Den bortbrända (SV)

Titel: Den bortbrända
Språk: Svenska
Typ av text: Fanfiction
Antal kapitel hittills: 2
Färdigskriven: Nej
Rating: G
Beskrivning: Narcissa tänker tillbaka på sin barndom. En barndom som yngsta systern i en syskonskara där de äldsta systrarna hatar varandra. Hon känner sig hela tiden sliten mellan olika åsikter och samtidigt som hon vill vara sig själv är hon rädd för vad som kan hända om hon gör något som hennes familj ogillar. Och en barndom med ett förfärligt svek…




Innan du gick, sa du att jag inte skulle gråta för dig.

Men vad ska jag annars göra, när min stöttepelare gick ifrån mig?

Lucius går att luta sig mot, men du

Det var du som höll fast mig i marken

Kapitel 1
Jag är bra på att komma ihåg saker. Jag kommer alltid minnas min barndom, även om jag skulle göra mycket för att glömma. Familjen Black har alltid haft sträng ordning och ansträngda familjerelationer, men hemmet jag växte upp i tog ändå priset. Min far var Cyngus Black, som hade ett bra arbete inom justitiedepartementet på ministeriet, var inte hemma mycket, och när han var det talade han inte med mig enskilt. Han var en ledare, vars största sorg var den dödfödde lille sonen som låg begravd bakom huset. Bella gjorde alltid allt för att tillfredsställa honom, vilket på många sätt kom att likna hur hon sedan betedde sig i Lord Voldemorts närvaro. Min mor var dock, till skillnad från dem, aldrig arrogant, och talade aldrig illa om mugglare eller ynkar. Hon var tyst och skötte hushållet tillsammans med vår husalf Daphne. Men ändå märkte jag hur hon ibland kunde le när hon såg hur Andromeda bråkade med Bellatrix. Hon verkade gilla att Andromeda stod på sig när Bella sa saker som att Andromeda luktade smutskalle.
Kanske var jag lik mamma. Vi var båda tysta, iakttog och la på minnet det vi ville komma ihåg. Och båda älskade Andromeda på ett sätt som vi sedan för alltid försökt glömma. Andromeda föddes bara ett år efter Bellatrix, men utseendet var det enda de hade gemensamt. Det långa, mörka håret och de allt för välkända Black-dragen gjorde att folk ofta misstog dem för tvillingar. Hon tog hand om mig även om hon bara var åtta och hos henne kunde jag bli sedd så som jag aldrig blev av mina föräldrar. Det ledde också till mitt egna lilla smeknamn för henne.
En natt, när jag var sju år gammal, låg jag och tänkte på döden. Jag blev efter ett tag så rädd att jag kröp ner i hennes säng och Andromeda, som redan då kände mig väl, förstod att jag var i stort behov av en godnattsaga. Hon hittade själv, fast hon bara var tio, på en saga om en god nymf som räddade en ung man från att drunkna. Jag sa då fascinerat att hon var lika snäll som nymfen och från den natten kallade jag henne för Nymphie. Fast bara när ingen annan hörde förstås. Det var vår lilla hemlighet. Bellatrix brukade kalla henne för Dora, ett namn hon hatade. Att allt detta skulle leda till hennes dotters namn hade jag förstås ingen aning om då. Kanske bar hon alltid en bit av oss inom sig, precis som jag alltid gjorde med henne.

Är någon intresserad?

fett bra ju

taack

Jag vill läsa mera!
Känn dig bevakad...

