Ljuset strålade in genom ett fönster som vätte mot öster och värmde upp en ruta mitt på golvet. Liv log och slog sig ner på en ljust grön dyna som låg på en ranglig pall som stod vid bordet. Modern började genast koka vatten och tog fram två stora muggar hängde tepåsar i dem - en i varje. Sedan hällde hon i vattnet och bar fram kopparna till bordet.
"Tack", mumlade Liv och tog en stor klunk av den värmande drycken. Modern log igen och drack själv ur sin kopp. Sedan satt de där en lång stund - ett par timmar minst. De pratade, skrattade och berättade om allt som de kom att tänka på. Det var först när Livs bröder - Dante och Amir - stormade in i köket som lugnet gick över. De skrek och tjoade och Liv lade märke till en rynka i moderns panna.
"Lugna ner er", fräste hon och bar sin kopp till vasken där hon sköljde ur den och lade in den i diskmaskinen. Bröderna muttrade något ohörbart och började plocka fram ur kylskåpet. Några minuter senare kom deras pappa nedför trappen och Liv suckade lättat.
"Jag går ut."
"Vänta, Liv. Hur länge blir du borta?" Liv stannade i dörröppningen och såg in mot rummet. Hela den lilla familjen stod och tittade på henne - alla med lysande, blå ögon och brunt, rufsigt hår. Det här kunde inte vara hennes hem. Tanken hade slagit rot i hennes huvud, den gjorde henne ledsen och hon blinkade bort några flyktiga tårar innan hon svarade.
"Jag, jag..", stammade hon och pillade på en blond hårlock. "Jag vet inte. Ett tag.." Sedan sprang hon iväg och lämnade asfalten, huset och staden bakom sig. Liv sprang på en väl upptrampad stig och svängde sedan av åt höger på en mindre synlig stig. Efter en kvart i springmarsch stannade hon och gick resten av vägen. Hon snubblade flera gånger över rötter och hennes egna byxor; som alltid var hon klädd väldigt löst och dagen till ära var det faderns gamla, avlagda mysbyxor. Till det hade hon hittat en stor t-shirt som det stod Queen på och satt upp håret i en tofs som räckte henne till korsryggen.
Till slut kom hon fram till en liten glänta. Det var en mycket vacker liten glänta med lysande, små blommor och björkar som växte kors och tvärs vid utkanten. Mellan kanten och mitten stod det dock en stor ek. Det var enkelt att klättra upp i den och i en speciell grenklyka som var lagom stor åt henne - brukade hon sova när hon inte kände för att gå hem - som nu. Hon visste redan tidigt denna morgon att hon inte skulle spendera nästa natt hemma. Och det var nog ingen som plågades särskilt mycket av det heller.
Sakta närmade sig Liv eken, samtidigt betraktade hon omgivningen; kände in grönskan, bländades av solstrålarna som silade ner mellan löven och hörde små ljud från en och annan skogsmus. Hon log och vilade ryggen mot den hårda stammen. Med ett litet skratt slöt hon ögonen och kände värmen från solen. Helt fridfull och utan bekymmer.

Tycker du att vi ska köra med eller utan extra styckeindelning? För mig spelar det ingen roll. Jag kan läsa bådadera.

Xander ställde om sin min till neutral när han gick strax efter den okända kvinnan, men han lät käken spänna sig smått, och ögonen stint fästa sig på omgivningen runtomkring. Han hade inte fått sitt varnande rykte utan att verka farlig. Det var han också; det var inte bara en avfärdande lögn. Stegen var bestämda, armarna hängde stelt vid hans sidor. Han var lite längre än kvinnan och såg över hennes huvud, men han var inte helt säker på vart de var på väg. Han visste vart härskarens residens låg. Det var en bra bit bort härifrån. Man kunde inte transferera sig på De mörkas bostadsområde, så kanske skulle han få åka i en sådan specialiserad före detta mugglarbil som släktet intresserat sig för. Han visste att Jzec inte ville ha något med mugglare och mugglarvärlden att göra, men ändå hade de tagit så många idéer från dem, utvecklat dem och börjat massproducera dem; speciellt för släktets medlemmar.
Men det stod ingen bil och väntade på dem i utkanten av träningsområdet. Istället gick de ut på en grusad väg som ledde bort från ängarna, planerna och skogen längre bort. Han hade gått samma väg många gånger förut. Det var vägen hem.
"Vart är vi på väg?" frågade han med en aningen spänd röst och riktade blicken mot kvinnan även ifall hon inte skulle se honom.
"Till din farbror", svarade vägledaren med sin strama röst utan att vända på huvudet eller sakta av på stegen.
Xander stannade tvärt.
"Du sa att jag skulle träffa härskaren; omedelbart", påminde han med en skeptisk stämma.
Kvinnan märkte av hans avstannande och vände sig om. Hennes skarpa blick borrade sig in i honom och läpparna formades till ett smalt streck.
"Du ska dit", sa hon med en överraskande tålmodighet.
"Varför ska jag då till min farbror?" frågade han envist med samma, negativa tonfall och han tänkte inte ge sig förrän han fått svar på sin fråga.
Kvinnan bara suckade. Ännu en vuxen som inte tålde de yngre.
"Jobbar du för härskaren? Eller för min farbror?" frågade Xander med en fnysning.
"För din farbror", upplyste kvinnan. "Han sa åt mig att hämta dig. Du ska träffa honom innan du förs till härskaren."
"Jo, visst", muttrade Xander utan större inlevelse. Kvinnan brydde sig inte om honom och började gå igen. Pojken följde motvilligt efter, men höll tyst.

Justec Dyce, Xanders farbror, mötte upp honom en bit bort från förrådsskjulen i utkanten av bostadsområdet. Han hade ett kallt, men vänligt leende på läpparna, som han alltid tycktes ha när han fick syn på pojken. Det var som om han försökte förbättra sitt intryck varje gång de träffades. Men Xander kunde se det falska i hans blick. Ibland frågade han sig själv varför han jobbade för honom.
"Jag ska inte träffa härskaren, eller hur?" frågade han lite småsurt innan farbrodern ens hunnit öppna munnen.
Mannen stannade till framför honom. Kvinnan hade gått iväg och lämnat dem ensamma.
"Jag behövde komma med en bra ursäkt, annars skulle du väl inte ha lämnat din träning", sa Justec med en stämma som sprakade om den ondska han bar inom sig; som alla av De mörka bar inom sig.
"Nej, det skulle jag inte", fnös Xander tyst fram, men var noga med att inte höja rösten. Han ville inte göra sin farbror arg. Det hade hänt förut och då hade han fått bita ihop och ta konsekvenserna.
Det blev tyst en stund. Mannen verkade granska honom ingående, försökte tyda av känslor i hans nu hårda, spända ansikte. Pojken såg inte på honom, utan lät blicken hållas i marken under honom. Justec var den ende som fick Xander att sänka blicken; om man inte räknade med själva härskaren.
"Vad vill du då?" frågade han sedan, då hans tålamod runnit ut.
"Jag vill tala med dig", svarade Justec lätt.
"Gör det då", snäste Xander otåligt ut.
Mannen suckade åt hans misstrogenhet. Han lade en hand på pojkens axel. Xander kände hur kylan spred sig och han ville helst skaka av sig honom. Han ville vara oberoende av allt och alla. Han ville inte ha någon som helst mänsklig kontakt; någonsin! Men han stod kvar, visade inte sina ogillande känslor i ansiktet.
"Jag har hittat ett sätt", började Justec med en mycket lägre stämma än innan.
Xander spände plötsligt hörseln. Han spände den ordentligt. Missade han ett ord nu och det kunde förstöra allting.
"Vad för sätt?" frågade han viskande, men mötte fortfarande inte farbroderns blick. Den här gången såg han rakt in mot bostadsområdena.
"Du tränar upp dig i pistol, inte sant?"
Xander drog sig undan. Han skakade snabbt av sig den mänskliga kontakten mannen hade lagt fram. Han kände hur ilskan ännu en gång bubblade upp, så ostyrig som den var, och den här gången nådde den hans ögon. Han rynkade på ögonbrynen då han mötte Justecs blick.
"Jag tänker inte använda något modernt vapen", snäste han fram.
Justecs ögon smalnade av.
"Skulle jag inte använda magi?" fortsatte Xander. "Var inte det vad vi bestämde?"
"Planer ändras", uppmärksammade Justec torrt.
"Jag tänker inte använda pistol", klargjorde Xander och hörde hur ilskan hade tagit över hans röst.
Justec log. Han log på det där överlägsna viset som fick alla tankar på motstånd att rinna av hans brorson. Det fanns ingen chans att säga emot.
"Jo", svarade han, nu överdrivet lätt på rösten. "Jo, det tänker du."