Här kommer mer!
__________________________________________

Kapitel 2

Det märktes tydligt hur stor besvikelsen var för Andromeda när hon kom hem från Hogwarts efter att ha gått sin första termin. Hon var förändrad, pratade knappt alls och petade i maten. För mig var det som om min storasyster blivit en helt ny människa.
Innan Andromeda åkte till Hogwarts hade hon drömt om att bli den första ur släkten Black som gick i Gryffindor. Men så, bara några veckor innan det var dags att ge sig av till skolan, började far ge henne det där som han aldrig gav någon av oss. Tid. Han hade bestämt sig för att, en gång för alla, lära sin dotter om sin släkts historia. Han förklarade makten i renblod, om det stolta i att hamna i Slytherin, om svartkonstens hemligheter. När hon berättade allt detta för mig blev jag tyst.
”Men vilket elevhem vill du hamna i då? Sa jag undrande.
Och vad skulle hon svara på det? Stackars Andromeda hade ju ingen aning själv. Hon började gråta och sprang in på sitt rum och låste efter sig.
Och allt detta vet jag, för att hon berättade det för mig. Hon litade på mig, och även om hon inte gjort det, vem skulle jag tala om det för? Hon var ju min bästa vän. Men det finns fortfarande frågetecken. Vad var det tillexempel far viskade i hennes öra innan Hogwartsexpressen gick? Var det det som gjorde att hon till sist hamnade i Slytherin?
Jag tror inte Andromeda hade särskilt mycket vänner under sin tid i skolan. Hon passade inte in i Slytherin, hur gärna hon än ville. Bellatrix däremot stormtrivdes i sitt Slytheringäng med Evan Rosier, Severus Snape och Lucius Malfoy. Och snart var det dags för även mig att börja skolan. Sommaren däremellan var det som att Andromeda vaknade igen. Det började med en rad bråk med Bellatrix, där de alltid verkade handla om mig. Jag minns att Bellatrix brukade le ironiskt och kalla henne för Dooora och att Andromeda gjorde samma sak och kalla Bella för Trixie. Sedan började båda två hålla långa föredrag om vad som skulle vara bäst för mig på Hogwarts. Vilka jag skulle vara med, vad jag skulle säga, vart jag inte fick gå och så vidare. Allt var mycket skrämmande för mig, nu när till och med min lugnaste syster försökte övertyga mig om vad jag skulle tycka och tänka. Jag brukade gömma mig i städskrubben tills allt var över.
Så började jag förstå att jag för första gången behövde göra min röst hörd, om jag inte ville att de skulle fortsätta bråka. Så jag gick i genom mina val. Slytherin eller något annat elevhem? Slytherin, självklart. Men då skulle det kanske bli som med Nymphie, att jag inte fick några vänner? Jag var tvungen att ta den risken. Men när det gällde vem jag skulle vara med tänkte jag inte vara med dem Bella föreslog. Hon pratade bara med mig för att vinna över Nymphie, det var jag säker på. Eller brydde hon sig verkligen om mig?

BRA! väldigt beskrivande och underhållande att läsa längtar tills fortsättningen!

tack! Kommer nog mer ikväll. Skriv gärna om det är något stavfel eller något ni tycker jag borde ändra på

Jättebra! Känn dej bevakad av ännu ett par ögon!

Meeeeeeeer!!! ♥

Tack för alla snälla kommentarer!
__________________________________________
Kapitel 3
Jag minns tydligt när jag gick in i Bellatrix rum den dagen, efter att ha fattat dessa beslut. Båda två var där, och det verkade som Andromeda just tänkt gå när jag kom in. Då flammade bråket upp igen och tillslut kunde jag inte hålla mig längre.
”SLUTA! Jag är en människa!” Båda kollade på mig. Bellatrix roat, Andromeda lite chockerat.
”Jag menar, att jag kan välja själv.” Jag rodnade. ”Jag väljer själv.”
Så gick jag ut med Andromeda efter mig.
Morgonen jag skulle åka till Hogwarts var jag uppe först. Tidigare än far, som vanligtvis åkte innan vi hann vakna. Så, när klockan närmade sig åtta, kom han ner för trapporna. Han såg på mig, och hajade till. Han var tydligen inte beredd på att få träffa mig, utan tänkt gå utan att säga hej då som vanligt. På min stora dag. Jag kände hur jag blev arg på min pappa, vilket var ovanligt. Han hade så mycket att säga till om, och jag vågade inte säga emot.
”Jag borde väll säga något, sa han. Det är viktigt att du förstår innebörden av att vara en Black, nu när du ska börja skolan. Slytherin. Rent blod. Det är viktigt. Du är en av oss. Du tycker som oss.”
Jag trodde att far skulle säga något meningsfullt. Det här morgontrötta borde-väll-säga-något-talet var nog det minst meningsfulla jag hört honom säga om något han hade så mycket åsikter om. Vad pappa än sa till Andromeda som fick henne att börja i Slytherin, var det inte det här. Jag gjorde frukost under tystnad till honom. Sedan åkte han till ministeriet.
Direkt efter att han smällt igen dörren kom Andromeda smygande. Jag vet inte om hon bara väntat på att han skulle gå. Hon såg ledsen ut.
”Gör det inte”, sa hon hest.
”Vad menar du?” Jag undrade om hon hört vad far sagt till mig.
”Elevhem. Följ ditt hjärta. Bli bara inte som jag.”
Hon började gråta. Jag kramade henne men hon slutade inte förens efter tio minuter. Då kom Bellatrix. Hon log.
”Är det inte Cissy som borde vara nervös?” Sa hon leende och började steka ägg.
När vi till sist kom till stationen var vi nog nervösa alla tre, till och med Bellatrix, som skruvade på sig och sprang fram till en blond och en svarthårig pojke och en flicka, vilka jag aldrig träffat förut. Mamma kramade om mig och sa att hon skulle sakna mig. Jag och Andromeda gick in i en vagn, men snart bad hon mig att lämna mig i fred och gick i en kupé. Förvirrad gick jag mot en annan. Varför ville hon inte vara med mig? Jag öppnade skjutdörren och klev in. Därinne satt en flicka och en pojke i min ålder.
”Hej, jag heter Gael, sa tjejen, och det här är Simon.” Pojken tittade inte ens på mig.
”Jag heter Narcissa”, sa jag och log.