Jag kan också läsa båda, men ärligt talat blir det faktiskt lite enklare att läsa med styckeindelning. Här kommer i alla fall min del. Den blev kortare, men jag är nog ganska nöjd. Din är btw awesome!
~
Efter vad som kändes som en evighet, öppnade Liv ögonen och fann gläntan förändrad. Ljuset hade blivit svagare och det kom kalla vindar som fick håret att resa sig på hennes armar. Sedan såg hon något besynnerligt; gläntans - annars så vackra - grästäcke hade blivit mörkare och nästan svart, förutom runt Livs ben och kropp. Hon satt med benen utsträckta och såg att ju närmade gräset kom hennes kropp, desto ljusare blev det. Hon plockade ett grässtrå och betraktade det i sin hand. Det glimmade och gnistrade i regnbågens alla färger, som när man tittar på solen för länge; solen ändrar färg och blir blå, grön samtidigt som den är gul och röd.

"Konstigt...", sade hon lågt och blåste iväg grässtrået. Hon följde det med blicken och såg hur det virvlade i vinden och sedan hamnade på en mörkare del av gräset, genast fick det en mörkare färg och Liv såg sorgset på gräset. Då kom hon att tänka på blommorna och sökte efter en under hennes ben. Där. Hon plockade en ljus, glittrande prästkrage och lade den mitt i handflatan. Hon studerade skapelsen en lång stund, vred och vände på blomman, då en tanke nåddde henne; tänk om blomman skulle vissna.

"Tänk om blomman skulle vissna", upprepade Liv sina tankar och som på beställning vissnade blomman. Med ett förskräckt skrik släppte hon blomman och drog upp benen till magen - genast ändrade gräset färg. Hon ville inte vara här längre, Liv kände hur en tår rann nedför hennes kind och torkade snabbt bort den. Att gråta var aldrig svaret på gåtan, det sade alltid hennes far men ibland kände hon bara för att gråta ut. Som nu, det kvittade hur många tårar hon skulle torka bort från sina kinder, det skulle bara komma flera i alla fall. Till slut gav hon upp, tårarna gled nedför hennes kinder, droppade från hakan eller följde ansiktets linjer och gled ner på halsen.

"Hur kan det här hända?" frågade Liv sig själv och bannade sin svaga röst. "Gräset och blommorna vissnar inte av sig själva, det är som genom... magi!"

Hon skrattade åt sin dumhet. Magi, det var omöjligt. Lika omöjligt som att himlen skulle bli grön och gräset blått. Fast, tänkte hon, här är ju gräset svart. Hon lämnde sina virriga tankar och såg sig omkring igen. Det verkade bara var det som hon rörde vid som ändrade färg. Träden i utkanten av gläntan såg likadana ut som alltid och... Liv flämtade till - eken. Snabbt ställde hon sig upp och backade några klumpiga steg så hon fick översikt över eken. Den var av det ljusaste ljuset. Som en sol sken den mitt i gläntan och förtrollade allt i sin väg, därmed Liv. Men så såg hon hur eken sakta svalnade och blev svart, hon började gråta något hysteriskt. Stora tårar trillade nedför hennes kinder och hon skyndade ut ur gläntan.

Länge, länge sprang hon genom skogen. Hon korsade många, många gläntor men stannade inte för det. Ekens slocknande gjorde henne otroligt ledsen och hon snyftade hela vägen genom skogen. Till slut bar benen inte längre och Liv föll handlöst genom luften i en halv sekund innan hon hamnade raklång med benen i skogen och armarna på en blomstrande äng. Ängen var i naturlig färg och med en enorm kraftansträngning kom Liv upp på benen. Då högg det till i knät och hon såg efter.

"Men vafan!" svor hon ursinnigt i viskande ton och studerade ett stort sår på knät som blödde ymnigt. Varför just nu? Liv haltade fram några meter med tanken att hon skulle nå ängens mitt och få skogen utom synhåll. Ännu en lång stund gick innan hon inte såg skogen längre. Då lade hon sig ner i det höga gräset och kände sig hopplöst dum. Varför var hon tvungen att fly från sitt hem? Där var hon ju i alla fall välkommen. Tänk om ingen skulle hitta henne här, hon kunde knappt gå och då kommer man inte långt. Tårar brände bakom ögonlocken då Liv bestämde att det räckte, hon hade gråtit tillräckligt idag. Solen stod lågt på himlen och hon insåg att hon hade varit ute hela dagen, utan att äta. Hungern slog till som en sten mot magen och Liv grät sig till sömns, med tanken att hon bröt sitt tysta löfte om att inte gråta mer. I fosterställning blev hennes andetag lugnare och hon gled in i en orolig sömn, full av smärta och obehag.

Du skriver också väldigt, väldigt bra! Du behöver inte berömma mig efter varje inlägg. ^^

Jag fattar inte varför det tog sådan tid för mig att skriva det här. Mer än hälften var redan nedskrivet på min mobil...

Snart ska Xander i alla fall skickas iväg för att leta reda på Liv. Vi kan snabbspola tills då han hittar henne om du vill? (När det kommer alltså.)
**

Xander var inte säker på vad han skulle säga till sitt försvar. När hans farbror väl hade bestämt sig så var det väldigt svårt att få honom att ändra uppfattning. Han suckade, uppenbart irriterad, men också uppgiven. Han kunde se Justecs överlägsna flin trots det att han tittade ner i marken.

"Så ska det låta", sa denne och klappade Xander lite på axeln.

Pojken såg upp igen, bestämde sig för att inte låta sina känslor ta över. Även ifall han själv inte hade valt att ta åt sig den här uppgiften så hade den varit bestämd av hans farbror redan innan han fötts. Nu fick han leva upp till sitt öde; sitt hemliga öde, som ingen annan än han själv och hjärnan bakom alltihop kände till.

"Det var ju synd att din tjänare hämtade upp mig precis innan jag skulle börja träna med pistolen", sa han då. Han hade suddat ut alla tecken på missnöje ur ansiktet.

"Jag tar hand om din träning från och med nu", svarade Justec lätt.

Xander spände läpparna till ett smalt streck. Än en gång ville han säga emot, men det var redan bevisat att hans ord inte betydde något.

"Varför då?" frågade han istället, även ifall han var rätt säker på att han redan visste svaret.

Farbrodern studerade pojken misstroget.

"När ska du lära dig att sluta ifrågasätta allting?" sa han och höjde frågande på ögonbrynen.

Xander fnös.

Plötsligt slog en kraftig smärta mot Xanders huvud. Det var som om en klubba av stål precis slungats in i honom. Han sjönk ner på huk och kände genast hur andningen blev svårare att kontrollera. Han kände igen känslan; han kände igen smärtan. Han var också medveten om att han inte klara av att hålla sig uppe länge till om det fortsatte. Ett nytt slag brände till inom honom och han var tvungen att stödja sig med ena handen mot marken för att kunna sitta kvar i sin ställning. Allt gick så fort. Nästa smäll fick balanssinnet att snurra och musklerna lade av. Xanders kind skrapades i jorden då han föll till marken. Smärtan fyllde upp hans huvud.

Det tog en stund för pojken att inse vad som hände med honom. Först hade han bara blivit överraskad av händelsen, men eftersom han inte hade ansträngt sig någonting så visste han vad som pågick. Han kunde känna de små, statiska stötarna fara genom hans tankar. Han kunde bara inte läsa av dem.

Det var som om omvärlden var en trasig gammal lampa. Ljuset från solen kom och gick och när den inte var där tog ett kompakt mörker över. I ena sekunden var Xander vid fullt medvetande, i andra så gott som avsvimmad. Han kände kraftansträngningen som gick åt till att försöka hålla sig vaken. Han brydde sig inte om att han var förlamad. Det var viktigare att andas. Andas.

Mitt i all uppståndelse kunde han höra Justec svära. Han var nära, som om han hukat sig ner vid pojkens sida. Något lätt och litet snuddade vid Xanders tinning och efter några svaga, otydliga ord från farbrodern kände han hur den otroliga smärtan sakta domnade bort. Svärtan framför ögonen tog över helt. Kroppen var tung som bly. Men han var vid medvetande.

Det var detta tillstånd som alltid skrämde vettet ur honom. Det var som om kroppen hade stängt av sig, medan hjärnan fortfarande var igång.

Han fortsatte att ta djupa andetag. Det var det enda han kunde kontrollera vid det tillfället.

"Vem är så dum att den försöker telepatera med dig?" hördes Justecs röst i fjärran. Xander visste att mannen egentligen befann sig betydligt närmre honom.

"Xander, kan du höra mig?"

Ja, han kunde höra. Men han kunde inte svara. Han kunde inte göra någonting förutom att vänta. Vänta på att detta djävulska tillstånd skulle försvinna.

Som du vill, men du är fortfarande väldigt duktig. Och tack. Och okej, vi snabbspolar då. ^^
~
Liv vaknade av att det prasslade nära intill henne. Hon ryckte till med en flämtning och satte sig upp; genast började det dunka i huvudet på henne, hon lade sig ner och slöt ögonen. Huvudvärken avtog sakta och blev till slut bara en svag flimrande känsla som verkade sprida sig genom hennes kropp. Ny energi gavs till henne genom ett under och Liv satte sig åter upp.

Ljudets upphovsman var inte inom synhåll så hon ställde sig upp spejade runt sig; längre bort på ängen tyckte hon sig se konturerna av rådjur men de var så långt borta att det inte kunde ha varit dem. Ljuset var skumt och klockan var nog närmare elva-tolv trodde hon. På himlen - som fortfarande var hyfsat ljus - glimmade några få stjärnor och molnstrimmor flöt långsamt förbi.

Liv lutade sig åt sidan för att känna hur mycket hon kunde stödja sig på benet med såret på. Ett steg framåt avslöjade att hon kunde gå - sakta. Och det gjorde hon, less på natten som den var begav hon sig mot skogen, och hemåt. Hon visste att skogen var cirka två-tre - kanske fyra - kilometer lång, efter det skulle hon åter komma ut på asfalt. Hon började gå, en lång natt låg framför henne och hon hade ingen tid att förlora.

Det gick ett par timmar och Liv hade gått ungefär en och en halv kilometer. Svetten pärlades på hennes panna och hon ryckte till vid varje ljud. Skogen som aldrig brukade skrämma henne, narrades med hennes undermedvetna. Aldrig någosin hade hon varit mörkrädd - faktum är att hon föredrog mörkret framför ljuset då man kunde se henne klart och tydligt, där varje rörelse registrerades av någon annan. Liv tog ett djupt andetag och försökte gå snabbare; hon haltade men det gjorde inte fruktansvärt ont.

När gryningsljuset pressade sig fram mellan stammarna hade hon gått förbi sin glänta och tog första steget på asfalt. Hennes ben reagerade genast på det hårda underlaget och Liv vinglade till men höll sig på benen. Hon gick med vacklande steg till det lilla vita huset som hon bodde i och såg att dörren var låst. Liv suckade och lämnade dörren, hon gick runt huset tills hon kom till den östra sidan och såg upp på sitt fönster. På vägen upp dit ringlade det en envis klängväxt, en klängväxt som många gånger hjälpt henne komma in.

Liv satte foten på en tjock gren av klängväxten och började genast klättra. Benet som var skadat var inte till stor hjälp och när hon äntligen kom upp och hade hoppat in genom fönstret, tagit några stapplande steg och plötsligt blivit väldigt yr - så svimmade hon av utmattning.